Känns helt plötsligt som jag är född i fel kön?

På senaste tiden har någonting märkligt börjat komma in i mig. Märkliga tankar... Jag är en tjej och har väl egentligen aldrig varit säker på min läggning och sexualitet. Haft en riktigt stor nyfikenhet på tjejer, som dock aldrig kommit till riktigt. Aldrig fått lekt med den grejen. På sista tiden har jag allt mer haft en önskan, att få vara i en homorelation eller liknande, med en kille, och vara en kille? Jag har ingen aning vart detta kommit ifrån och är väldigt märkliga tankar. Jag har väl aldrig känt att jag är född i fel kön, jag uppskattar att ha ett underliv och så, har väl dock innerst inne känt mig könslös även fast jag gillar att klä mig feminint och så. Men allt mer önskar jag att vara en man, en mjuk, feminin gay kille och få träffa en godhjärtad, skyddande man att älska och ha sex med. Känns som jag är i fel kön nu.

Dock har det kommit tankar om att få träffa en tjej också, som ser mig, inte min yta, mina bröst, mitt underliv och behandlar mig som en ytlig sexdocka som jag känt att killar behandlat mig tidigare i livet. Och där kommer en teori jag har om varför jag känner så här. Att killar behandlat mig som ett objekt, inte sett vem jag egentligen är, inte uppskattat min person och själ men min yta, min feminina yta, bara. Kanske har jag ledsnat på detta så min hjärna börjat gå dom vägarna till att bara få vara uppskattad för den jag är, för jag vet inte men jag får antagligen den känslan att om jag vore man kanske jag inte hade blivit så ytligt behandlad, kanske jag hade blivit sedd djupare, eller av en homosexuell tjej, för många straighta killar är ju faktiskt skadade, vilket jag inte klandrar er för, det är samhället jag klandrar, att se på tjejer som objekt. Och jag kan lätt se på mig själv som objekt, jag har så lätt att ta till mig bilden människor har på mig till mig själv. Ofta känns det som jag går in i rollen att bara attrahera alla killar runt mig, vara så söt och sexig, vara ett objekt, för då känner jag mig uppskattad, ytligt uppskattad. Någonting min själ fått nog av men inte dom gamla vanorna i min hjärna och mitt ego.

Jag mår väldigt dåligt just nu och har gjort det länge, mycket mörkt, ser så cyniskt på människor allt eftersom dom sårat mig, jag känner mig mycket ensam oavsett hur många jag har runt mig, att ingen ser mig för den jag är eller förstår mig, att jag alltid bara går in i massor av roller, aldrig kan jag släppa på dessa sköldar. Jag känner mig mycket vilsen i mig själv, stressad att fixa mina psykiska problem jag bär på som kommit efter en trasig uppväxt och att jag förmodligen har hsp, http://www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html

Allt detta kan låta väldigt flummigt för den oförstående, men ni som kanske dömer lite mindre och kanske har möjligheten att förstå, har ni några teorier till varför jag har dessa tankar och känslor just nu? Min sexuella debut var förresten för länge sedan och jag är 22 år nu så tonårsruset är borta en hel del nu ändå. Kanske skulle vara viktigt att veta.

Som kille kan man också känna sig som ett objekt om man tex bara blir utnyttjad vid sex och sedan inget mer. Har genomgått det själv så antar att jag inte var speciellt intressant som person helt enkelt. Men man växer ju och vet tillslut vem man är och hur man skall visa sig för andra.

Detta gör mig ledsen. Bara för att dom tyckte du inte var intressant som person, betyder väl inte att du rent generellt är ointressant som person? Vadå menar du med hur man skall visa sig för andra, att hur man ska vara intressant för andra? För då går man ju bara in i en roll... För att anpassa sig för andra, och vad dom ska tycka om en. Men jag kan ju ha missförstått helt också.

Det jag menar är att det tar ett tag innan man hittar sin riktiga identitet.

Jag har varit väldigt osäker på vad jag vill med mitt liv, inte förrän jag kommit upp i runt 28-30 års ålder som jag lärt känna mig själv. Och jag tror det är nödvändigt att lära känna sig själv innan man letar efter den man vill dela sitt liv med.

Så ja, det är lätt att känna sig utnyttjad om man bara kastas fram och tillbaka in i olika relationer. Jag kom fram till en punkt då jag ledsnade och var singel i 2 ½ års tid för att bara känna på vad jag ville göra innan jag försökte på nytt och hittade en stabil relation som jag har idag, och vi passar perfekt med varandra.

Du verkar väldigt förvirrad. Å ena sidan trivs du med att vara kvinna, å andra sidan vill du vara man. Men det kanske har att göra med din känsla av att känna sig könlös som du även skriver.
Du kanske skulle gå och prata med en psykolog eller liknande för att bena ut dina frågor som du inte riktigt kan göra på egen hand?

Vi lever i ett samhälle där man är ett sexobjekt ända upp till 30 års ålder. Det är liksom inga riktiga förhållanden som det blir senare i livet då man tar förhållandet mer seriöst...

Undantag finns säkert, men ja.. det är så det är. Man får därför finna sig i att byta partner med jämna mellanrum och att mycket av förhållandet handlar om att ha sex.

Inte alla som trivs med det. Jag vet inte vad jag ska ge för råd. Att prova med tjejsex istället. Tja, varför inte? Det är ganska vanligt att tjejer tröttnar på killarna som är så uppenbart sexfokuserade...

Men i slutändan handlar det alltid om att trivas med varandra även utanför sängen.

Nu förstår jag bättre. Tack för ditt svar.

Jo, det är jag. Kanske till viss del, dock har jag känt den känslan hela mitt liv men att jag vill vara man har kommit nyligen.

Jag pratar redan med en psykolog, får ta upp detta nästa gång.

Jag vet inte riktigt vart jag ska finna tjejer, jag är så blyg, och jag vill liksom helst träffa dom i verkligheten.

Jag har också på senaste tiden kommit till tankar som att jag ser fram emot att bli äldre, att komma upp i åldern till männen i 30 års åldern som faktiskt är mogna. Det finns ju självklart massa omogna 30-åringar, det har jag allt upplevt, men finns ju förmodligen fler mogna 30-åringar än 20 åringar. Oftast män som är i den åldern, 30 år, som söker sig till mig vill bara ha mig för jag är ungdomlig i utseende och beteende, dom ser inte mig som person och respekterar inte mig egentligen. När jag är i 30-års åldern kanske de männen som gillar jämngamla mer kommer se mig som den person jag faktiskt är. Känns skönt att inte som tidigare vara så orolig att åldras ändå, i utseende och liknande...

Du är väl queer helt enkelt. Du kanske är en han, hon och hen? Lite av varje och inget av det. Du kanske känner att din könsindentitet varierar beroende på olika situationer? Läs på lite om genderfluid

Kanske det kanske!

Jag har funderat lite tvärt om, men främst pga. att det känns som att det vore så mycket enklare att vara kvinna och att det skulle passa min personlighet bättre. Jag skulle ju vara den coolaste bruden någonsin, nu är jag mest en slags patetisk ursäkt för något som kunde ha varit en man.

Jag gillar kvinnor dock, så där blir det väl lite samma som ts, varför inte vara en homosexuell kvinna? Förmodligen vore det dock mer praktiskt att vara homosexuell man, men tyvärr är jag inte det. Jag har fått för mig att homosexuella män är mer lyckliga än andra typer av par, med en manlig sexualitet som båda förstår och där dom kan bekräfta varandra på rätt sätt. Kvinnor fattar inte det där, eller så vill dom bara inte.

Men jag har egentligen inga råd till dig, vi är alla förvirrade människor.