Är det så här det är att jobba för ett globalt storföretag?

Jag börjar närma mig 30, fullgjorde värnplikt när den fortfarande fanns, har en universitetsexamen samt några år arbetslivserfarenhet och jobbar sedan ett halvår tillbaka utomlands för ett globalt storföretag som anses mycket prestigefullt att jobba på. Vill inte gå in på vilket men de flesta här på forumet har garanterat hört talas om det. Jag har en roll/titel som låter otroligt flashig och en lön som är riktigt bra både för min ålder och för arbetande personer överlag både i Sverige och i landet där jag nu bor.

På min avdelning är vi ca 30 stycken och det vi gör är otroligt simpelt. Alla här har universtitetsexamina (det är ett måste för att ens få komma på intervju) och intalar sig själv att det de gör är supersvårt men vilken 18-åring som helst som gått ut gymnasiet med godkända betyg, har driv och lite kreativitet, datorvana samt några veckors internutbildnng skulle kunna utföra arbetsuppgifterna utan problem. Nästan allt är rutinbaserat och det finns mallar, system eller instruktioner för allt. Är det något som inte följer rutiner eller fungerar som det ska skickar man det vidare till någon annan avdelning och i de få fallen som det sedan kommer tillbaka olöst sätter en chef ihop en liten grupp som spenderar dagar med att lösa problemet samt skapar en mall/instruktion fast jag hade kunnat klura ut det själv på en timme med lite sunt förnuft och användande av google. Då ska det tilläggas att jag inte ser mig själv som någon supermänniska utan är jämnsmart med alla mina vänner.

Cheferna gör om möjligt ännu mindre förutom några få som har budget eller större pesonalansvar. Av avdelningens tolv chefer jobbar två riktigt riktigt hårt medan de andra tio bara glider runt. På avdelningen pratar man alltid om hur mycket jobb vi har men det är en kraftig överdrift och en myt som är en del av kulturen på avdelningen och som odlas av alla från internsen upp till de högsta cheferna. Vem än du frågar närsom så har de mycket att göra. Lite som de på universitetet som alltid klagade över hur mycket plugg de hade trots att kursen var busenkel. Samma sak med svårighetsgraden, mina kollegor intalar sig och sprider gärna till alla som vill lyssna i och utanför företaget hur kreativa, viktiga och avancerade vi är. Att läsa mina kollegors profiler på Linkedin får en att tro att vi lika gärna hade kunnat vara ansvariga för USAs kärnvapenprogram.

Möten är något vi har ofta och länge. Ibland i små grupper, ibland i större och ibland med andra kontor över videolänk och någon gång per kvartal åker jag till något annat land för att ha möten där. Mötena oavsett vart de hålls är till 90 % totalt meningslösa där någon presenterar något överarbetat projekt, en högre chef berättar om mötet med någon ännu högre chef som berättade om någonting vagt eller så pratas det om en massa värdeord och annat som bara är tomt nonsens. Är inte mötena obligatoriska serveras det av någon magisk anledning alltid en riktigt bra lunchbuffé eller mycket fika/tårta och lika magiskt dyker hela avdelningen upp. Glömmer sekreteraren beställa lunch dyker inte ens hälften upp.

Företaget pratar alltid om hur platt organisation det har men så är inte fallet i realiteten, faktum är att det är minst lika hierarkiskt här som det var i det militära när jag gjorde lumpen, skillnaden är bara att här låssas man inte om det. Ingen tar några egna initiativ utan att ha chefernas godkännande och idoldyrkan är stor. Vår VD är en gud för många och flera av mina kollegor såg det som årets höjdpunkt när han kom hit även fast de inte ens fick skaka hand med honom. Jag har varit med om kollegor (främst kvinnor) som blivit tårögda när de hört hur någon i den högre ledningsgruppen beslutat att vi ska donerat pengar till välgörenhet eller berättat om hur vårt företag hjälper någon med handikapp, fattigdom eller som är veteran från något krig. Visst är det positivt att vara stolt över företaget man jobbar för och tro på ledningen, men har aldrig varit med om något liknande. En chef kan aldrig ha fel är konsensus på kontoret fast de med åren tagit många felbeslut även om majoriteten varit bra beslut (precis som på alla större företag där bra beslut oftast blandas med några dåliga, men så får man inte säga här).

Efter några månader som anställd på kontoret nämnde jag för några kollegor vid kaffemaskinen att jag inte förstod hur vårt företag kunde ha utvecklat en så kass produkt som A (en produkt som blev kortvarig och sedan snabbt ersattes pga dålig försäljning). Det tog hus i helvete då någon berättade det vidare och jag fick sitta i samtal med en chef som berättade att i vårt företag tror vi på våra produkter och att jag kan gå om jag inte gör det. Förklarade att jag absolut tror på våra produkter (vilket jag också gör, använde dem och var en mycket nöjd konsument även innan jag ens ansökte om jobbet här) men att Produkt A verkligen var kass och det tyckte ju vi som företag också då vi drog tillbaka den från marknaden. Chefen sade att det mycket väl var så men att jag inte får ha den attityden eller säga sådana saker inför andra. Klavertramp två gjorde jag några veckor senare då jag förklarade för en intern som nyss hade börjat att Person A skulle sluta då han fått sparken då hans jobb outsourcats till Asien. Så fick man ju heller inte säga utan i vårt företag ”har en person gått vidare till andra möjligheter” vilket jag vägrar säga då det medvetet får personer att tro att individen som fått sparken självmant sagt upp sig istället för att företaget faktiskt står för att de precis som alla andra företag ibland såväl ökar som minskar personalstyrkan.

Är det någon konflikt på avdelningen vill man helst inte prata om det utan allt sopas under mattan och folk går runt varandra istället för att bara gå rakt på sak, diskutera frågan och sedan ha det ur världen och gå vidare (men det är kanske också en kvinnosak då 2/3 av avdelningen är kvinnor). Det är dessutom otroligt fult att kritisera någon vilket leder till mycket dubbelarbete då ingen vågar säga åt en person att något arbete/projekt måste förbättras. Istället låssas man som att det är bra och sätter någon annan på att göra något likvärdigt istället. Är det mot förmodan någon som säger till kommer det nästan alltid i form av ett email (ibland med ens chef på CC så att man ska få skämmas maximalt) trots att personen ibland sitter ett par skrivbord bort i kontorslandskapet. När emailet sedan är skickat låssas personen som ingenting varje gång man möts.

Det ligger i luften att en person kommer att befordras snart, detta då så många talar gott om henne och jag har hört olika kollegor nämna flera gånger att det nog är på gång snart. Visst, hon jobba långa dagar, tar ingen semester och liknande, men ska jag beskriva henne med något passande så är det ”Miss Forward”. Detta för att hon aldrig tar några egna beslut om de inte följer saker hon gjort förut till 100 %. Nästan allt hon får i mailboxen skickar hon antingen vidare till någon chef eller springer dit och frågar eller vidarebefordrar det till internsen om det är skitgöra/sådant som inte ger synlighet hos cheferna även fast det kan vara en så simpel grej som att skriva ut lite papper. På jobbet behandlar hon de under henne som luft, hon hälsar t.ex. sällan ens på de inhyrda konsulterna eller internsen och pratar aldrig med dem, däremot gör hon allt för att vara kompis med cheferna. Att arbeta på det sättet är alltså något som verkar uppskattas på kontoret. Trodde först bara hon var populär för att hon är sexig och klär sig snyggt, men har insett att många gillar hennes sätt att arbeta.

Jag har varit här i ett halvår nu men är totalt understimulerad och uttråkad. Har försiktigt fiskat runt men verkar som att de på andra avdelningar inom kontoret verkar ha det ungefär likadant. Vårt företag är otroligt lönsamt och nettovinsten delat på antalet anställda ligger flera gånger över snittlönen i företaget, vårt kontor anses strategiskt mycket viktigt dessutom.
Det får mig att fundera på om det är såhär i alla större företag.

Det är som du beskriver på de flesta storföretagen. Det finns ett fåtal som har en bra organisation där det funkar som man vill att det ska göra.

Men majoriteten av företagen har precis som du säger möten för minsta lilla grej och sen möten om mötena. Organisationerna är tröga, ingen vågar ta ett beslut och idioter blir chefer osv

Jösses vilken berättelse. Glad jag inte är pappersvändare och måste stå ut med sån där skit. Kontorsjobb verkar inte så flott som man kan tro alla ggr, mycket skitsnack och rövslickeri.

Precis så är det, har stött på det många gånger. Fördelar som jag ser det är lönen, man slipper skita ner sig och slipper umgås med kreti och pleti. Men det är något som stör hela tiden, alltid, oavsett var man är. Det är bara att bita ihop och njuta av resten av livet, om man kan. Personligen tycker jag också att det är viktigt att skilja på arbetsliv och privatliv, blandar man dessa så blir man en del i spelet. Det blir en del av ens personlighet och man fastnar i ekorrhjulet/ytligheten. Det finns ofta en förljugenhet och unkenhet som är svårt att sätta fingret på, ju snabbare man accepterar att det är så, ju lättare blir livet. Att försöka sätta sig upp mot rådande regelverk är lite som Don Quijote. Visst var han galen, men ibland kan man nästan börja tro man är tokig när man exempelvis som du pekar ut det uppenbara men får skit för det p.g.a. rådande företagskultur. Orkar man inte med det är det bara att söka sig vidare, ofta resulterar det i högre lön, pengar du kan använda i ditt privatliv för att göra ditt liv roligare.

Exakt så är det på alla företag som jag har jobbat på.
Jag ledsnade på dålig utväxling mellan "debiterat" och "lönekuvertet" och startade eget för herrans många år sedan. Har inte ångrat det speciellt ofta.

Värt att notera kring konflikter mellan personer på stora företag.
HR slår ofta på stora trumman och sitter på giganormöst-höga hästar, men när det kommer till kritan så är det den svaga parten som ryker vid minsta konflikt. Har sett det 50 gånger, men har aldrig tagit sida för att "skydda eget bo".

Att du är understimulerat, och troligen alltid kommer att vara det beror säkert på att du inte tar några som helst egna initiativ. Istället för att skicka vidare de (som du säger lätta problem) so borde du ta på dig självmant att lösa dem och presentera en fungerande process för hur det borde fungera framgent.

Du kommer att känna dig mer stimulerad, dina chefer kommer att se dig och du kommer att få mer avancerade arbetsuppgifter samt högre lön. Vill du sen i längden lämna företaget så kommer du från en bättre position och kommer lättare att hitta vad du vill ha.

Sen har du en lite sunkig attityd men det kan vara svårare att ändra.

Jag har provat, jag har tagit massor av egna initiativ vilket inte varit direkt uppskattat utan det finns rutiner för hur man ska jobba med problem och det är att skicka dem vidare till ett team i Asien och kan inte de fixa det, ja då ska vi göra ett försök då i grupp. Jag har skickat ut mail till de på avdelningen att jag för tillfället har lite att göra och därför mer än gärna hjälper till om någon har något de behöver hjälp med. Slutade med att jag fick en tillsägelse (via mail såklart) att inte skicka sådana mail då det inte ser bra ut (fasaden att vi har mycket att göra faller ju om vissa anställda är ärliga med att de faktiskt har lite att göra). Pratade med min chef att jag gärna ville ha mer uppgifter, slutade med att de skickade ner mig för att sortera i arkivet.

På vilket sätt tycker du jag har sunkig attityd? För att jag inte väljer att göra jobbet till en livsstil? Jag tror på företagets produkter och jag gör skillnad i jobbet och bidrar till företagets lönsamhet (det jag gör bidrar till att företaget tjänar långt mycket mer pengar än vad jag kostar att ha anställd). Har inte sagt något annat. Däremot är jag less på hur kontoret sköts, hur kulturen ser ut och hur enkelt jobbet egentligen är fast de säljer in det som rymdforskning.
.

Det där håller jag helt med om. Har märkt vilka på kontoret som kör jobbet som livsstil och vilka som ser det som ett jobb och inget mer. De som även umgås med varandra på fritiden, sitter i grupp på luncherna etc blir tillslut inavlade till den nivån att de inte kan förstå hur jag inte vill ha jobbmailen i min privata mobil.

De jag trivs bäst med på kontoret är de som tror på företaget och dess produkter men också tar jobbet för vad det är och klarar av att vara trevliga på jobbet men också skilja på privatliv och arbetsliv. Egentligen trivs jag bäst på de arbetsplatser där man har kul på jobbet men också kan umgås efter jobbet men då utan att det känns som jobb. När det är helt uppenbart att det inte går att ha det så, ja då föredrar jag att helt separera jobb och fritid till den grad att jag inte ens har kollegorna på Facebook.

Så länge företaget går bra så är din negativa bedömning om företaget ganska ointressant. Det kanske är så att din plats i företaget är i arkivet?

Jag är ganska säker på att samma sak skulle hända här också. Det gäller därför att välja striderna väl och försöka flyta i mittfåran utan att för den delen bli den som hamnar lägst i hackordningen.

Är nog bara att rätta in sig i ledet och se det som ett 8-17 jobb. Försök skilja arbetet mot ditt privatliv.

Mycket bra skrivet och sammanfattat! Exakt så går det till.

Jobbade själv under 18 år som konsult åt ett svenskt företag, (10000+ anställda world wide), som senare köptes upp av en amerikanskt koncern. Jag såg på nära håll hur företagsklimatet förändrades bara på några år. Tendenserna fanns där redan innan övertagandet, men blev därefter mycket mer tydliga, accepterade och självklara.

Företaget gick från en teknikinriktad organisation till en förvaltande företagskultur med rövslickeri som kärnvärde. Före övertagandet, var organisationen platt och mycket effektiv trots sin storlek. Vanliga gymnasieingenjörer kunde ha budgetansvar i mångmiljonbelopp. Snabba, effektiva och korrekta beslut kunde fattas. Detta försvann sedan ganska omgående.

Något år efter övertagandet minns jag en händelse när en kollega behövde en ny musmatta, den gamla var utsliten. Vår chef hade inte befogenhet att beställa en ny. Men inte heller hans chef. Och inte heller chefen över denna. Inköpet av musmattan fick göras av företagets näst högste chef. Det tog en månad.

Företagsklimatet förändrades också radikalt åt det håll som du så träffande beskriver. Det blev ett sektliknande tillstånd. Intern kritik eller ifrågasättande bestraffades. Förbättringar kritiserades. Idiotiska lösningar hyllades om de kom från rätt person etc. Kyrkans allsmäktiga ledning fick inte kritiseras.

Folk började lägga ner mer tid, energi och pengar på att slå ifrån sig ansvar för saker och ting, än vad det skulle ta i tid för att faktiskt lösa det konkreta problemet: Tex, pappret i skrivarna måste bytas. Hur gör vi detta? Vi tillsätter en arbetsgrupp. Gruppen träffas två timmar i veckan under ett år, för att ta fram riktlinjer för hur detta skall utföras. Som sedan inte följs.

Min lösning: Startade eget, jobbade som konsult åt företaget, skrattade åt dårskaperna och fakturerade. Ju mer dumheter, desto mer fakturering. Underbart! Men själsligt tröttsamt och utmattande.

Några grundregler:

• Underskatta aldrig den kollektiva dumheten hos ett stort företag.
• De bästa projekten är de nedlagda projekten.
• Försök inte ändra företagskulturen, om du inte är chef på mycket hög nivå. Och då är det försent.
• För att genuint trivas på ett inkompetent företag måste du själv vara inkompetent.

Eller som en mycket erfaren engelsk konsult en gång sade till mig: "Same rate, rubbing out".