Är det så här det är att jobba för ett globalt storföretag?

Jag börjar närma mig 30, fullgjorde värnplikt när den fortfarande fanns, har en universitetsexamen samt några år arbetslivserfarenhet och jobbar sedan ett halvår tillbaka utomlands för ett globalt storföretag som anses mycket prestigefullt att jobba på. Vill inte gå in på vilket men de flesta här på forumet har garanterat hört talas om det. Jag har en roll/titel som låter otroligt flashig och en lön som är riktigt bra både för min ålder och för arbetande personer överlag både i Sverige och i landet där jag nu bor.

På min avdelning är vi ca 30 stycken och det vi gör är otroligt simpelt. Alla här har universtitetsexamina (det är ett måste för att ens få komma på intervju) och intalar sig själv att det de gör är supersvårt men vilken 18-åring som helst som gått ut gymnasiet med godkända betyg, har driv och lite kreativitet, datorvana samt några veckors internutbildnng skulle kunna utföra arbetsuppgifterna utan problem. Nästan allt är rutinbaserat och det finns mallar, system eller instruktioner för allt. Är det något som inte följer rutiner eller fungerar som det ska skickar man det vidare till någon annan avdelning och i de få fallen som det sedan kommer tillbaka olöst sätter en chef ihop en liten grupp som spenderar dagar med att lösa problemet samt skapar en mall/instruktion fast jag hade kunnat klura ut det själv på en timme med lite sunt förnuft och användande av google. Då ska det tilläggas att jag inte ser mig själv som någon supermänniska utan är jämnsmart med alla mina vänner.

Cheferna gör om möjligt ännu mindre förutom några få som har budget eller större pesonalansvar. Av avdelningens tolv chefer jobbar två riktigt riktigt hårt medan de andra tio bara glider runt. På avdelningen pratar man alltid om hur mycket jobb vi har men det är en kraftig överdrift och en myt som är en del av kulturen på avdelningen och som odlas av alla från internsen upp till de högsta cheferna. Vem än du frågar närsom så har de mycket att göra. Lite som de på universitetet som alltid klagade över hur mycket plugg de hade trots att kursen var busenkel. Samma sak med svårighetsgraden, mina kollegor intalar sig och sprider gärna till alla som vill lyssna i och utanför företaget hur kreativa, viktiga och avancerade vi är. Att läsa mina kollegors profiler på Linkedin får en att tro att vi lika gärna hade kunnat vara ansvariga för USAs kärnvapenprogram.

Möten är något vi har ofta och länge. Ibland i små grupper, ibland i större och ibland med andra kontor över videolänk och någon gång per kvartal åker jag till något annat land för att ha möten där. Mötena oavsett vart de hålls är till 90 % totalt meningslösa där någon presenterar något överarbetat projekt, en högre chef berättar om mötet med någon ännu högre chef som berättade om någonting vagt eller så pratas det om en massa värdeord och annat som bara är tomt nonsens. Är inte mötena obligatoriska serveras det av någon magisk anledning alltid en riktigt bra lunchbuffé eller mycket fika/tårta och lika magiskt dyker hela avdelningen upp. Glömmer sekreteraren beställa lunch dyker inte ens hälften upp.

Företaget pratar alltid om hur platt organisation det har men så är inte fallet i realiteten, faktum är att det är minst lika hierarkiskt här som det var i det militära när jag gjorde lumpen, skillnaden är bara att här låssas man inte om det. Ingen tar några egna initiativ utan att ha chefernas godkännande och idoldyrkan är stor. Vår VD är en gud för många och flera av mina kollegor såg det som årets höjdpunkt när han kom hit även fast de inte ens fick skaka hand med honom. Jag har varit med om kollegor (främst kvinnor) som blivit tårögda när de hört hur någon i den högre ledningsgruppen beslutat att vi ska donerat pengar till välgörenhet eller berättat om hur vårt företag hjälper någon med handikapp, fattigdom eller som är veteran från något krig. Visst är det positivt att vara stolt över företaget man jobbar för och tro på ledningen, men har aldrig varit med om något liknande. En chef kan aldrig ha fel är konsensus på kontoret fast de med åren tagit många felbeslut även om majoriteten varit bra beslut (precis som på alla större företag där bra beslut oftast blandas med några dåliga, men så får man inte säga här).

Efter några månader som anställd på kontoret nämnde jag för några kollegor vid kaffemaskinen att jag inte förstod hur vårt företag kunde ha utvecklat en så kass produkt som A (en produkt som blev kortvarig och sedan snabbt ersattes pga dålig försäljning). Det tog hus i helvete då någon berättade det vidare och jag fick sitta i samtal med en chef som berättade att i vårt företag tror vi på våra produkter och att jag kan gå om jag inte gör det. Förklarade att jag absolut tror på våra produkter (vilket jag också gör, använde dem och var en mycket nöjd konsument även innan jag ens ansökte om jobbet här) men att Produkt A verkligen var kass och det tyckte ju vi som företag också då vi drog tillbaka den från marknaden. Chefen sade att det mycket väl var så men att jag inte får ha den attityden eller säga sådana saker inför andra. Klavertramp två gjorde jag några veckor senare då jag förklarade för en intern som nyss hade börjat att Person A skulle sluta då han fått sparken då hans jobb outsourcats till Asien. Så fick man ju heller inte säga utan i vårt företag ”har en person gått vidare till andra möjligheter” vilket jag vägrar säga då det medvetet får personer att tro att individen som fått sparken självmant sagt upp sig istället för att företaget faktiskt står för att de precis som alla andra företag ibland såväl ökar som minskar personalstyrkan.

Är det någon konflikt på avdelningen vill man helst inte prata om det utan allt sopas under mattan och folk går runt varandra istället för att bara gå rakt på sak, diskutera frågan och sedan ha det ur världen och gå vidare (men det är kanske också en kvinnosak då 2/3 av avdelningen är kvinnor). Det är dessutom otroligt fult att kritisera någon vilket leder till mycket dubbelarbete då ingen vågar säga åt en person att något arbete/projekt måste förbättras. Istället låssas man som att det är bra och sätter någon annan på att göra något likvärdigt istället. Är det mot förmodan någon som säger till kommer det nästan alltid i form av ett email (ibland med ens chef på CC så att man ska få skämmas maximalt) trots att personen ibland sitter ett par skrivbord bort i kontorslandskapet. När emailet sedan är skickat låssas personen som ingenting varje gång man möts.

Det ligger i luften att en person kommer att befordras snart, detta då så många talar gott om henne och jag har hört olika kollegor nämna flera gånger att det nog är på gång snart. Visst, hon jobba långa dagar, tar ingen semester och liknande, men ska jag beskriva henne med något passande så är det ”Miss Forward”. Detta för att hon aldrig tar några egna beslut om de inte följer saker hon gjort förut till 100 %. Nästan allt hon får i mailboxen skickar hon antingen vidare till någon chef eller springer dit och frågar eller vidarebefordrar det till internsen om det är skitgöra/sådant som inte ger synlighet hos cheferna även fast det kan vara en så simpel grej som att skriva ut lite papper. På jobbet behandlar hon de under henne som luft, hon hälsar t.ex. sällan ens på de inhyrda konsulterna eller internsen och pratar aldrig med dem, däremot gör hon allt för att vara kompis med cheferna. Att arbeta på det sättet är alltså något som verkar uppskattas på kontoret. Trodde först bara hon var populär för att hon är sexig och klär sig snyggt, men har insett att många gillar hennes sätt att arbeta.

Jag har varit här i ett halvår nu men är totalt understimulerad och uttråkad. Har försiktigt fiskat runt men verkar som att de på andra avdelningar inom kontoret verkar ha det ungefär likadant. Vårt företag är otroligt lönsamt och nettovinsten delat på antalet anställda ligger flera gånger över snittlönen i företaget, vårt kontor anses strategiskt mycket viktigt dessutom.
Det får mig att fundera på om det är såhär i alla större företag.

Jag börjar närma mig 30, fullgjorde värnplikt när den fortfarande fanns, har en universitetsexamen samt några år arbetslivserfarenhet och jobbar sedan ett halvår tillbaka utomlands för ett globalt storföretag som anses mycket prestigefullt att jobba på. Vill inte gå in på vilket men de flesta här på forumet har garanterat hört talas om det. Jag har en roll/titel som låter otroligt flashig och en lön som är riktigt bra både för min ålder och för arbetande personer överlag både i Sverige och i landet där jag nu bor.

På min avdelning är vi ca 30 stycken och det vi gör är otroligt simpelt. Alla här har universtitetsexamina (det är ett måste för att ens få komma på intervju) och intalar sig själv att det de gör är supersvårt men vilken 18-åring som helst som gått ut gymnasiet med godkända betyg, har driv och lite kreativitet, datorvana samt några veckors internutbildnng skulle kunna utföra arbetsuppgifterna utan problem. Nästan allt är rutinbaserat och det finns mallar, system eller instruktioner för allt. Är det något som inte följer rutiner eller fungerar som det ska skickar man det vidare till någon annan avdelning och i de få fallen som det sedan kommer tillbaka olöst sätter en chef ihop en liten grupp som spenderar dagar med att lösa problemet samt skapar en mall/instruktion fast jag hade kunnat klura ut det själv på en timme med lite sunt förnuft och användande av google. Då ska det tilläggas att jag inte ser mig själv som någon supermänniska utan är jämnsmart med alla mina vänner.

Cheferna gör om möjligt ännu mindre förutom några få som har budget eller större pesonalansvar. Av avdelningens tolv chefer jobbar två riktigt riktigt hårt medan de andra tio bara glider runt. På avdelningen pratar man alltid om hur mycket jobb vi har men det är en kraftig överdrift och en myt som är en del av kulturen på avdelningen och som odlas av alla från internsen upp till de högsta cheferna. Vem än du frågar närsom så har de mycket att göra. Lite som de på universitetet som alltid klagade över hur mycket plugg de hade trots att kursen var busenkel. Samma sak med svårighetsgraden, mina kollegor intalar sig och sprider gärna till alla som vill lyssna i och utanför företaget hur kreativa, viktiga och avancerade vi är. Att läsa mina kollegors profiler på Linkedin får en att tro att vi lika gärna hade kunnat vara ansvariga för USAs kärnvapenprogram.

Möten är något vi har ofta och länge. Ibland i små grupper, ibland i större och ibland med andra kontor över videolänk och någon gång per kvartal åker jag till något annat land för att ha möten där. Mötena oavsett vart de hålls är till 90 % totalt meningslösa där någon presenterar något överarbetat projekt, en högre chef berättar om mötet med någon ännu högre chef som berättade om någonting vagt eller så pratas det om en massa värdeord och annat som bara är tomt nonsens. Är inte mötena obligatoriska serveras det av någon magisk anledning alltid en riktigt bra lunchbuffé eller mycket fika/tårta och lika magiskt dyker hela avdelningen upp. Glömmer sekreteraren beställa lunch dyker inte ens hälften upp.

Företaget pratar alltid om hur platt organisation det har men så är inte fallet i realiteten, faktum är att det är minst lika hierarkiskt här som det var i det militära när jag gjorde lumpen, skillnaden är bara att här låssas man inte om det. Ingen tar några egna initiativ utan att ha chefernas godkännande och idoldyrkan är stor. Vår VD är en gud för många och flera av mina kollegor såg det som årets höjdpunkt när han kom hit även fast de inte ens fick skaka hand med honom. Jag har varit med om kollegor (främst kvinnor) som blivit tårögda när de hört hur någon i den högre ledningsgruppen beslutat att vi ska donerat pengar till välgörenhet eller berättat om hur vårt företag hjälper någon med handikapp, fattigdom eller som är veteran från något krig. Visst är det positivt att vara stolt över företaget man jobbar för och tro på ledningen, men har aldrig varit med om något liknande. En chef kan aldrig ha fel är konsensus på kontoret fast de med åren tagit många felbeslut även om majoriteten varit bra beslut (precis som på alla större företag där bra beslut oftast blandas med några dåliga, men så får man inte säga här).

Efter några månader som anställd på kontoret nämnde jag för några kollegor vid kaffemaskinen att jag inte förstod hur vårt företag kunde ha utvecklat en så kass produkt som A (en produkt som blev kortvarig och sedan snabbt ersattes pga dålig försäljning). Det tog hus i helvete då någon berättade det vidare och jag fick sitta i samtal med en chef som berättade att i vårt företag tror vi på våra produkter och att jag kan gå om jag inte gör det. Förklarade att jag absolut tror på våra produkter (vilket jag också gör, använde dem och var en mycket nöjd konsument även innan jag ens ansökte om jobbet här) men att Produkt A verkligen var kass och det tyckte ju vi som företag också då vi drog tillbaka den från marknaden. Chefen sade att det mycket väl var så men att jag inte får ha den attityden eller säga sådana saker inför andra. Klavertramp två gjorde jag några veckor senare då jag förklarade för en intern som nyss hade börjat att Person A skulle sluta då han fått sparken då hans jobb outsourcats till Asien. Så fick man ju heller inte säga utan i vårt företag ”har en person gått vidare till andra möjligheter” vilket jag vägrar säga då det medvetet får personer att tro att individen som fått sparken självmant sagt upp sig istället för att företaget faktiskt står för att de precis som alla andra företag ibland såväl ökar som minskar personalstyrkan.

Är det någon konflikt på avdelningen vill man helst inte prata om det utan allt sopas under mattan och folk går runt varandra istället för att bara gå rakt på sak, diskutera frågan och sedan ha det ur världen och gå vidare (men det är kanske också en kvinnosak då 2/3 av avdelningen är kvinnor). Det är dessutom otroligt fult att kritisera någon vilket leder till mycket dubbelarbete då ingen vågar säga åt en person att något arbete/projekt måste förbättras. Istället låssas man som att det är bra och sätter någon annan på att göra något likvärdigt istället. Är det mot förmodan någon som säger till kommer det nästan alltid i form av ett email (ibland med ens chef på CC så att man ska få skämmas maximalt) trots att personen ibland sitter ett par skrivbord bort i kontorslandskapet. När emailet sedan är skickat låssas personen som ingenting varje gång man möts.

Det ligger i luften att en person kommer att befordras snart, detta då så många talar gott om henne och jag har hört olika kollegor nämna flera gånger att det nog är på gång snart. Visst, hon jobba långa dagar, tar ingen semester och liknande, men ska jag beskriva henne med något passande så är det ”Miss Forward”. Detta för att hon aldrig tar några egna beslut om de inte följer saker hon gjort förut till 100 %. Nästan allt hon får i mailboxen skickar hon antingen vidare till någon chef eller springer dit och frågar eller vidarebefordrar det till internsen om det är skitgöra/sådant som inte ger synlighet hos cheferna även fast det kan vara en så simpel grej som att skriva ut lite papper. På jobbet behandlar hon de under henne som luft, hon hälsar t.ex. sällan ens på de inhyrda konsulterna eller internsen och pratar aldrig med dem, däremot gör hon allt för att vara kompis med cheferna. Att arbeta på det sättet är alltså något som verkar uppskattas på kontoret. Trodde först bara hon var populär för att hon är sexig och klär sig snyggt, men har insett att många gillar hennes sätt att arbeta.

Jag har varit här i ett halvår nu men är totalt understimulerad och uttråkad. Har försiktigt fiskat runt men verkar som att de på andra avdelningar inom kontoret verkar ha det ungefär likadant. Vårt företag är otroligt lönsamt och nettovinsten delat på antalet anställda ligger flera gånger över snittlönen i företaget, vårt kontor anses strategiskt mycket viktigt dessutom.
Det får mig att fundera på om det är såhär i alla större företag.

Är det mot förmodan någon som säger till kommer det nästan alltid i form av ett email (ibland med ens chef på CC så att man ska få skämmas maximalt) trots att personen ibland sitter ett par skrivbord bort i kontorslandskapet.

Jag börjar närma mig 30, fullgjorde värnplikt när den fortfarande fanns, har en universitetsexamen samt några år arbetslivserfarenhet och jobbar sedan ett halvår tillbaka utomlands för ett globalt storföretag som anses mycket prestigefullt att jobba på. Vill inte gå in på vilket men de flesta här på forumet har garanterat hört talas om det. Jag har en roll/titel som låter otroligt flashig och en lön som är riktigt bra både för min ålder och för arbetande personer överlag både i Sverige och i landet där jag nu bor.

På min avdelning är vi ca 30 stycken och det vi gör är otroligt simpelt. Alla här har universtitetsexamina (det är ett måste för att ens få komma på intervju) och intalar sig själv att det de gör är supersvårt men vilken 18-åring som helst som gått ut gymnasiet med godkända betyg, har driv och lite kreativitet, datorvana samt några veckors internutbildnng skulle kunna utföra arbetsuppgifterna utan problem. Nästan allt är rutinbaserat och det finns mallar, system eller instruktioner för allt. Är det något som inte följer rutiner eller fungerar som det ska skickar man det vidare till någon annan avdelning och i de få fallen som det sedan kommer tillbaka olöst sätter en chef ihop en liten grupp som spenderar dagar med att lösa problemet samt skapar en mall/instruktion fast jag hade kunnat klura ut det själv på en timme med lite sunt förnuft och användande av google. Då ska det tilläggas att jag inte ser mig själv som någon supermänniska utan är jämnsmart med alla mina vänner.

Cheferna gör om möjligt ännu mindre förutom några få som har budget eller större pesonalansvar. Av avdelningens tolv chefer jobbar två riktigt riktigt hårt medan de andra tio bara glider runt. På avdelningen pratar man alltid om hur mycket jobb vi har men det är en kraftig överdrift och en myt som är en del av kulturen på avdelningen och som odlas av alla från internsen upp till de högsta cheferna. Vem än du frågar närsom så har de mycket att göra. Lite som de på universitetet som alltid klagade över hur mycket plugg de hade trots att kursen var busenkel. Samma sak med svårighetsgraden, mina kollegor intalar sig och sprider gärna till alla som vill lyssna i och utanför företaget hur kreativa, viktiga och avancerade vi är. Att läsa mina kollegors profiler på Linkedin får en att tro att vi lika gärna hade kunnat vara ansvariga för USAs kärnvapenprogram.

Möten är något vi har ofta och länge. Ibland i små grupper, ibland i större och ibland med andra kontor över videolänk och någon gång per kvartal åker jag till något annat land för att ha möten där. Mötena oavsett vart de hålls är till 90 % totalt meningslösa där någon presenterar något överarbetat projekt, en högre chef berättar om mötet med någon ännu högre chef som berättade om någonting vagt eller så pratas det om en massa värdeord och annat som bara är tomt nonsens. Är inte mötena obligatoriska serveras det av någon magisk anledning alltid en riktigt bra lunchbuffé eller mycket fika/tårta och lika magiskt dyker hela avdelningen upp. Glömmer sekreteraren beställa lunch dyker inte ens hälften upp.

Företaget pratar alltid om hur platt organisation det har men så är inte fallet i realiteten, faktum är att det är minst lika hierarkiskt här som det var i det militära när jag gjorde lumpen, skillnaden är bara att här låssas man inte om det. Ingen tar några egna initiativ utan att ha chefernas godkännande och idoldyrkan är stor. Vår VD är en gud för många och flera av mina kollegor såg det som årets höjdpunkt när han kom hit även fast de inte ens fick skaka hand med honom. Jag har varit med om kollegor (främst kvinnor) som blivit tårögda när de hört hur någon i den högre ledningsgruppen beslutat att vi ska donerat pengar till välgörenhet eller berättat om hur vårt företag hjälper någon med handikapp, fattigdom eller som är veteran från något krig. Visst är det positivt att vara stolt över företaget man jobbar för och tro på ledningen, men har aldrig varit med om något liknande. En chef kan aldrig ha fel är konsensus på kontoret fast de med åren tagit många felbeslut även om majoriteten varit bra beslut (precis som på alla större företag där bra beslut oftast blandas med några dåliga, men så får man inte säga här).

Efter några månader som anställd på kontoret nämnde jag för några kollegor vid kaffemaskinen att jag inte förstod hur vårt företag kunde ha utvecklat en så kass produkt som A (en produkt som blev kortvarig och sedan snabbt ersattes pga dålig försäljning). Det tog hus i helvete då någon berättade det vidare och jag fick sitta i samtal med en chef som berättade att i vårt företag tror vi på våra produkter och att jag kan gå om jag inte gör det. Förklarade att jag absolut tror på våra produkter (vilket jag också gör, använde dem och var en mycket nöjd konsument även innan jag ens ansökte om jobbet här) men att Produkt A verkligen var kass och det tyckte ju vi som företag också då vi drog tillbaka den från marknaden. Chefen sade att det mycket väl var så men att jag inte får ha den attityden eller säga sådana saker inför andra. Klavertramp två gjorde jag några veckor senare då jag förklarade för en intern som nyss hade börjat att Person A skulle sluta då han fått sparken då hans jobb outsourcats till Asien. Så fick man ju heller inte säga utan i vårt företag ”har en person gått vidare till andra möjligheter” vilket jag vägrar säga då det medvetet får personer att tro att individen som fått sparken självmant sagt upp sig istället för att företaget faktiskt står för att de precis som alla andra företag ibland såväl ökar som minskar personalstyrkan.

Är det någon konflikt på avdelningen vill man helst inte prata om det utan allt sopas under mattan och folk går runt varandra istället för att bara gå rakt på sak, diskutera frågan och sedan ha det ur världen och gå vidare (men det är kanske också en kvinnosak då 2/3 av avdelningen är kvinnor). Det är dessutom otroligt fult att kritisera någon vilket leder till mycket dubbelarbete då ingen vågar säga åt en person att något arbete/projekt måste förbättras. Istället låssas man som att det är bra och sätter någon annan på att göra något likvärdigt istället. Är det mot förmodan någon som säger till kommer det nästan alltid i form av ett email (ibland med ens chef på CC så att man ska få skämmas maximalt) trots att personen ibland sitter ett par skrivbord bort i kontorslandskapet. När emailet sedan är skickat låssas personen som ingenting varje gång man möts.

Det ligger i luften att en person kommer att befordras snart, detta då så många talar gott om henne och jag har hört olika kollegor nämna flera gånger att det nog är på gång snart. Visst, hon jobba långa dagar, tar ingen semester och liknande, men ska jag beskriva henne med något passande så är det ”Miss Forward”. Detta för att hon aldrig tar några egna beslut om de inte följer saker hon gjort förut till 100 %. Nästan allt hon får i mailboxen skickar hon antingen vidare till någon chef eller springer dit och frågar eller vidarebefordrar det till internsen om det är skitgöra/sådant som inte ger synlighet hos cheferna även fast det kan vara en så simpel grej som att skriva ut lite papper. På jobbet behandlar hon de under henne som luft, hon hälsar t.ex. sällan ens på de inhyrda konsulterna eller internsen och pratar aldrig med dem, däremot gör hon allt för att vara kompis med cheferna. Att arbeta på det sättet är alltså något som verkar uppskattas på kontoret. Trodde först bara hon var populär för att hon är sexig och klär sig snyggt, men har insett att många gillar hennes sätt att arbeta.

Jag har varit här i ett halvår nu men är totalt understimulerad och uttråkad. Har försiktigt fiskat runt men verkar som att de på andra avdelningar inom kontoret verkar ha det ungefär likadant. Vårt företag är otroligt lönsamt och nettovinsten delat på antalet anställda ligger flera gånger över snittlönen i företaget, vårt kontor anses strategiskt mycket viktigt dessutom.
Det får mig att fundera på om det är såhär i alla större företag.