Bortträngda minnen - viktigt att minnas?

Hej där,

Det är en sak som jag funderar på emellanåt. Jag har mått dåligt väldigt länge nu; har en kronisk depression, kass självkänsla och en del annat. Jag har det senaste året insett att det hänt en del hemska saker när jag var liten, saker jag trängt bort, saker jag inte minns alls. Jag är säker på ATT det hänt något, exakt vad vet jag dock inte. Ibland kan jag få en känsla av att jag behöver minnas för att kunna må bättre, kunna bli av med det här gapande hålet i bröstkorgen, kunna bli hel. Jag vet inte om det stämmer och jag vet inte om någon kan svara på det. När jag frågade min psykolog om det är viktigt att minnas sade han att "det är en svår fråga. Minnet är komplicerat."

Jag har många gånger känt mig helt skräckslagen inför tanken på att minnas, känt att jag tvärvägrar, att jag inte kommer att kunna hantera det. Men ibland får jag som sagt känslan av att det kanske är något jag skulle behöva gå igenom ändå.

Har någon här inne några tankar om ämnet, egna erfarenheter eller liknande?

Mjo jag har själv bortträngda minnen. För mig är det inget problem så länge de inte stör i form av ångest eller andra besvär. Det har det gjort men det har jag behandlat med EMDR (traumaterapi för traumatiska minnen som fungerar även om bara t ex känslan finns tillgänglig) och nu är det inga större problem.

Har du stora hål i din livshistoria som du saknar minnen från så kan du ha dissociativ problematik. Det är viktigt att ta hänsyn till, inte minst vid ev behandling.

Tack för ditt svar!

Har varit lite nyfiken på EMDR. Så det har alltså hjälpt dig? Var det effektivt?

Jag vet att jag har dissocierat en del i terapi, men i mitt vardagliga liv så gör jag det nog inte i någon större utsträckning.

Jag vet inte, det kan kännas som att någonting inom mig liksom behöver "låsas upp"... Svårt att sätta ord på.

OM det har varit effektivt... det är som en laserstråke som riktas rakt mot cancern (trauma) och bränner bort det. Oerhört jobbigt men effekten kan jag inte jämföra med något annat.

Är man svårt traumatiserad och/eller saknar minnen (de är dissocierade mao) så kan man ha en större eller mindre klyvning i psyket. Alla människor har olika delar i sig som ibland vill olika saker och ibland hamnar i konflikt med varandra (typ "Jag vill plugga den långa utbildningen så jag får det liv jag vill ha/Jag struntar i plugg och åker och surfar i Australien tills vidare" eller vad som helst), men vid större dissociation kan delarna vara mer separerade från varandra och de inre konflikterna kan bli lite... knepigare. I så fall behöver man kombinera EMDR med t ex Ego State-terapi för att inte skapa en större inre konflikt än man klarar av att hantera.

Vet såklart inte om det rör dig, men väljer du att jobba med EMDR så välj någon som kan dissociativ problematik. Denne kan då avgöra om det behöver kompletteras med andra terapiformer.

Just att något känns dolt och behöver låsas upp som du skriver känner jag igen. Kan röra sig om något obearbetat och då kan EMDR vara väldigt hjälpsamt för dig.

Oj, låter fantastiskt med en behandling som verkligen fungerar. Kanske borde ta upp det med min nuvarande psykolog. Härligt att höra att du blivit så hjälpt av den! Hur mår du idag, om du vill berätta? Känner du dig "färdigbehandlad"?

Ego-State har jag aldrig hört talas om, får ta och kolla upp det. I terapi har det hänt att jag upplevt mig ha "flera personligheter" eller vara väldigt splittrad, hört inre, aggressiva röster som sagt åt mig att hålla käften, etc. Men det har endast skett i terapi som sagt, i vardagen, hemma, så känner jag mig relativt normal.

Okej, det sista du skriver låter väldigt typiskt för dissociation..

Jag börjar väl närma mig slutet. Tror jag. Men då har jag trott det många gånger och fått äta upp det när nytt dyker upp och ska processas.. Jag fortsätter tills jag inte märker av något mer. Men jag mår bättre än jag gjort kanske någonsin. Var mkt dålig innan jag började för ca 1 år sedan. När jag inte var helt sjukskriven läste jag i 25% takt, stundtals 50. Idag studerar jag i 150% takt och det har jag aldrig kunnat innan. Hjärnan har börjat fungera. Mycket mindre ångest. Mindre ilska. Det enda som ökat är just att mina delar blivit lite... surare och mer högljudda. Vet inte riktigt varför. Kanske pga allt som kommer upp i terapin och retar upp dem. Men å andra sidan lyssnar de bättre idag när jag säger att det inte är någon fara etc (arga delar är egentligen beskyddare, även om det inte verkar så).

Kolla gärna upp Ego State-terapi. Det kan vara svårt att hitta behandlare inom det och ENDR dock, lättast är att ta det privat tyvärr. Kan leta fram lite länkar imorgon om du vill. Finns mkt bra skrivet om allt det här, dissociation, trauma, anknytning och behandling. Tror du är något på spåret.

Tack för dina svar! Känner en liten strimma hopp mitt i all hopplöshet. Har kontaktat en EMDR-terapeut i en närbelägen stad nu, vi får se vad han svarar. Är dock orolig för att jag inte kommer att ha råd med privat terapi. Antar att han är dyr. Men det visar sig.

Så härligt att höra att du mår bättre idag! Jag tror också att jag kan vara något på spåren, men det känns som att jag har en lång och jävligt jobbig resa framför mig, men jag tänker kämpa så gott jag kan. Jag vill verkligen inte ge upp, jag vill kunna ge livet en ärlig chans först.

Bortträngda minnen kan ligga och trycka hela tiden och man kan inte bearbeta det riktigt. Blir mycket jobbigt om det är hemska saker.

Jättekul att läsa. Håller tummarna att du får till något. Ja, privat är ofta dyrt tyvärr. I vissa städer kan man få subventioner. Ett annat alternativ kan vara att ses varannan vecka. Landstinget behöver inte vara kört heller.

Tack, snälla du. Du verkar ha en sund inställning och är realistisk i att det kan komma att bli långdraget och riktigt tufft. Det är bra förutsättningar, tror jag. Trots det tror och hoppas jag att det ska visa sig vara värt det. Som du skriver, livet förtjänar en ärlig chans.

Nej, tror inte att det är direkt "viktigt att minnas". Tvärtom att minnas i ordets egentliga mening, kan ibland bli direkt förödande, man måste någonstans lita på hjärnan att den (logiskt sätt) visste vad den gjorde när den har bortträngt. Behovet fanns där.

Men som nån annan skrev är det viktigt att bearbeta känslorna som sedan dess uppstår/uppstått.

Det hjälper att skilja dessa två emellan, bli medveten om att det går visst att bearbeta känslor för att sen kunna gå vidare även om man inte har nåt specifikt konkret minne att ty sig till.

Det som författaren ovan skriver stämmer. Men det är inte ovanligt att minnen kommer tillbaka i olika former i EMDR. Det kan vara bilder, känslor, kroppssensationer eller mer som symboler. Eller alla delar på en gång. Så länge det inte sker för snabbt utan i en takt som hjärnan kan hantera och integrera så är det inte farligt i sig. Det kan däremot vara skadligt om det sker väldigt snabbt, risken för retraumatisering eller svår destabilisering ökar då.

Särskilt stor risk är det vid dissociativ problematik, som du faktiskt beskriver en del symptom på. Under behandlingen går man förbi det skydd som en dissociation innebär. Därför hoppas jag att du frågar en ev behandlare specifikt om vilka erfarenheter denne har med att behandla dissociativ problematik så att behandlingen kan ske på ett säkert sätt. Om ni behöver ta hänsyn till eventuell dissociation, vill säga.