Självmord är vackert

Det är bara idioter som romantiserar självmord dvs såna som du.

Lidandet kanske blir 100 ggr värre på andra sidan, och då kan du inte ångra dig.
Här vet du vad du har och kan förändra ditt liv oavsett hur hopplöst det känns.

Mvh.

Nej. Det är inte vackert!
Det är helt svart eller hamna på himmel att du måste göra om!
Man måste lära först allt på jorden att vara empati och kärlek. Ömtålig och vänlig.
Då får du stanna i paradiset.
Om du har inte lärt dig då måste du tillbaka till denna ny kroppen i AFRIKA eller KINA!!
Från början om och om....

Min syster påstod att hon blev knuffad ner på jorden när hon vill inte mer till jorden.
Hon kände sig vara en man i förra liv och hade jobbat med husbyggnader och hus hela livet.
Det visade sannerligen att hon är byggmästare och har gjort tre stycken hus.
Just nu, hon ska sälja bort sitt hus och söka en gammal hus och bygger om....
HON! Otrolig duktigt och proffs!
Hon ville bara sova för evigt men fick inte....
Nån knuffade honom först sen han blev en hon till världen på jorden...

Eller du blir en hund när människor drar dig så hårt med koppel och skriker åt dig!
Eller du envisar ta livet flera ggr då blir du självård och ta deras själ på jorden du får se
allt våldsam du lider av och må illa.... TÄNK!
Bättre att leva helt till slut och lär allt av livet sen du får komma till paradiset med stor leende!

Håller med dig. Har alltid tyckt att det är något vackert med att välja när man själv vill avsluta det.
Det är som att säga till livet, 'Du kan inte sparka mig, jag slutar!'

Tycker synd om dig om det är så inom er familj, att du vet vad du har att vänta dig.
Ensam och övergiven när du drar din sista suck för att dina barn och barnbarn inte bryr sig.
Jag sa klart och tydligt att om jag fick välja så skulle jag vilja ha det på det viset, omgiven av min familj. Jag sa också att det är få förunnat. För visst är det så, att det inte är många som får uppleva det. Men att välja bort det om det finns en chans, det skulle jag aldrig göra. Vi har en stund på jorden, en ynka stund. Därför vill jag spendera varenda ögonblick av den stunden med mina nära och kära.



Jag medger att det finns undantag, med det inte sagt att man ska rättfärdiga självmord. Vi vill inte ha nya Kevorkians som ploppar upp här och där. Ett bra exempel tycker jag är svårt cancersjuka som inte ser någon annan utväg, och det står jag för.
Människor som hamnar i en psykos eller i djup depression kan man oftast hjälpa. Jag säger oftast för jag vet att det finns fall där mörkret tagit över. Jag är själv bipolär så jag tar inte det här ur luften.
Ett liv är alltid värt att kämpa för, men då kan man ju ställa sig den här frågan;

Hur kan jag då rättfärdiga min inställning till abort?
(vill absolut inte starta någon pro-choice diskussion, tycker bara det är en intressant frågeställning.)

Jag tror att livet är bara en illusion, en värld man byggt upp helt i onödan. Efter att man dör så blir man exakt ingenting. Allt är borta och den du är kommer att försvinna för alltid.

Jag tycker att självmord kan vara ett vackert fenomen ifall det görs utifrån en biocentrisk utilitarism.
Så vad var det föregående till livet?

Man behöver inte nödvändigtvis må dåligt psykiskt eller fysiskt för att själv välja att avsluta allt. Det kan helt enkelt vara så att du har nått toppen och du vet att de inte blir bättre än så. Så varför inte avsluta på topp än på botten?

Varför måste döden förknippas med någonting hemskt? Att lämna jordelivet med egen vilja och vetskapen att man gjorde allt man kunde oavsett förutsättningar är vackert.

Suicide isn't beautiful but tragic despair. You seem to romanticise on a more philosophical level though and maybe not about a person hitting rock bottom manifesting in an impulse towards death or wishing to die.
You're not about the thougts of suicide nor the feeling of suicidal people but the choice and control over life and the beauty in that, yes?
Sure death is to be romanticised just like love, over and over. More often about control than beauty though but it could be both.

I see a possibly very beautiful moment to finally rid fear and feel the final acceptance of the situation at hand. No need to fight any longer when you feel in all places of your body and mind that this time faith could not be beaten. Senses slowing down when the uninterrupted silence creeps upon but it is in fact okey. Running around in panic, don't they see it, don't they get it. After all lifes misery and agony came a happy day.

Or like any of all deathsceens on the movie screen. Sin City and the otherwise often quite useless Bruce Willis delivering two top picks.
https://www.youtube.com/watch?v=KrL7su3LMsg
https://www.youtube.com/watch?v=0YB5MXjzvaM

Självmord är inte vackert eller romantiskt. Det är tortyr för människor runt dig. Att dom konstant ska behöva torteras med tanken på att dom kunde ha gjort något mer är hemskt. Och tänkt på den stackars j****n som hittar din livlösa kropp.

Vad är det som är vackert? Att man får bestämma själv när man ska dö? Slippa lidande av psykisk/fysisk ohälsa?
Kolla några klipp med folk som tar livet av sig på olika sätt, om du inte redan gjort det. Jag gjorde det när jag var självmordsbenägen och funderade på hur jag skulle göra samt att jag ville ha en bild av hur det kunde se ut för andra.
Faktiskt avtog mina tankar efter detta. Det såg sorgligt och patetiskt ut. Inte att människan var patetisk, utan att plötsligt fanns människan inte mer. Poff. Folk som ser det lär må illa men bryr sig egentligen inte.
Har man folk som bryr sig om en (trots att man inte tror på det själv) kan man iaf göra dom tjänsten att skriva ett avskedsbrev och förklara allt, samt se till att ingen av dessa hittar en. Men i det djupaste mörkret är självmord en impulshandling där inga brev finns.

Barnsligt trams!

Livet är ju mestadels ett långt lidande. Så frågan är när du vill kasta in handduken liksom?