Jag ar trott.

Hejsan! Jag tankte att jag behover skriva av mig lite da jag har matt daligt i en langre tid. hela mitt liv har varit ett helvete faktiskt. Tankte dock fatta mig kort for annars blir det for mycket.

Det borjade nar jag var en liten snorkvadd nar jag fick flytta hem till en fosterfamilj da jag hade knarkande foraldrar. Denna fosterfamilj var bra pa manga satt men acksa dalig. Fick hora en hel del verbala otrevligheter och ibland vald mot mig. Fick mycket fragar pa skolorna varfor jag inte hade en familj. Nu har jag varit en ratt stark person sa jag har aldrig latit nagon trycka ner mig utan alltid statt upp for mig sjalv.

Jag bor med min fosterfamilj i detta klimat i ungefar 10 ar. kanner mig aldrig riktigt som hemma. Kan inte oppna kylen om ni forstar vad jag menar.. Jag fyller 12 , min mor sager att hon har slutat knarkat. iom att man far lite mer att saga till om sa ville jag naturligtvis flytta hem till hon da jag acksa ville ha en egen riktig familj dar jag kanner att jag horde hemma.. Att hon hade slutat knarkat var dock bara ett spel for gallerierna. Det var mer norm an undantag att dom sa att dom skulle ut en timme och var borta i flera dagar, fick ta han om mig sjalv helt enkelt. ibland kom det folk fran oststater som kastade droger pa sangen som skulle saljas av. Har blivit hotat manga ganger med pistol under min barndom. Satt mina forladrar blivit huggna och knivskruna over halsen sa dom holl pa att do.

Detta pagick i ungefar 2 ar tills sos hade fatt nog. Dom korde upp mig pa ett HVB hem och sa att jag skulle spendera en tid dar. ungefar en manad tills att dom hade lost nagot battre for mig. Manader blev till ar. Nastan 7 ar blev jag kvar dar , mitt ute i skogen utan mojlighet att fa aka hem da jag inte hade nagot hem. Hon som agde stallet anvande det som en minkfarm i princip da hon motarbetade ungarnas onskan om utsluss etc for , vad tjanade hon pa det? Under tiden jag bode dar plagades jag av ensamhet, vaken varje natt mellan 9 till 6 ,7 pa morgonen da jag helt enkelt somnande av utmattning.

Under tiden dar uppe hade man inte tillgang till skola eller nagot sadant. Sen hade man val inga stora livsplaner da man aldrig trodde att man skulle palla bli ett ar aldre an vad man var , man kande att man hade fatt nog mycket skit hander pa sadana stallen over aren men det har jag inte tid att ta upp har, men det var inte roligt.

Jag blir 20 ar och dom bestammer sig att kasta ut mig pa gatan, har depression och angest, for borja tampa med sjukvarden som ar mer intresserad av att behalla mig i ett reservat istallet for att ge mig hjalp i form av mediciner som skulle kunna gjort det lattare for mig att komma ut i samhallet da jag kande mig ratt instutionsskadad och hade hyffsat social fobi pa grund av att jag passar inte in i det svenska samhellet. Aren gar och jag far ingen hjalp alls. Jag jobbar pa mellan sjukskrivningar forsoker kampa men orkar till slut inte mycket mer.

Jag bestammer mig for att jag skiter i detta,. jag saljer allt jag har for att sedan aka ut och resa ett par ar for att sedan ta livet av mig tankte jag. Aker runt i fattiga lander, kanner att har hor jag hemma. har ar folk som mig. Man kanske inte har sa mycket dar men folk har varandra pa ett helt annat satt an har , Man har liksom inte rad att bara bry sig om sig sjalv . och iom att jag aldrig har haft nagon som brytt sig om mig sa kande jag att jag for en gangs skull kunde vara glad.. jag blir glad av att bara se andra manniskor behandlas val.

Nu ar jag dock tillbaka i detta skitland , mycket av mina nuvarande problem har jag stallt till med sjalv. men jag hade ju inga planer pa att komma tillbaka. Men det sa kallade skydsnatet vi har har i sverige ar bara for knarkare invandrare eller kriminiella. For en kille som mig far man nej exakt overallt. har sovit ute nu i ca 2 manader, vilket naturligtvis ar jobbigt men tankte immigrera har ifran for att aka till nagot annat stalle dar det ar lattare att fa jobb och hyra rum for att sedan utbilda mig och sedan flytta tillbaka till dessa mindre rika lander igen. men det ar tufft..

Jag vet inte vad jag ville ha ut av att skriva detta , ville bara skriva av mig

En sak till , varfor vi svenskar inte far lika mycket hjalp som invadrare ar for att vi skiter i varandra. Det ar latt att ignorera indivnider men inte grupper. Det ar varat eget fel att vi inte far nagot. Invandrarna star i alla fall upp for varandra.

Men vad hemskt! Var bor du?

Är du själv drogfri, hur motiverar soc att de inte hjälper dig?

Att du har ångest och social fobi är inte alls konstigt.

Jag ar drogfri da jag alltid har velat varit mer an en pundare, dom flesta jag har kant har dott pa det viset. Jag kampar pa for att jag hoppas att det ska kunna losa sig for mig tids nog. vilket det formodligen kommer att gora. Jag bor i mellersta sverige.


Det ar 7 manaders vantetid pa BOS langenheter har , och dom som fatt det beviljat star fortfarande i ko for att fa da det inte finns lediga lagenheter. har bilvit tillsagt att soka till harberge men det finns bara 6 platser sa har man tur kanske man far sova i en sang 1 gang i veckan om man ringer pa pricken. Men pa det viset har man ju inga mojligheter att forsoka skaffa sig nagot liv har. Sa flytta tycker jag kanns som den enda utvagen.

Tack for ditt svar. Kram

Jag är uppriktigt sagt ledsen av vad jag läst.. Helt fruktansvärt hur det kunnat bli så, men allting är allt annat än ditt fel, jag hoppas i alla fall att du vet om detta?

Mina föräldrar har två fosterbarn. Skaffar man fosterbarn gäller det att kunna visa kärlek och empati för det barnet/en. Hade du hamnat där hade du kunnat öppna kylskåpet och duscha m.m. hur du vill.

Ville bara ha sagt att jag önskar dig allt väl i livet min vän..

Edit: Ta inte livet av dig, snälla..

Hur exakt känner du inombords? Vilka människor anser du är sådana du tycker om?

Jag själv är djupt kritisk till människor och önskar jag hade EN riktig vän, istället för 70 falska.

Du är mycket introvert person va och att du bär på en del sorg.. Du behöver någon just nu som kan lyfta upp dig, du är kapabel till mycket här i livet.

Fel att skriva följande, men allt händer utav en anledning. Vad din anledning är det vet jag fan inte, men jag hoppas att i slutet, att allt gynnar dig 10 000x extra i en ända stor lyckobomb. Våga drömma.

Tack for dina ord . dom varmer! Inombords kanner jag mig for det mesta helt tom. Som att jag ar trott och slut i hjartat, jag forsoker alltid halla mig sjalv upptagen med saker sa jag slipper spendera sa mycket tid med mig sjalv..

Sen haller jag med om att allt hander utav en anledning och mycket bra saker har hant helt random av all den skit jag har varit med om. brukar tanka om inte det hande hade jag aldrig traffat tex den personen som gor att jag ar glad just nu ec etc. forsoker alltid se det goda i det onda.

Manniskor jag tycker om ar dom som ar riktiga manniskor. nu fragar jag aldrig och har aldrig fragat nagon om hjalp da jag loser mina problem sjalv. Men manniskor som ar pa riktigt uppskattar jag oavsett om dom ar daliga eller ej men bara dom ar sig sjalv och inte nagon som tycker vissa saker men sen inombords tycker nagonting helt annat. Medmansklighet tror jag pa acksa. det ar nagot jag tycker vi saknar i sverige.

Ser inte hur de kan neka dig bara! Jag vet att det ser förjävligt ut i vissa stora städer, men små städer borde kunna lösa sånt snabbt, iaf mer permanent härbärge. En annan grej om man är grav missbrukare och ej klarar av ett boende. Men även då bör man ju få hjälp. Eftersom du har ångest och social fobi samt medicinering, har du ingen på psyk som kan hjälpa dig? Har du inget personligt ombud?