Lämna in orosanmälan om drogberoende

En person som betyder mycket för mig har just erkänt sitt subutexmissbruk för mig. Jag känner därför att jag bör och vill hjälpa till på något sätt, framförallt då jag vet en annan person som nyligen dog av samma drog. Hen är även självmordsbenägen och mår mycket dåligt.
Vi bor inte i samma stad och har inte möjlighet att ses. Jag vet att hen tidigare haft kontakt med psykiatrin som hen sagt upp mestadels på grund av rädsla för drogtest.
Vem är det jag kontaktar för att försöka hjälpa? Är det socialtjänst i staden hen bor eller är det någon annan instans? Hen vägrar att själv söka hjälp då hen befinner sig i ett stadie där den inte vill ha hjälp, men det är mycket svårt att titta på utan att något kunna göra.
Nån som har nåt tips på var jag bör vända mig?

Så du vill alltså tvångshjälpa din vän?

Du ska kontakta socialtjänsten i den stad det handlar om.

dog av subutex?

Bättre än att se den död, eller hur?


Vad bör jag säga då jag ringer?


Tyvärr ja. En kille i min bekantskapskrets som hittades död för några månader sedan, senaste konstaterades överdos av Subutex.

Det du vet om din närståendes missbruk. LVM är dyrt så det begränsas i regel till vård där en person har ett livshotande drogmissbruk. Det räcker inte att "man håller på att gå ned sig". Där får du väl en fingervisning om hur du ska lägga upp det.

Säg bara när du ringer växeln (antagligen, om du inte ringer en pytteliten kommun) att du vill bli kopplad till mottagningsenheten för vuxna, eller vuxenenheten (säg att det gäller missbruk om dom inte fattar). När du får någon på rätt enhet i luren, så säger du att du vill göra en orosanmälan, för en vän, och att du vill vara anonym(om du vill det - annars säger du såklart vad du heter, obs, om du säger ditt namn när du presenterar dig så är det inte säkert att dom kommer låta dig vara anonym, så va obs på det om du nu vill vara anonym). Sen säger du bara exakt det du sagt här typ. Eller alltså, exakt varför du är orolig, och att du är orolig just för att personen inte är i stånd att själv vilja ta emot hjälp..

Du behöver bara egentligen säga "hej, jag är rädd för att min kompis kommer ta en överdos".
Sen kommer dom ställa dom följdfrågor som de vill ha svar på. Dvs dom kommer behöva hans kontaktuppgifter, och dom kommer vilja veta vad din oro grundar sig på, och hur "allvarligt" dom ska ta denna oro. Dvs lite mer konkret, ungefär hur hans beteende är, i stora drag: är han psykiskt stabil, har han någon historik av farligt drogbruk, är han riktigt illa däran...

Du kan ju t o m skriva ett brev om du inte vill ringa. Dom är skyldiga att utreda allt som kommer in ändå.

Lycka till. Det är (givetvis) alltid bättre med en anmälan för mycket än en för lite, och du känner vad du känner, det är det man får gå på, för att du aldrig ska behöva leva med skuld sen att du inte gjorde det du kunde.

Det händer, tro mig.

Pest eller kolera :P. Din kompis kommer ju bli märkt delux av brukarvården... Vilket är bättre än att dö. Men en person som inte vill sluta eller känner ett problem med det hela tror jag aldrig kan sluta...
Svår sits helt klart :/.

Skulle själv dock lacka sönder om någon vän kontaktade någon form av myndighet...

Jag tycker du skall vänta innan du går vidare med en eventuell orosanmälan. Att blanda in myndigheter borde vara det sista alternativet. Din kompis har gett dig ett stort förtroende och behöver någon att lita på som hen känner sig trygg med, risken är väldigt stor att du sabbar det om du gör en soc-anmälan och att din vän uppfattar det brutna förtroendet som ett stort svek och bryter kontakten med dig och då vet du inte alls vad som kommer hända.

Det är svårt, avslöjandet kan vara ett svagt rop på hjälp och sätter dig i en knivig sits men eftersom hen har avbrutit sin kontakt med psyk pga rädslan för att drogtestas kan du ju tänka dig vad en anmälan till soc gör med denne. Dessutom är risken stor att din vän går till mötet, förnekar allt och sedan läggs ärendet ned samtidigt som du är rökt. En myndighet bör inte vara första sättet att hjälpa din vän med såvida din vän inte har gett upp helt, överdoserar och lever i rännstenen. Men hur vet man det, särskilt på distans?

Fortsätt ha kontakt så du bildar dig en uppfattning om hur pass allvarligt läget är. Uttrycker personen själv att den vill sluta men tycker det är för svårt kan du försöka motivera, stötta och peppa istället för att anmäla. Prata om att få hen att frivilligt söka hjälp om hen inte klarar det på egen hand.
Har ni några gemensamma bekanta där din vän bor? En möjlighet är ju att kontakta dem isåfall och säga att du tror din kompis har problem, utan att tala om vad och bryta förtroendet, och att hen nog behöver stöd.

Tycker ej du borde blanda in socialen..
Ta saken i egna händer, var stenhård och motivera din kompis mot ljusare tider osv..

Det kommer inte vara lätt i början men det kommer att funka, din kompis behöver någon som du. Som visar att den bryr sig på RIKTIGT.

Snälla uteslut LVM och SOC för det kommer förstöra framtiden (ännu mer) om de inte redan har gjort det.


Önskar dig och hen all lycka, och ett gott nytt år! ♥

Kanske en moralfilosofisk fråga men är det verkligen alltid det; bättre att anmäla? Jag förstår vad du menar och jag är inte gjord av sten men den skulden är oftast förgäves. Ponera att anmälan görs, vännen struntar i det och dör ändå, med eller utan tvångsbehandling - är det viktiga då vad ts gjorde för sitt eget samvetes skull och kunna intala sig att "jag gjorde ändå vad jag kunde"?
Det finns som sagt alternativa hjälpinsatser till myndighetsinblandning, åtminstone i första hand. Dessutom har vännen uttryckt att den inte vill ha hjälp. Chansen är liten att personen omvänds av ett lvm och slutar missbruka bara för att den har tvingats till det.

Samtidigt är det förstås väldigt egoistiskt och riskfyllt av missbrukaren att lägga ett så tungt ansvar på en vän, men missbruk är egoistiskt. Frågan är vem vännen hjälper egentligen genom en anmälan - sig själv eller missbrukaren?

Med det sagt, jag hoppas det här dilemmat får ett lyckligt slut för både ts och kompisen.