Derealisation/Depersonalisation eller Psykos?

(Tidigare trådar går att hitta genom denna): "https://www.flashback.org/p58668633#p58668633".
---------------------------------------------------------------------------------------------------- ----------

Som vanligt så vill jag helst att ni som försöker hjälpa mig gärna trycker på tråden ovan o försöker sätta er in i mitt problem innan ni fortsätter, eller om ni gör det i en annan ordning, det kvittar.

Nu har jag haft problem i ungefär ett halvt år o börjar bli riktigt trött på't. Jag har de senaste dagarna kommit fram till att jag antagligen kommit in i en riktigt djup "Derealisation" eller "Depersonalisation", om inte båda. Därför tror jag att känslorna är borta, just för att mitt psyke är så frånkopplat från min kropp, så jag inte kan känna dom helt enkelt..

Grejen är ju dock att jag innan har varit i "Derealisation's-tillståndet " ett 20-tals gånger, dock alla dessa gånger har jag haft känslor (dock har jag väl varit osäker på vad jag känt, varför osv osv - så som man blir i det tillståndet, men jag har ändå vetat att jag har känslor). (Det utlöses alltid av Alkohol eller Cannabis för mig). Och som jag skrivit i tidigare trådar så rökte jag ju Cannabis när jag hade fått alla symtom av: "Derealisation". Då efter några bloss så märkte jag hur hjärnan stängde av nånting, när jag stod o skrattade med polare så slutade jag känna saker, precis som om någon tryckte på en knapp.

Det måste ju vara någon sorts Psykos eller en extremt djup Derealisation/Depersonalisation. Jag visar väl en hel del symtom på att det skulle kunna var en Psykos, (men det är ju extremt ovanligt när det kommer till Cannabis), dock är ju "Derealisation/Depersonalisation" en ångest utlöst Psykos skulle man kunna säga, det står på väldigt många ställen på nätet att det är en sorts Psykos, man får liknande symtom bara att dom är utlösta av att man fått för mycket ångest så hjärnan stänger av visa delar / kopplar ifrån sig ifrån kroppen för att den helt enkelt inte klarar mer o måste vila, typ.

Det börjar märkas mer o mer att det inte bara är känslor som är borta, utan även känsel av värme/kyla, smak, beröring, lukt osv osv. Nu när det börjar bli kallt så märks det att min kropp fryser i kylan, men jag känner inte av det jobbiga, förstår ni? Musklerna skakar, tänderna skakar men *jag* känner egentligen inte direkt av det jobbiga som kylan brukar få en o känna. För att jag typ "kollar" på, jag är utanför mig själv, ungefär - fast ändå inte..

Tidigare gånger när jag fått symtom av Derealisation eller Depersonalisation, eller båda så har det varit pga att jag druckit Alkohol, vaknar upp dagen efter, märker att nått är fel, bryr mig inte o kör på ändå, det brukar ta ca en vecka så märker man hur hjärnan är tillbaka som den brukar. Dock den här gången rökte jag ju när jag hade dessa symtom, så jag tror att jag kommit in i dessa symtom jävligt djupt istället för så ytligt som alla andra gånger. Har någon av er varit med om något liknande, har ni haft olika grader med Derealisation/Depersonalisation eller har det alltid varit lika dant?

Ni som är kunniga inom området, ge jätte gärna tips o berätta om era erfarenheter angående detta ämne! Även om man skulle få en läkare o förstå precis vad problemet är så finns det väl inte direkt nått piller som skulle kunna lösa detta? Möjligtvis: "Antipsykotiska", "Bensodiazepiner". Eller typ "Lsd" eftersom det får många delar av hjärnan att börja kommunicera med varann vilket skulle kunna aktivera saker som har stängts av, vad vet jag..

Tack för att ni läste, det uppskattas enormt - lika mycket som kommentarer! Ha en fortsatt trevlig dag, Mvh.

Det största problemet med en psykisk 'störning', liten som stor, är att den som lider av den inte kan komma till full insikt om den. Och ännu viktigare inte komma till rätta med den.
Det är ju det som 'störningen' innebär. Att det inte står rätt till i skallen.

Notera att jag inte stigmatiserar här. Därav '-tecken runt störning.

När man blivit sjuk/skadad i hjärnan behöver man hjälp - precis som med allt annat man inte är expert på.

Ja, det har du helt rätt i, jag har pratat med läkare, o väntar på tid. Men ibland får jag för mig o skriva lite, jag tror det är bra o få saker på papper istället för allt i skallen också, det hjälper. Dock så är det jobbigt när läkare som ska hjälpa en istället ger helt fel vibbar o verkligen inte förstår sig på en, jag har inte direkt haft problem tidigare så jag har alltid trott att om man vill ha hjälp så får man hjälp, men man måste tydligen göra väldigt mycket själv för att komma till rätta, man ska inte lita på vad man får utskrivet eller vad som sägs på sjukhuset, rätt va som det är har man fått helt fel "medicin" eller liknande.

Grejen är att man alltid trott att sjukhus är det här trygga stället där du blir bemött med allt det fina människor bär på.. Men när man märker att det inte är så, så är det så jävla svårt o orka gå in för o lita på att man kommer hitta rätt hjälp, speciellt när väntetiderna är överdrivet långa. Men jag förväntar mig inte att jag kommer få ut något speciellt av denna tråden, dock vet jag att många här kan mer om detta tillstånd än många läkare. Jag vill bara veta om någon haft olika grader av det o känt att dom kommit riktigt djupt in i detta tillstånd. Och om ni tror att jag är på rätt spår, eller kan det va nått annat? Jag förlorar ju iallafall ingenting på att göra en tråd i väntan på nästa besök hos doktorn. Tack för kommentaren, förstår att du inte stigmatiserar.

Gott att höra att du har professionell hjälp.

Jo, sjukvården lämnar en hel del att önska. Långa hålltider, tveksamma handläggare, stressad personal och ibland till och med läkare som inte orkar bry sig. Nog fan är det ibland uppbyggt för att det känns skit.

Så ja, så länge du kär både det professionelle och FB-spåret är/borde allt vara lugnt. Som du säger, någon kan ju ha insikt. Inte jag, dock. Tror jag. Det närmsta jag kan känna igen mig i är väl känslan av likgiltighet. Jag har läst någonstans att depression inte är negativa känslor. Det är snarare avsaknaden av känslor - positiva som negativa. Allt är bara ett stort jävla 'jaha'. Det enda jag har gjort i dessa lägen är att se till at ge sjutton i alkohol och försöka träna och sova mycket. Träning funkar bra för mig att 'rensa' skallen med. Värt ett försök, kanske?

Jag har haft depersonalisation utlöst av panikattack. Känner precis igen det där med att inte känna obehag av kyla osv. Kunde träna på ganska hög puls utan att det blev jobbigt t.ex.

Depersonalisation/derealization har ingenting med psykos att göra. Jag blev själv utredd för psykos eftersom det kan låta så när man beskriver det, men läkaren kunde snabbt utesluta det i mitt fall.

Det kommer att gå över av sig självt, men det går inte att säga när. Ibland kan det komma snabba förbättringar som att hjärnan "klickar tillbaks" igen. Ibland kan det ske gradvis. Det kan gå fort eller ta längre tid.

Vården kan inte erbjuda så mycket mot själva depersonalisationen men om du har sekundär depression eller ångest kan du få hjälp. Det kommer isåfall att påskynda ditt tillfrisknande.

Egentligen är det bara att vänta ut det och undvik saker som förvärrar (droger, sömnbrist, för mycket koffein etc), ta hand om kroppen och dig själv. Socialt umgänge är viktigt också.