Medvetandets hårda problem - existerar det?

Jag ser nu att jag i mitt föregående inlägg inte riktigt svarade på din fråga. Du undrade varför vi behöver känslan (vilket jag tolkar som den medvetna fenomenella upplevelsen).

Jag kan tipsa om Descartes misstag av Antonio Damasio. Den handlar om känslors roll för vårt beslutsfattande.

Damasio redogör för fallstudier där människor fått skador på hjärnan som minskat eller tagit bort deras förmåga att känna känslor.

En man med sådana hjärnskador kunde ägna dagar åt att analysera ett enda enkelt beslut, utan att komma till skott.

Jag tänker mig att känslornas funktion är att ”vikta” olika faktorer - dvs. att sätta ett värde på dem. Analys är ju nämligen inte något annat än ett delande och strukturerande av ett problem i mindre och mindre delar. Utan givna värden (axiom/utgångspunkter/antaganden) kommer man aldrig till något beslut. Analys utan känslor kan pågå i all oändlighet.

Jag vet att detta nog inte besvarar din fråga fullt ut. Man kan ju fortfarande fråga sig varför värdena måste kläs i känslans form.

Bahahaha. Dåre.

Du pratar om medvetandets innehåll, inte om medvetandet.

När du säger "omvandla syn- hörsel- känsel- lukt och smakintryck" så är medvetandet redan vid intrycken.
Alltså är inte medvetandets uppgift att omvandla intrycken.

Du tror att intryck kommer först och sen kommer medvetandet in i bilden och ska omvandla intrycken

Jag känner inte att jag fick något riktigt svar. Om våra kroppar och hjärnor nu enbart består av fysisk materia -- hur förklarar du då uppkomsten av subjektivitet?

Har du något bra svar här?

Medvetandet är inget mer än sitt innehåll. Medvetandet är bara en mix av bilder, ljud, smaker, lukter, och känslor (beröring, tryck, temperatur, smärta).
När t.ex. en bild fastnar på ögats näthinna så får vi inte upp den i huvudet direkt. Först ska hjärnan redigera den genom att ta bort alla ointressanta delar. Samtidigt som den gör det så lägger den till en massa gamla intryck från minnet för att göra upplevelsen starkare. T.ex. så kanske den lägger till de ljudfiler som ord utgörs av, vilka i sin tur hjärnan associerar med andra intryck som därefter läggs till. Och så är tankarna och känslorna igång.

Jag anser att jag har förklarat det. Om du menar känslan av "jaget" så är det en identitet som medvetandet har uppfunnit åt dig, dels för att skilja ut dig från omgivningen, dels för att göra dig mer värdefull.

Fel.
Tankar och känslor är förresten inte heller medvetandet.

Nej du har inte förklarat det.

Jag känner inte att jag fick något riktigt svar. Om våra kroppar och hjärnor nu enbart består av fysisk materia -- hur förklarar du då uppkomsten av subjektivitet?

Har du något bra svar här?

Troligtvis uppstår känslan av subjektivitet i hjärnan när hjärnan blivit tillräckligt stor och avancerad.

Jag anser att jag har förklarat det.

Om du menar känslan av "jaget" så är det en identitet som medvetandet har uppfunnit åt dig, dels för att skilja ut dig från omgivningen, dels för att göra dig mer värdefull.

Troligtvis uppstår känslan av subjektivitet i hjärnan när hjärnan blivit tillräckligt stor och avancerad.

Och varför uppstår subjektivitet i hjärnan när den blivit "tillräckligt stor och avancerad"? Och hur går det till?

Var har du förklarat det, menar du?



Och varifrån kommer då det här "medvetandet" som har förmåga att uppfinna saker åt ett "mig"? Varifrån kommer subjektiviteten och de fenomenella upplevelserna?

Jag vet att du tror att du faktiskt förklarar någonting, men jag undrar i ärlighetens namn om du överhuvudtaget ens har förstått det problem du anser dig ha kapacitet att lösa.

Vet ej...

Medvetandet har långsamt och stegvis uppkommit genom evolutionen.

Du vill inte acceptera mina förklaringar