Depression/ångest

Hej, mår lite halvdant och skulle behöva tips från folk som mått liknande + jag behöver skriva av mig lite.

Bakgrund:

Har hela mitt liv känt till och från att jag inte räcker till, framförallt i sociala sammanhang. Har alltid haft polare (hängt med de populära, återkommer till det) men aldrig varit den som folk svärmat runt eller som fått massa samtal om att hitta på saker.

Nåt som jag hatar att jag gjort tidigare är att jag alltid försökt hänga med de populäraste. Har haft polare som var sköna och de tyckte ömsesidigt men jag har ändå dragit mig ifrån dessa för jag ville hänga med de som var mest poppis. Även att jag i fall där jag börjat hänga med de som var mest poppis börjat tycka att de inte är så spännande.

Är rätt introvert av mig och kan känna mig lite utsatt/obekväm i situationer med mycket folk som jag inte känner.

Spolar framåt till nutid (ung 20 åring)

Är fortfarande ganska obekväm i större grupper även fast det blivit bättre. Kan känna att jag måste säga nåt och bli spänd. Däremot har jag alltid vart smart och känt att jag på de planet är lite över de andra och att det därför kvittar lite att jag inte är supersocial.

Har även sista året fått ett jobb som sticker ut lite. En hel del ansvar både ekonomisk och personal. Ett jobb som jag vart stolt över och som gett mig en bra lön. Det har gått bra fram tills sista 2-3 veckorna och ett större "projekt" som varit en större del av mitt mål sista halvåret har jag inte lyckats speciellt bra med.

Har iochmed det börjat tvivla på mig själv, och tankarna bara växer i huvudet: "om jag inte har det är jobbet vad ska jag göra då?", "om jag inte har det här jobbet vem är jag då?"

Jobbet har blivit lite av min identitet, iallafall hur jag själv ser mig.

Just nu pendlar det upp och ner. Ibland känner jag en oerhörd ångest och vill bara försvinna och ibland är det lugnt. Känns okej när jag är runt folk men oavsett om jag hängt konstant med polare i 4-5 dagar dygnet runt känner jag mig ensam och lite övergiven så for jag ligger hemma själv.

Försöker peppa mig själv med att intala mig vilket jävla fånigt i-landsproblem det är. Jag har hälsan, jag har några polare, har en familj jag älskar osv.

Nån som vart i en liknande situation?

Varför ville du vara med de mest populära? För att du tror att du blir nåt då?
Jag tror ej att du passar in där. Jag tror du vill bli nåt du inte är.
Acceptera den du är.

Jag tror att du bryr dig för mycket vad andra tycker och du tror att andra alltid tycker nåt och om det inte är för bra så blir du deppad du känner att du inte är tillräcklig. Du är sugen efter status.

Du verkar tro att status pengar att hänga med poppisar är lösningen på dina problem. Nej det tror jag inte för du verkar inte må bättre bara för att du har det så eller hänger med de.

Försök acceptera för vem du är istället. Du har väldigt dålig självförtroende helt enkelt tror ej att du är deppad men du tycker inte om dig själv.

Att man har en jobbig period i livet behöver ju inte betyda att man är deprimerad, men det är ju bra att du är uppmärksam på hur du mår. Det bästa är väl om du snackar med någon kompis om det eller någon gamling eller vem som helst du kan prata obehindrat med. Alternativt att du tar en månad ledigt och åker iväg i världen, men det är ju en lite mer radikalt än att lyfta luren liksom...

Ja det var ju nåt jag dumförklarat mig själv för, så det är nåt jag kommit på sista halvåret. Men börjar mer och mer inse hur töntigt det är att sträva efter status/pengar för att "passa in".

Håller med om självförtroendet/självkänslan, däremot tycker jag om mig själv (om de nu kan gå ihop).

Oavsett så är det nog nåt jag får sikta på att göra löpande. Välja umgänge mer efter känsla lite i taget istället för att bryta helt.


Ja tror också det skulle hjälpa, svårt att veta vem man vill öppna upp sig totalt för. Känslor och sånt är inget jag är van att prata.

Att åka iväg hade vart skön men skulle aldrig få en månad ledigt och skulle antagligen bli mer stressad om jag åker iväg och fortfarande har kvar jobbet....

Jag förstår känslan, jag pratade aldrig heller riktigt om hur jag mådde förens jag var totalt nere i skiten. Men om du har tur så har du kanske någon som du känner lite bättre, eller kanske någon du funnits där för själv du kan vända dig till. Alternativet är väl att söka upp någon utomstående, typ kurator/psykolog.

Ja, det kanske inte är så bra heller att säga upp sig mitt i en dipp, kan ju göra saker värre. Men du kanske kan börja med någon sport/hobby, eller typ volontärarbeta så att du kan bygga upp en identitet som inte utgår från ditt jobb utan från sådant du själv gillar.

Just det där med att få ångest och bara vilja försvinna visar att det börjar gå för långt. Det finns hjälp att få. Och nej du behöver ingen medicin.

Den korta versionen är att din livssituation behöver ändras. Ditt inlägg visar att du under lång tid snurrat in i ett levnadsmönster och tankesätt som i längden blir skadlig för dig. Detta mönster måste brytas. Exakt vet inte jag eftersom det kräver flera längre samtal med en terapeut.

Sök hjälp innan du blir än mer deprimerad.