Jag filosoferade för några dagar sedan, och insikten kom så abrupt och omskakande: jag tycker att självmord är vackert. Inte bara det, jag tycker att det är det vackraste en människa kan göra och jag kan inte förklara varför. Det är mer att förklaringen finns i mina känslor när jag tänker på det. Och att översätta det är mycket svårt. Det handlar inte om det som syns, hur du dör och den biten.
Det är som att… det är det enda riktiga sättet att förena sig med kosmos och universum.
Jag trodde jag var ensam om att känna såhär. Jag har aldrig tänkt tanken innan på detta sätt. Men ändå är det som att jag alltid har vetat det.
Hittills i mitt liv har jag varit förenad med tanken att man inte kommer till efterlivet om man tar kål på sig själv medvetet; nu inser jag att det ÄR skrämselpropaganda som tar sig långt ut från religioners gränser.
Detta skärrade mig rejält då tanken och realisationen kom som den fetaste av aha-känslor.
Jag bara vet att det är rätt, men fel.
Ännu mer invecklat blir det eftersom jag inte planerar att begå självmord själv. Inte nu iaf, men tanken att tex sjukdom eller ett onödigt långt liv, kanske i ensamhet, inte längre är ett hot har fått mig att storböla flera ggr nu sen jag insåg detta. Samtidigt har jag inte hämtat mig från chocken att jag kunde tänka, känna och tycka såhär om detta.
Hade ingen aning om att så många har insett samma, att det ät ett fenomen som det forskats i.
