Citat:
Ursprungligen postat av
Luddesudde
Du kan genast sluta upp med dina påhopp på mig! Jag har inte kallat dig emapistörd så du behöver definitivt inte kalla mig det, dels för att det är så långt från sanningen som du kan komma, dels för att detta fallet handlar inte om mig (eller dig heller för den delen även om du verkar indentifiera dig med Erika).
Jag är medveten om vad medvetslös betyder. Medvetslös och hjärndöd är två väldigt olika saker. De visste uppenbarligen inte om att hon var hjärndöd för då skulle inget hopp finnas, de trodde hon var medvetslös och jo det finns indikationer på att människor som är medvetslösa och ligger i koma kan känna av närvaro av anhöriga i närheten.
Jag har kunskap om olika diagnoser så det behöver du heller inte generalisera om, men jag påstår fortfarande att det är en förälders uppgift att sätta sina egna behov åt sidan oavsett på vilket sätt du blir trött eller utmattad.
Jag skulle kunna skriva en hel del mer både om detta och om ditt sätt att tro dig vara allvetare i fallet enbart baserat på din diagnos, men jag tänket bespara mig det för jag tror inte denna diskussionen leder längre. Men jag vill avsluta med att säga att vi är alla individer, så oavsett om du och Erika delar diagnos eller ej så kan du inte veta hur hon tänker eller varför hon agerade/inte agerade som hon gjorde.
Chilla lite, det är ingen här som bryr sig om dig och din personlighet, inte min heller. Jag uttalar mig utifrån ett npf-perspektiv eftersom det är relevant. Alla är inte som jag, vare sig de har eller inte har samma diagnoser, men eftersom så mycket EA gjort ter sig oförståeligt inför andra anser jag det vara relevant att bidra med mina tankar i de fall jag förstår och känner igen hennes beteende utifrån mig själv och andra med liknande problematik.
Poängen här är att din åsikt, att det empatiska är att vilja vara med sitt barn, inte är fakta utan just en åsikt. Jag har framfört en annan åsikt och det gjorde jag för att nyansera. Du hanterar ämnet som om din åsikt är någon form av allmängiltig värdering, som vore det objektivt sett fel att inte vilja vara med sitt medvetslösa barn. Så är det helt enkelt inte. Ingen av oss kan uttala sig om varför de gjorde som de gjorde, men eftersom du själv säger att du inte har någon förståelse för det, och jag säger att jag förstår, så kanskekanskekanske kan det vara relevant att jag förklarar hur en kan resonera när en inte resonerar så som du verkar förutsätta att alla ska göra. Behandla inte dina personliga åsikter och värderingar som allmänmänskliga sanningar.
(Noterar förresten att jag uttryckte mig minst lika tvärsäkert - som oftast - när jag trodde att det var EA som var skyldig, men då var det ingen som blev tjurig och ifrågasatte det. Intressant.)
Citat:
Ursprungligen postat av
Florman
Jag ser det inte som empatistört, även om jag kan garantera att om man struntar i att följa med bebisen till akuten och är hemma och gör "nyttiga göromål" istället så kommer man ångra sig djupt om man sedan får veta att "din bebis piggnade till en stund på akuten, men dog efter tio minuter". Vi vet inte hur en döende person uppfattar att ligga ensam, kontra att någon håller handen, pratar etc. Finns vissa studier som tyder på att vissa döende tycks må bra av det, bli lugna etc men det är givetvis individuellt.
Sedan kanske man inte orkar se sin bebis dö, men det är ju en helt annan sak, än att man väljer bort den situationen i ett akut skede, eftersom man tycker det är slöseri med tid.
Men vi är alla olika. Vissa av er i tråden har inget emot att lämna barnen ensamma på akuten, för mig är det otänkbart och Alle har heller ingen autism så hur han resonerat förstår jag inte, men allt går inte att förstås.
Själv reagerade jag på att de inte följde med direkt till akuten (även om jag kan förstå det om jag anstränger mig och vrider på det hela just för att försöka hitta en förklaring), men jag reagerar inte på att de inte är med det medvetslösa barnet.
Skillnad på att inte vilja slösa sin
tid och att vilja
bibehålla sin energi.
Citat:
Ursprungligen postat av
Pripps3.5
Tack "Charlie" för att du gav en inblick i hur det är att leva med diagnoser. Men hur är det, fungerar alla likadant eller skiljer det sig inte mellan individer, som med det mesta annat? E Har väl bara fått utrett sin ADD-diagnos, och inte sin ev. autism? Och A har sin sköldkörtelsproblematik (struma?). (sitter på en kass platta och kan varken googla eller ladda hem Fup.) Hans diagnos ADHD har väl hans mamma satt?
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar påverkar vissa specifika saker men det påverkar inte alla på samma sätt. Det är ett spektrum, därav "autismspektrumstörning". Från de som kan kompensera för sina svårigheter och leva ett mer eller mindre normalt liv utan insatser från samhället (där ligger jag numera) till de som behöver dygnet-runt-vård. Däremellan finns de som behöver olika insatser för att fungera, allt från enkla saker som medicinering och tekniska hjälpmedel, till mer omfattande stöd i vardagen.
Nivån av olika svårigheter skiljer sig också, bland autister så finns det de där det tydligast märks på det sociala samspelet, medan det på andra märks mer på specialintressen, rutiner och så vidare. Ju mer utåtriktad personen med autism är, desto mer sannolikt är det att bristerna i det sociala samspelet är det som tydligast utmärker sig för omgivningen. Introverta personer med autism märks det så klart inte lika tydligt på, eftersom de helt enkelt kommer i kontakt med andra i mindre utsträckning, tar mindre plats och därmed löper mindre risk att sticka ut. Bland personer med ADHD/ADD varierar graden av impulsivitet, hyperaktivitet och koncentrationsförmåga mycket mellan olika personer.
Ovanpå allt det så har även personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en personlighet, med olika drag åt olika håll, olika värderingar och så vidare. Två personer med samma diagnoser kan vara väldigt, väldigt olika. Men sättet vi tar in, bearbetar och bedömer information, alltså våra direkt kognitiva förmågor, skiljer sig starkt mellan neurotypiska och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Visst skiljer sig personer med autism och adhd från varandra också, men inte på det väsentliga sätt på vilket vi skiljer oss från de utan sådana funktionsnedsättningar.
Hade variationen mellan personer med npf varit lika stor variationen i befolkningen i stort, hade diagnoserna ju varit ganska så intetsägande och meningslösa.
