Hur vågar folk skaffa barn?

Jag ser helt svart på hur världen fungerar och då inte utan någon anledning utan snarare för att jag är realistisk, världen är otrygg på något läskigt sätt.

Och då menar jag inte alls att världen är otrygg ur den aspekten att ens barn kan när som helst bli knivhuggna av några idioter där ute, jag anser att den risken är ganska liten trots allt.

Det jag syftar på i tråden är framförallt politiskt. Jag antar att de flesta av er vid det här laget märkt det smutsiga spelet som bara blir värre t.ex. om du kritiserar högt uppsatta politiker så är risken alltför stor för att du får sparken och det läskiga med det är att du i ett sånt fall kan få sparken men på ett sätt som om det inte har något med politikerna att göra.

Annat exempel är att vanliga människor ställs inför rätta för minsta misstaget medan högt uppsatta personer kan begå massvis med allvarliga brott och fortfarande ha rätten att inte ens behöva ställa upp på en intervju.

Ännu ett exempel är sådana saker som när Egon Frid var tvungen att ångra sig det han hade skrivit om att 9/11 var en inside job, han var ju livrädd när han intervjuades om detta på Kalla Fakta.

Det mesta av massmedia ägs av de som samtidigt äger båda politikerna och det mesta av världens största företag, förstår folk ens vilken stor risk detta innebär?

Ja, exemplen är oändliga.

Förstår ni vilken sorts rädsla jag syftar på?
Så hur vågar man sätta ett barn till en värld man själv hade tackat nej till om man som foster fått möjligheten att välja? Varför kör så himla många på bara känslor och ingen logik alls? Visst kan jag förstå om man vill bli förälder, men då borde man åtminstone nöja sig med ett enda barn för då leder det till mindre orättvisa i slutändan och kanske lyckas man lättare med att förändra världen till det bättre, för just nu ser jag att det svarta är så mycket så man kan knappast se ljuset.

Jag ser helt svart på hur världen fungerar och då inte utan någon anledning utan snarare för att jag är realistisk, världen är otrygg på något läskigt sätt.

Och då menar jag inte alls att världen är otrygg ur den aspekten att ens barn kan när som helst bli knivhuggna av några idioter där ute, jag anser att den risken är ganska liten trots allt.

Det jag syftar på i tråden är framförallt politiskt. Jag antar att de flesta av er vid det här laget märkt det smutsiga spelet som bara blir värre t.ex. om du kritiserar högt uppsatta politiker så är risken alltför stor för att du får sparken och det läskiga med det är att du i ett sånt fall kan få sparken men på ett sätt som om det inte har något med politikerna att göra.

Annat exempel är att vanliga människor ställs inför rätta för minsta misstaget medan högt uppsatta personer kan begå massvis med allvarliga brott och fortfarande ha rätten att inte ens behöva ställa upp på en intervju.

Ännu ett exempel är sådana saker som när Egon Frid var tvungen att ångra sig det han hade skrivit om att 9/11 var en inside job, han var ju livrädd när han intervjuades om detta på Kalla Fakta.

Det mesta av massmedia ägs av de som samtidigt äger båda politikerna och det mesta av världens största företag, förstår folk ens vilken stor risk detta innebär?

Ja, exemplen är oändliga.

Förstår ni vilken sorts rädsla jag syftar på?
Så hur vågar man sätta ett barn till en värld man själv hade tackat nej till om man som foster fått möjligheten att välja? Varför kör så himla många på bara känslor och ingen logik alls? Visst kan jag förstå om man vill bli förälder, men då borde man åtminstone nöja sig med ett enda barn för då leder det till mindre orättvisa i slutändan och kanske lyckas man lättare med att förändra världen till det bättre, för just nu ser jag att det svarta är så mycket så man kan knappast se ljuset.

Världen har alltid varit "osäker" på olika sätt för oss människor genom alla tidsepoker. Trots det förökar vi oss. Det är inget rationellt beslut som tas, att skaffa barn är inte ett beslut som tas på samma sätt som t.ex. när någon väljer att ska skaffa sig ett husdjur. Det är biologiskt betingat, vi gör det vi är skapta till.

Jag ser helt svart på hur världen fungerar och då inte utan någon anledning utan snarare för att jag är realistisk, världen är otrygg på något läskigt sätt.

Och då menar jag inte alls att världen är otrygg ur den aspekten att ens barn kan när som helst bli knivhuggna av några idioter där ute, jag anser att den risken är ganska liten trots allt.

Det jag syftar på i tråden är framförallt politiskt. Jag antar att de flesta av er vid det här laget märkt det smutsiga spelet som bara blir värre t.ex. om du kritiserar högt uppsatta politiker så är risken alltför stor för att du får sparken och det läskiga med det är att du i ett sånt fall kan få sparken men på ett sätt som om det inte har något med politikerna att göra.

Annat exempel är att vanliga människor ställs inför rätta för minsta misstaget medan högt uppsatta personer kan begå massvis med allvarliga brott och fortfarande ha rätten att inte ens behöva ställa upp på en intervju.

Ännu ett exempel är sådana saker som när Egon Frid var tvungen att ångra sig det han hade skrivit om att 9/11 var en inside job, han var ju livrädd när han intervjuades om detta på Kalla Fakta.

Det mesta av massmedia ägs av de som samtidigt äger båda politikerna och det mesta av världens största företag, förstår folk ens vilken stor risk detta innebär?

Ja, exemplen är oändliga.



Förstår ni vilken sorts rädsla jag syftar på?
Så hur vågar man sätta ett barn till en värld man själv hade tackat nej till om man som foster fått möjligheten att välja? Varför kör så himla många på bara känslor och ingen logik alls? Visst kan jag förstå om man vill bli förälder, men då borde man åtminstone nöja sig med ett enda barn för då leder det till mindre orättvisa i slutändan och kanske lyckas man lättare med att förändra världen till det bättre, för just nu ser jag att det svarta är så mycket så man kan knappast se ljuset.

Jag ser helt svart på hur världen fungerar och då inte utan någon anledning utan snarare för att jag är realistisk, världen är otrygg på något läskigt sätt.

Och då menar jag inte alls att världen är otrygg ur den aspekten att ens barn kan när som helst bli knivhuggna av några idioter där ute, jag anser att den risken är ganska liten trots allt.

Det jag syftar på i tråden är framförallt politiskt. Jag antar att de flesta av er vid det här laget märkt det smutsiga spelet som bara blir värre t.ex. om du kritiserar högt uppsatta politiker så är risken alltför stor för att du får sparken och det läskiga med det är att du i ett sånt fall kan få sparken men på ett sätt som om det inte har något med politikerna att göra.

Annat exempel är att vanliga människor ställs inför rätta för minsta misstaget medan högt uppsatta personer kan begå massvis med allvarliga brott och fortfarande ha rätten att inte ens behöva ställa upp på en intervju.

Ännu ett exempel är sådana saker som när Egon Frid var tvungen att ångra sig det han hade skrivit om att 9/11 var en inside job, han var ju livrädd när han intervjuades om detta på Kalla Fakta.

Det mesta av massmedia ägs av de som samtidigt äger båda politikerna och det mesta av världens största företag, förstår folk ens vilken stor risk detta innebär?

Ja, exemplen är oändliga.

Förstår ni vilken sorts rädsla jag syftar på?
Så hur vågar man sätta ett barn till en värld man själv hade tackat nej till om man som foster fått möjligheten att välja? Varför kör så himla många på bara känslor och ingen logik alls? Visst kan jag förstå om man vill bli förälder, men då borde man åtminstone nöja sig med ett enda barn för då leder det till mindre orättvisa i slutändan och kanske lyckas man lättare med att förändra världen till det bättre, för just nu ser jag att det svarta är så mycket så man kan knappast se ljuset.

Och det finns mycket vackert också med att leva. Även om det är i stunder, ögonblick och i kompanjonskap med någon fin partner, en god vän osv.

Fast det är ju där problemet ligger d.v.s. det spelar ingen roll hur bra du uppfostrar dina barn. En gång fick t.ex. min mor sparken för att hon kritiserade politiker, hon berättade hur hennes chef gav beskedet med enorm sorg för att min mor hade varit en mycket lojal medarbetare men ändå hade chefen varit tvungen att sparka min mor då ordern kom uppifrån. Hänger du med?