Varför vill många med psykisk sjukdom inte medicinera och bli friska?

Ingen medicin fungerar mot psykiskt illamående, man kan bara tillfälligt avdomna skallen, och sen är det rena helvetet att sluta med medicinen.

Sluta runka
Ät bra
Träna
Meditera

Dagligen
Det bästa rådet du någonsin kommer få

Personligen mår jag enormt mycket bättre av att inte ha med dem att göra. Min psykiska ohälsa vet jag är pga att jag varit extremt utsatt och det blir inte bättre av att fler människor ska försöka utöva makt över mig. Hade jag fått hjälp av samhället hade jag med största sannolikhet sedan mycket länge sedan varit välfungerande. Mitt utanförskap är skapat och jag vaknar upp varje dag och vet att det samhället utsatt mig för är allt annat än okej och att jag räknas som särskilt värdelös utan att skyddas av mina egna grundlagar. Samhällskontraktet har aldrig inkluderat mig eftersom människor ämnat att bryta utanförskap hållit kollegor om ryggen. Att inse att det praktiseras helt öppet inom psykiatrin, det förändrade hela mitt liv. En anhörig höll de nerdrogad o bältad med tvångsväckningar var fjärde timme för att inte åka dit för att sedan använda som fall när de skrev om hur de bryter personlighetsstörning och får någon att leva med sitt tillstånd (som egentligen är vårdskador) i en psykologibok. Jag har såklart läst den ena författarens personliga hänvisning till sidnummer med direkt hänvisning till anhörig som den i åtanke under avsnittet och trots det eller att jag hånats för släkttillhörighet under exempelvis arbetsintervjuer och fått höra en hel del annat, var jag dum nog att söka till psykiatrin och de har definitivt försökt att göra samma resa för mig och låtsats om att det inte är personligt riktat. Psykiatrin var verkligen uppvaknandet och jag vaknar varenda dag och vet att jag aldrig räknats som en fullvärdig människa i mitt samhälle med rättigheter utan enbart som en lägre stående förbrukningsvara de kan göra vad de vill med. Inte ens kriminella får lika lite som jag fått. Varje dag. Vecka efter vecka minns jag allt som sagts och gjorts emot mig.

Sverige är definitivt korrupt och längst ner på botten ska man vara försiktig eftersom det enda som räknas är någon jävla svågerpolitik och att hålla kollegor om ryggen.

Man kan inte bli frisk från diskriminering eller brott som riktas emot en. Människor måste ha ett värde för att känna meningsfullhet. När man tar deras värde kan man inte trycka in mediciner istället. Det är inte mina akilleshälar. Jag är härdad. Folk tror att de kan få mig att sluta tala om saker genom att kränka mig, att de kan straffa mig. De fattar inte att det är dem själva, inte jag som har något att förlora.

Vad är det för jävla skitsamhälle som sparkar på en om och om igen? Det kostar inte mig något alls att berätta sanningen om saker men det kostar för lögnaren. Det kostar för skräp människor som tror att de har makten att göra vad de vill. Bara för att man är polis och gifter in sig i en pedofilsläkt med någon som inte har en pappa eftersom han antagligen var en torsk, är man inte mäktigare än pennan.

Rätt och fel. Man kan förtrycka, utsätta och jävlas med folk men pennan är ett vapen den med. Den har tyngd.

Låter som att bli traumatiserad och komma till vård och blivit mer traumatiserad i ungefär samma riktning, att inte få ha makten över sitt liv.

För mig står vården för det traumat jag har råkat ut för, kanske inget jättetrauma, men det är inte nyttigt heller, med folk som kan ta ut sin uttråkning och aggression på en bara för att de råkar känna för att göra det. Så hade man inget trauma i livet kan vården glatt ge en det. Att kallas lögnare när det är de som ljuger, att de aldrig ber om ursäkt, att man som "sjuk" ska vara perfekt medan de inte behöver vara det, gör något med en.

Vårdfrågorna är viktiga och även om man är sjuk kan det innebära trauman eftersom man förlorar något men det jag tycker är fel för egen del är snarare att man börjar leta fel på sig själv i för hög utsträckning och att man faktiskt motsägs så fort det inte passar. Exempelvis så blandades jag ihop med annan patient och någon annans liv togs upp och ändå skrevs det att jag var känd inom psykiatrin och varit inlagd flera vändor. När jag protesterar omtolkas de fel som skett emot mig. Så gör människor som misshandlar andra psykiskt också och psykiatrin innebar en flerårig misshandel mot mig där jag behandlats exakt så som jag skulle gjort av en man i relationsvåld även om psykiatrin givetvis inte slagit mig och hållit inne en del åsikter. Man kan inte slå med samma hand som sedan stryker och tro att någon ska må bättre av det.

Helt fel att de ska kasta dessa läkemedel efter en. Ibland hjälper inte de SSRI man testat, men en annan kan eventuellt hjälpa, men det uppmuntrar ju inte om man testat 4-5 redan och det var bara jobbigt och värre än innan.

Bättre att försöka se vad problemen består av och se om SSRI ens är kandidat. Jag vill gärna ha kvar min SSRI, men överförskrivning har lett till kritik och då föll vissa ut ur högkostnadsskyddet. Jag betalar alltså hela summan själv. Den kostar bara 800 kr per ask, men i början kostade den 2400.

Så bara för man efter alla dessa år tror att SSRI hjälper mot allt, blir man straffad om man råkar vara en person där denna medicin var rätt. För jag tycker inte de bara ska ta bort den, men i vården verkar det vara allt eller inget. Kan de inte hitta en balans och förskriva till de som de har erfarenhet av att den hjälper på? De borde väl sett ett mönster vid det här laget?

Det sorgliga är att bara för att man fått en SSRI räknas man i statistiken som behandlad. Det spelar ingen roll i statistiken om behandlingen inte var bra. Ett långt tag då jag inte hade medicin som passade fick jag inte träffa någon läkare för enligt statistiken var jag redan under behandling. Tack liksom.

Alla har olika problem, och hur dessa ska hanteras måste få vara individuellt. Man ska heller inte skuldbelägga patienten om medicinen inte funkar. Det är ju inget man gör med flit.

Problemet med att ta läkemedel är att individen inte jobbar med huvudproblemet utan mer maskerar det med olika preparat. Det är detta som kallas att jobba med sig själv för att må bättre eller lära sig hantera problemet. Lättare att skriva ut en tablett för läkaren än att verkligen jobba med patienten.

Håller med om att alla har olika problem och dessa bör hanteras individuellt.
Vill man som vuxen, frivilligt, testa t ex SSRI eller neuroleptika så kan man göra det. Men läkaren bör informera om risken för biverkningar och att studier visar att dessa mediciner har liten eller ingen effekt.
Läkemedlen kan t om förvärra tillståndet.

Problemet är att det blir påverkan vid frontalloberna, jag tror att det är därför folk blir så narcissistiska. Skulle vilja se seriös och objektiv forskning kring den upplevelse ni cannabisindivider upplever. Jag har såklart redan studerat rapporter men de var nästan tjugo år sedan och inte fullt så positiva som liberaler vill hävda. Sedan förekommer utan tvekan en utlösande faktor för psykoser. Gällande piller så är jag ju också restriktiv om det beviserligen inte ger resultat (till skillnad från psykoser då de helst måste bromsas för att förhindra allvarliga skador).

Dagens läkemedel har en liten effekt mot psykoser också.... Psykoser går över av sig själv iaf.

Utan att höja mig själv till skyarna så är det inte alla som klarar av det, inte jag heller alla gånger. Men som med allt annat så gäller det att ha en balans av allt det goda i livet och försöka att inte överdriva. Jag klarar uppenbarligen det nu, men det fanns en tid när jag var ung och dum och överdrev intaget av cannabis, men nu har jag hittat en balans av klassisk medicinering och cannabis vilket funkar för mig och min familj.

Kanske det blir så att jag får bita i det sura äpplet om några år, kanske det ger repressalier, men då är det så, kan inte tänka allt för mycket på sen utan leva i nuet och ta konsekvenserna sen,

Hur kan man tro att det är bra att minska mängden dopamin för att motverka psykoser... Då detta framkallar rastlöshet...
Det är mycket mer komplext än så...

Att medicinera emot biverkningar sänker individens självkänsla och livkvalité.

Det finns ett väldigt litet fönster att få hjälp igenom - att inte ta sin medicin (inget jag egentligen förespråkar) innebär att man får fortsätta tänka och vara som en själv egentligen är, och försöka hitta medel och metoder på egen hand som hjälper en själv ifrån det elände individen upplever. Det finns en storhet och vördnad hos alla individer i att vara "sig själv" istället för att vara "någon annan", d.v.s. medicinerad. Comprende?
Om du talar om andra/tredje generationens atypisk neuroleptika, så är det modifierad sanning. De balanserar ut, inte minskar mängden. Dessutom så har ju kliniskt (neurologiskt betingat) schizofrena personer en extremt hög dopamin produktion, således är det inte i gemene ögon att minska, utan att reglera. Detsamma gäller för autistiska personer med aggressionsproblem, visst blir de rastlösa (och hur mycket påverkar detta dem, egentligen?), men de jag träffat tror jag föredrar rastlösheten framför att spontant göra utfall på omgivningen.