Min "depersonalization"-berättelse. Tips, uppleveser, erfarenheter uppskattas.

Om tråden ligger fel eller är onödig så får mod gärna se till så att den hamnar rätt.

Okej, så ska försöka hålla det kort och informativt. Jag är en person som tänker mycket på saker. Nästan onödigt mycket. Stress, stora livsförändingar såsom flytt och påbörjan av universitetsstudier i kombination med oro för föhållanden gav mig en fet ångestattack. Hjärtat rusade, magen kändes helt paj, såsom om jag var i omedelbar fara, fötter tenderade att domna bort och jag fick utöver det en overklighetskänsla. som om jag var utanför mig själv, som om jag hade ett filter mellan verkligheten och mig själv. En obehaglig upplevelse helt enkelt. Inte haft några vidare problem med ångestattacker men en sak som hängt kvar är denna känsla av avtrubbning/overklighet. Den har hängt kvar i ca 10 månader, från att jag fick ångestattacken. första månaderna var rätt jobbiga. Började fundera på livets mening, om jag höll på att bli galen, deperimerad eller allvarligt sjuk i diverse sjukdomar. Sen blev jag gradvis bättre i tänkandet och mot slutet av läsåret kände jag mig relativt bra. Hade goda utsikter på framtiden och det har jag nu också till stor del.

När sommaren kom och man hade mindre att göra så blev det lite väl mycket tid för tänkande igen och jag funderar en del på mina symptom och hur jag känner mig. Inte alls lika mycket som i början. Jag kan ärligt säga att jag accepterat tillståndet och inser att det inte är permanent. (har fått höra detta av diverse folk, samt en kurator). Det som stör mig just nu är att saker och ting, aktiviteter, människor inte känns lika intressanta och kul som innan DP/overklighet. Vet inte om denna känsla av "inte lika kul" är en biprodukt av Overklighetskänslorna, bara att jag inte tänkt på det under läsåret då jag haft mycket att göra och konstant socialiserat osv, elelr om det är något som infunnit sig nu under semestern. En stor hobby innan ångest och allt var gymmandet, vilket jag börjat igen med men inte riktigt njuter av till samma grad. Sex och närhet är fortfarande intressant och upphetsande och vill ha en flickvän om jag hittar någon bra. Med risk för att detta övergår totalt i svammel så avslutar jag inlägget med frågorna:
-Någon som vart i samma sits och tagit sig ur? dela gärna med dig av din erfarenhet.
-viktiga steg för att ta sig ur detta?
-orsaker till varför jag forfarande är i tillståndet?

Mvh

Edit: Tänker positiva tankar om aktiviteter, framtiden osv ibland och har de senaste dagarna glidit in lite på att "det kommer ju ändå inte kännas lika mycket som innan overklighet" och blivit lite rädd för dessa tankar.

Jag har haft derealisation ett flertalet gånger, men det har bara varat i ett par dagar/någon vecka.

Att det sitter kvar kanske kan vara ett tecken på att du ännu inte helt lugnat ner dig? Får du tillräckligt med sömn och tar du några droger (medicin och alkohol inräknat)?

Att saker inte känns intressanta eller roliga får mig att tänka att du är nere "bara".

Du kan chilla, det borde försvinna när du lärt dig att chilla Känn inte efter så mycket. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men det är en vana du borde ersätta med något annat.

Att göra saker är bra, det är precis vad du behöver ersätta vanan med. Ut med dig och gör skit

mycket möjligt att jag inte lugnat ner mig till 100% än och det är något jag får jobba med helt enkelt. Har aldrig brukat droger men brukar alkohol då och då. Oftast med en månads mellanrum och dricker inte såå värst mycket.

Har varit där, flera månader.
Slutade känna mig tvingad till saker, struntade i sociala tillställningar och liknande obehagsmoment. Försökte framför allt sluta tänka på det och leva som att det inte fanns där. Det försvann utan förvarning. Känslan kan fortfarande dyka upp ibland men inte "förvirringen".

Jag har upplevt depersonalisering många gånger i och med mitt panikångestsyndrom och min depression, min erfarenhet är att man kan fastna i tillståndet om man låter sig skrämmas av det och ju mer man försöker att mota bort det eller förneka det, desto mer overklig känner man sig, så det är viktigt att tänka att det är just ett tillstånd, att det inte kommer att vara för evigt och att det inte är farligt även om det är en extremt skum känsla.

När jag upplever depersonalisering så känner som du beskrev det; att jag är utanför mig själv, i ett separat, mentalt "rum" från vilket jag betraktar världen på samma sätt som när man ser en film och jag kan få konstiga tankar som; "Tänk om mitt barn inte existerar, egentligen, det kanske är en hallucination?" och det känns ju lite läskigt att få sådana upplevelser men jag är hela tiden medveten om att det är tillståndet som får mig att tänka så.

Jag sitter i precis samma sits . Gick in i väggen i början av maj . Utmattning , stress, avtrubbad. Dagliga ångest attacker

Men allt jag kan säga är o kämpa ..kämpa. avtrubheten är int ovanligt i ditt fall ..känner precis de samma ..inget e roligt . Glädjen infinner sig aldrig riktigt men de får vara så. De e en period i livet
Håll huvudet högt

Har också upplevt detta, kom efter trauma, och jag har lagt märke till att det återkommer vid ångest och/eller stress.
Spelar ingen roll om det är positiv eller negativ stress. Dock blir det inte alltid så att jag går in i det tillståndet.
Har försökt kartlägga vad som ger mig ångest och får mig stressad. Nu när jag kommer i det där tillståndet kan jag, oftast, efter ett tag gå in i det där konstiga rummet och behandla mig själv som ett barn. Alltså säga åt mig själv att det enda som kan hjälpa är att genom att äta, dricka, vila eller sova. Kanske alla fyra. Inga skärmar och speciellt inte film, då blir det värre. Det går alltid över, det tar bara olika lång tid.
De som står mig närmast kan också märka när jag är där och säga åt mig vad jag ska göra.

Jag tror definitivt att din rädsla för att hamna där gör det värre. Du blir stressad över blotta tanken och undviker saker för att slippa risken. Ditt liv hämmas och det verkar som att du hamnar i en lättare depression (saker är inte lika kul eller givande).
Är du rädd för att du ska göra något dåligt när du är där i overklighetskänslan?
Jag har tänkt så själv, men insett att eftersom jag inser att det jag känner är lite skumt så kommer jag antagligen inte hugga ner nån med kniv.
När man är i en riktig fantasivärld förstår man inte det själv.

Jag har också haft depersonalitetsupplevelser. När jag googlade om det så lärde jag mig att man kan få det av för mycket koffein. Den perioden hinkade jag i mig kaffe. Drog ner på kaffet och sedan dess har jag inte haft det.

okej, mycket värdefull info men jag undrar om detta med skärmar och film/spel osv. Är det verkligen som så att det bidrar? hör mycket om "digital stress" men aldrig riktigt tagit åt mig. Använder dator en hel del också i vardagen.

Har också haft detta, ibland har det kännts som om man inte är del av det som pågår runt omkring sig. Som att man är osynlig, det har varit som en stor "mur" mellan mig och tid och rum. Ibland typ som att man tappar "Wifin" och bara kopplar bort från verkligheten utan anledning, pga en jävla ångest. Mindfullness och terapi har hjälpt mig att komma tillbaka men sömn och att ta hand om sin hälsa är sjukt viktigt också.

jag tror dator och skärmar i allmänhet bidrar också, när jag varit utan allt detta någon vecka är man plötsligt mer "närvarande" i stunden känns det som.

Hur gick det för dig? Har i stort sett exakt samma historia som dig och lider av detta tillstånd nu sen någon månad tillbaka. Vill gärna ha lite tips hur man hanterar detta. Tack på förhand!