Ni med bordeline, hur klarar ni er? (rubr. ändr.)

Hur klarar ni er egentligen?

Jag har haft problem med mig själv sen väldig tidig ålder, började väl pga taskig uppväxt skulle jag väl tro.. Sen dess har det bara fortsatt. Humörsvängningar, svårt att hantera mina känslor som ofta blir väldigt starka, dålig självbild, kan bli mycket impulsiv, har mycket ilska inom mig och är ibland självdestruktiv. Har även mycket ångest till och från och tycker det är jobbigt att va bland folk.
Annars är jag väldigt "normal", glad, snäll och omtyckt av de flesta.
Känns som om jag är två personer ibland.
Har klarat av gymnasiet och några extra jobb. Har få vänner, dock bra, men dom har aldrig märkt att nåt är "fel" på mig (Träffar dom dock inte särskilt ofta). Det är min familj som stått ut med min dåliga sidor, speciellt min mamma och hon träffar jag flera ggr i veckan, hon är den bästa jag har men ändå behandlar jag henne värst.

Och för 11 månader sen gick min storebror bort, vi hängde liksom alltid ihop, han va min bästa vän- 24 år tillsammans... Hade det inte varit för min mamma och hundarna hade jag inte levt idag. Men ändå nästan varje dag känner jag att jag inte vill leva mer, allt känns så meningslöst, jag känner sån ilska över att han har lämnat mig och att allt är som det är.

Fick första gången kontakt med psyk för ca 3 år sen.. och för ca 1 år sen fick jag diagnosen borderline. Jag har testat massa olika mediciner, inget som fungerat särskilt bra. Just nu äter jag dagligen lamotrigin och lyrika, och xanor och stilnoct vid behov.
Ska jag tex på möte eller på stan tar jag alltid extra lyrika för att klara av, bli mer pigg och social. Xanor hjälper bra mot ångest, men blir väldigt trött och slö. Har gått DBT behandling ca 1 år, det var helt okej men tillslut klara jag inte ens av att åka dit längre.

Idag är jag 24 år, har inte jobbat eller varit ute på någon aktivitet på väldigt länge. Går bara hemma om dagarna, har inte lust med nåt, oftast vill jag ju göra nåt men ändå går det inte. Det är så svårt att förklara känslorna man kämpar emot inombords. Självklart vill jag ju ha något meningsfullt att göra om dagarna,men hur??? Tiden bara går och ändå kommer jag ingenvart.

Vet att det här med medicinering är väldigt individuellt men undrar ändå vad ni har för medicin som hjälper? Har ni fått någon annan hjälp förutom medicinering?

Som du sa är medicinering väldigt olika. Man medicinerar ju inte själva borderlinen (för det finns ingen medicin specifikt mot det) utan symtomen/samsjukdomarna som ofta kommer med den som typ depression, ångest, skiftande stämningsläge. Så beroende på vad man har får sådana problem kan man medicinera efter det. Min psykiater sa dock att ofta kan medicner som används mot bipolaritet hjälpa, just för att stabilisera stämningsläget.

Det som hjälpte mig att tillfriskan har varit DBT. Du skrev att du gick ett år men inte kunde åka dit längre. Varför? Vad hindrade dig och varför slutade du? DBT har ju ofta den effekten att det först blir mycket värre, men man måste jobba genom det och stå ut. Det går liksom inte och hjälper inte om man slutar när det blir jobbigt, tråkigt eller så. Min terapeut rekommenderade att man går i gruppen minst två "varv", alltså två år och sen fortsätter med utslussning enskilt så länge det nu behövs.Jag gick i gruppen lite över två år men har fortsatt individuellt sedan i febriuari en gång i veckan.

Jag förstår hur du menar med att vilja göra något men ändå inte, men det är en av sakerna man måste kämpa emot och göra oavsett hur det känns. Bli arg på dig själv om det hjälper och bestämt dig för att göra tvärt emot. Om du gått DBT så har du säkert gått genom allt med att "göra tvärt om", "stå ut" osv. Och det är det man får göra.En dag i taget. En timme i taget. Ibland en minut i taget...