Hej Flashback,
Jag har levt med depression, (panik)ångest, ADHD, oro och psykisk ohälsa i snart 10 år och jag börjar förstå att dagen där allt bara ordnar sig aldrig kommer att komma. Det finns inget frikort, inget mirakel och ingen frälsning. Aristoteles ljög; lidandet leder inte till någon katharsis. Åtminstone inte per automatik. Ibland kan till och med lidandet i sig leda till ännu mer lidande.
Men till skillnad från vad min ångest ibland aggressivt låter påskina, tror jag att vi som lever med psykisk ohälsa faktiskt kan leva ett fullgott, meningsfullt och lyckligt liv. Vi är inte dömda till evig plåga eller ständig oro. Däremot tror jag att den väg vi människor vandrar på helt enkelt kräver jävligt mycket mer ansträngning av oss, än den gör av alla andra.
Därför vill jag här dela med mig av mitt sätt att hantera det och mitt sätt att se på det. Det har funkat för mig, kanske kan delar av det göra det för någon av er också. Om inte annat kanske ni kan inspireras till någon typ av handling. Jag är i alla fall helt övertygad om att det alltid finns en väg ut, oavsett vad det är som har hänt eller hur länge det har pågått. Jag har nedan listat nio “tips” som jag ursprungligen författade åt mig själv, som ett slags lathund för när jag inte vet var jag ska ta vägen. Lite som ett instruktionsbrev.
Brasklapp: Jag vänder mig inte till er som lider av allvarliga psykiska störningar, inte till er som mår psykiskt dåligt till följd av fysiska skador i eller mot huvudet och inte till er som drabbats av ångest som en konsekvens av ett annat, värre problem. För era problem har jag ingen jävla aning om hur man ska lösa. Jag kan bara beklaga.
Nej, jag vänder mig nog mest till er som ler på ytan men gråter precis under. Kanske även till er som också fötts med övertygelsen att oro, överanalys och spekulation är något som bör genomföras så ofta som möjligt och med så negativ inställning som möjligt. Eller bara helt enkelt till er som fungerar hyfsat men som ändå tvingas leva med ångest.
Redo?
Tips 1: Kom ihåg att du inte är psykiskt sjuk, även om det kan kännas så. Du kommer inte att dö, du kommer inte att få några permanenta skador och du kommer att må bra igen. Du har heller ingen psykos; de som fått en psykos besitter vanligtvis inte sådan självinsikt att de kan hypotetisera om den egna psykosens vara eller icke vara. Den insikten når den psykosdrabbade med hjälp av vårdare och psykiatriker i ett senare skede.
Tips 2: Eliminera genast eventuellt uppenbara ångestfaktorer; relationer, jobbsituationer, boendesituationer, etc. Du kan inte börja tillfriskna förrän du strypt huvudnäringen till ångesten, precis som du inte kan börja torka ett golv om kranen fortfarande är på. Då kommer det bara bli frustrerande att försöka, försöka och försöka utan att se någon bättring. Sedan ger man upp för att man tror att inget hjälper, och då blir ångesten ännu värre. Vill du bli bättre måste du stänga av kranen först.
Konsekvenserna av att eliminera ångestfaktorn är alltid underordnade ditt tillfrisknande. Hur mycket som än "förstörs" eller vems planer du än grusar så är det ändå inte värt priset, vilket är att du tvingas stå ut med den outhärdliga terror det är att ha ångest. Det finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas något eller någon som gör att det är värt att leva med ångest.
(Har du ingen specifik faktor som ligger till grund för ångesten föreslår jag att du kartlägger ditt liv, dina relationer, dina intressen och din grundläggande idé om vad du vill uträtta med din existens. Du behöver reda ut vad som är den röda tråden med ditt liv om du ska leva utan ångest. Vi orosmakare kommer aldrig att bli bekväma med den typen av lattjolajban-liv som ofta porträtteras i kulturen som önskvärt. Vi klarar inte att carpa våra diems. Vi måste planera våra diems. Sluta tro att du kan leva precis som alla andra, när du inte är som alla andra.
Du behöver kanske också identifiera underliggande problem och komma till ro med saker som grämer. Börja ta i saker som är jobbiga. Jag vet att den här biten är mycket svårare än vad jag får det att låta som, men det finns liksom inget generellt svar på hur man gör. Du fattar vinken; lös upp dina knutar. Du har oftast en aning om vad de är.)
Tips 3: Gör ett detaljerat dagsschema med rutiner för mat, träning och produktivitet. Planera ALLT. Under praktiskt taget inga omständigheter får det schemat brytas. Det behövs en liten spänd fiskelina som leder vägen framåt de dagar du känner att allt är becksvart och din mentala kontext håller på att rasa samman. Är du helt övertygad om att du kommer falla ihop och dö i en plågsam krampkonvulsion den närmsta halvtimmen? Okej, fine. Då får du dö på balkongen för om 15 minuter ska du ut och dricka kaffe.
Tips 4: Det här är möjligtvis det enda av mina tips jag kan lova fungerar, men det är också det svåraste: Avbryt aldrig någonsin det du håller på med bara för att du fått en panikångestattack. Det enda du åstadkommer med att fly är att bekräfta för din hjärna att reaktionen var rimlig, vettig, önskvärd och att du gärna vill att den återkommer. Panikångestattacker kan nämligen ses som ett förslag på åtgärd från ditt nervsystem, som du är helt fri att betacka dig från. Den föreslår att du ska fly eller ta dig därifrån, eftersom den felaktigt identifierat ett hot. Du kan styra hur ofta detta förslag ska komma eftersom din hjärna är en adaptiv produkt, skapt att ompröva delar av sitt beteende beroende på vilken övrig respons den får.
Du får inte börja bygga en komplicerad infrastruktur av skräck åt din ångest, där blott en association till ett minne kan förstöra en hel dag. Eller där du börjar leva och bete dig som en sparkad hund, kuvad till att lyda panikångestens godtycke. Det är jättesvårt, jag vet. Men du måste bara rida ut stormen, för det finns inget annat. Du styr för fan din egen kropp. Du har kontroll. Det är du och enbart du som avgör vad som ska hända under panikångest. Den som påstår något annat ljuger. Jag lovar.
Kanske kan det hjälpa att se på det som om det vore juridik. Juridikens hänsynslösa cementering av vad som är och vad som inte är brukar ofta hjälpa mig stå fast vid något jag vet är bäst för mig, men som jag tycker är jobbigt. Det finns något betryggande i det svartvita. Det tränger bort utrymmet för velande. Jag brukar helt enkelt vagga in mig själv i en föreställning om att det inte går att göra på något annat sätt än det som är bäst för mig. Testa att se t.ex. panikångesten som en rättshaveristisk medborgare som försöker hävda sin rätt mot en myndighet, när det redan konstaterats att ingen rätt föreligger. Du är den högsta rättsinstansen och du har redan förkunnat domen som löd: avslag. Sedan är varje ångestattack bara ett fruktlöst försök att ändra på det.
Typ:
"Hej! Jag vill härmed meddela att jag mottagit, läst, avfärdat och arkiverat ditt förslag på "Klass 3: omedelbar evakuering" från "SF Bio Salong 23, rad 7, plats 36" med anledning av "eventuell plötslig död el. terroristattack el. öppning av jordskorpan alt. detta i kombination".
Det aktuella åtgärdsförslaget saknar återigen giltig motivering och kan därför inte beaktas. Hög puls, starka obehagskänslor och närvaro av adrenalin utgör i sig inget hot mot person och kategoriseras därför ej som giltig grund för åtgärd. Notera att alla typer av evakueringar, inklusive omedelbar evakuering av klass 3, endast godkänns vid konstaterad händelse av faktiskt hot mot person. Vad som konstituerar en händelse av faktiskt hot bedöms från fall till fall men måste enligt lag alltid bekräftas av förnuftsdepartementet, som i nära samverkan med både syn och hörselmyndigheten beslutar om åtgärd.
Med vänlig hälsning, X"
Fjantigt? Ja, verkligen.
Ett av många sätt att avdramatisera totalt irrationell och 100% grundlös rädsla som handikappar hela tillvaron? Ja! Ser man det som ett förslag blir det lättare att stå emot. Precis som sexuell upphetsning inte nödvändigtvis måste leda till att du har sex, behöver inte ångest leda till någon handling. Kom ihåg: känsla ≠ handling.
Men blir det riktigt jobbigt och juridiksvamlet inte biter, kan det hjälpa att upprepa det här:
"Om jag bara sitter här och håller i mig så kommer ingenting att hända. Det finns inget i detta rum som kan skada mig och jag är inte utsatt för någon typ av fara. Ångesten jag känner är en naturlig, medfödd och frisk reaktion på att något hotar mitt välmående. Det är bara det att min hjärna inte kan skilja på fysiska hot och mentala hot. Det är rätt reaktion vid fel tillfälle. Det som sker är friskt, men inte just nu. Friskt, men inte just nu. Friskt, men inte just nu. Även om jag tror att jag ska dö så kommer jag inte det. Jag har kontroll över min kropp och jag väljer nu aktivt att sitta kvar.”
Testa också att röra lite på dina kroppsdelar, medan du för dig själv noterar att det är din vilja som gör att musklerna rör på sig. Förstärk insikten om att du har kontroll över din egen kropp. Du behöver inte alls vara rädd för att tappa kontrollen. Testa så får du se. Foten rör bara på sig om du vill att den ska det. Bekräfta för dig själv att det är du som har kontroll.
En huvudnyckel till att bli av med den här typen av ångest är att inte ta den på allvar. Så sitt kvar för helvete, din jävla ynkrygg! Låt ångesten försöka konsumera dig. Det finns inte ens något worst case scenario, för ingenting händer.
Jag har levt med depression, (panik)ångest, ADHD, oro och psykisk ohälsa i snart 10 år och jag börjar förstå att dagen där allt bara ordnar sig aldrig kommer att komma. Det finns inget frikort, inget mirakel och ingen frälsning. Aristoteles ljög; lidandet leder inte till någon katharsis. Åtminstone inte per automatik. Ibland kan till och med lidandet i sig leda till ännu mer lidande.
Men till skillnad från vad min ångest ibland aggressivt låter påskina, tror jag att vi som lever med psykisk ohälsa faktiskt kan leva ett fullgott, meningsfullt och lyckligt liv. Vi är inte dömda till evig plåga eller ständig oro. Däremot tror jag att den väg vi människor vandrar på helt enkelt kräver jävligt mycket mer ansträngning av oss, än den gör av alla andra.
Därför vill jag här dela med mig av mitt sätt att hantera det och mitt sätt att se på det. Det har funkat för mig, kanske kan delar av det göra det för någon av er också. Om inte annat kanske ni kan inspireras till någon typ av handling. Jag är i alla fall helt övertygad om att det alltid finns en väg ut, oavsett vad det är som har hänt eller hur länge det har pågått. Jag har nedan listat nio “tips” som jag ursprungligen författade åt mig själv, som ett slags lathund för när jag inte vet var jag ska ta vägen. Lite som ett instruktionsbrev.
Brasklapp: Jag vänder mig inte till er som lider av allvarliga psykiska störningar, inte till er som mår psykiskt dåligt till följd av fysiska skador i eller mot huvudet och inte till er som drabbats av ångest som en konsekvens av ett annat, värre problem. För era problem har jag ingen jävla aning om hur man ska lösa. Jag kan bara beklaga.
Nej, jag vänder mig nog mest till er som ler på ytan men gråter precis under. Kanske även till er som också fötts med övertygelsen att oro, överanalys och spekulation är något som bör genomföras så ofta som möjligt och med så negativ inställning som möjligt. Eller bara helt enkelt till er som fungerar hyfsat men som ändå tvingas leva med ångest.
Redo?
Tips 1: Kom ihåg att du inte är psykiskt sjuk, även om det kan kännas så. Du kommer inte att dö, du kommer inte att få några permanenta skador och du kommer att må bra igen. Du har heller ingen psykos; de som fått en psykos besitter vanligtvis inte sådan självinsikt att de kan hypotetisera om den egna psykosens vara eller icke vara. Den insikten når den psykosdrabbade med hjälp av vårdare och psykiatriker i ett senare skede.
Tips 2: Eliminera genast eventuellt uppenbara ångestfaktorer; relationer, jobbsituationer, boendesituationer, etc. Du kan inte börja tillfriskna förrän du strypt huvudnäringen till ångesten, precis som du inte kan börja torka ett golv om kranen fortfarande är på. Då kommer det bara bli frustrerande att försöka, försöka och försöka utan att se någon bättring. Sedan ger man upp för att man tror att inget hjälper, och då blir ångesten ännu värre. Vill du bli bättre måste du stänga av kranen först.
Konsekvenserna av att eliminera ångestfaktorn är alltid underordnade ditt tillfrisknande. Hur mycket som än "förstörs" eller vems planer du än grusar så är det ändå inte värt priset, vilket är att du tvingas stå ut med den outhärdliga terror det är att ha ångest. Det finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas något eller någon som gör att det är värt att leva med ångest.
(Har du ingen specifik faktor som ligger till grund för ångesten föreslår jag att du kartlägger ditt liv, dina relationer, dina intressen och din grundläggande idé om vad du vill uträtta med din existens. Du behöver reda ut vad som är den röda tråden med ditt liv om du ska leva utan ångest. Vi orosmakare kommer aldrig att bli bekväma med den typen av lattjolajban-liv som ofta porträtteras i kulturen som önskvärt. Vi klarar inte att carpa våra diems. Vi måste planera våra diems. Sluta tro att du kan leva precis som alla andra, när du inte är som alla andra.
Du behöver kanske också identifiera underliggande problem och komma till ro med saker som grämer. Börja ta i saker som är jobbiga. Jag vet att den här biten är mycket svårare än vad jag får det att låta som, men det finns liksom inget generellt svar på hur man gör. Du fattar vinken; lös upp dina knutar. Du har oftast en aning om vad de är.)
Tips 3: Gör ett detaljerat dagsschema med rutiner för mat, träning och produktivitet. Planera ALLT. Under praktiskt taget inga omständigheter får det schemat brytas. Det behövs en liten spänd fiskelina som leder vägen framåt de dagar du känner att allt är becksvart och din mentala kontext håller på att rasa samman. Är du helt övertygad om att du kommer falla ihop och dö i en plågsam krampkonvulsion den närmsta halvtimmen? Okej, fine. Då får du dö på balkongen för om 15 minuter ska du ut och dricka kaffe.
Tips 4: Det här är möjligtvis det enda av mina tips jag kan lova fungerar, men det är också det svåraste: Avbryt aldrig någonsin det du håller på med bara för att du fått en panikångestattack. Det enda du åstadkommer med att fly är att bekräfta för din hjärna att reaktionen var rimlig, vettig, önskvärd och att du gärna vill att den återkommer. Panikångestattacker kan nämligen ses som ett förslag på åtgärd från ditt nervsystem, som du är helt fri att betacka dig från. Den föreslår att du ska fly eller ta dig därifrån, eftersom den felaktigt identifierat ett hot. Du kan styra hur ofta detta förslag ska komma eftersom din hjärna är en adaptiv produkt, skapt att ompröva delar av sitt beteende beroende på vilken övrig respons den får.
Du får inte börja bygga en komplicerad infrastruktur av skräck åt din ångest, där blott en association till ett minne kan förstöra en hel dag. Eller där du börjar leva och bete dig som en sparkad hund, kuvad till att lyda panikångestens godtycke. Det är jättesvårt, jag vet. Men du måste bara rida ut stormen, för det finns inget annat. Du styr för fan din egen kropp. Du har kontroll. Det är du och enbart du som avgör vad som ska hända under panikångest. Den som påstår något annat ljuger. Jag lovar.
Kanske kan det hjälpa att se på det som om det vore juridik. Juridikens hänsynslösa cementering av vad som är och vad som inte är brukar ofta hjälpa mig stå fast vid något jag vet är bäst för mig, men som jag tycker är jobbigt. Det finns något betryggande i det svartvita. Det tränger bort utrymmet för velande. Jag brukar helt enkelt vagga in mig själv i en föreställning om att det inte går att göra på något annat sätt än det som är bäst för mig. Testa att se t.ex. panikångesten som en rättshaveristisk medborgare som försöker hävda sin rätt mot en myndighet, när det redan konstaterats att ingen rätt föreligger. Du är den högsta rättsinstansen och du har redan förkunnat domen som löd: avslag. Sedan är varje ångestattack bara ett fruktlöst försök att ändra på det.
Typ:
"Hej! Jag vill härmed meddela att jag mottagit, läst, avfärdat och arkiverat ditt förslag på "Klass 3: omedelbar evakuering" från "SF Bio Salong 23, rad 7, plats 36" med anledning av "eventuell plötslig död el. terroristattack el. öppning av jordskorpan alt. detta i kombination".
Det aktuella åtgärdsförslaget saknar återigen giltig motivering och kan därför inte beaktas. Hög puls, starka obehagskänslor och närvaro av adrenalin utgör i sig inget hot mot person och kategoriseras därför ej som giltig grund för åtgärd. Notera att alla typer av evakueringar, inklusive omedelbar evakuering av klass 3, endast godkänns vid konstaterad händelse av faktiskt hot mot person. Vad som konstituerar en händelse av faktiskt hot bedöms från fall till fall men måste enligt lag alltid bekräftas av förnuftsdepartementet, som i nära samverkan med både syn och hörselmyndigheten beslutar om åtgärd.
Med vänlig hälsning, X"
Fjantigt? Ja, verkligen.
Ett av många sätt att avdramatisera totalt irrationell och 100% grundlös rädsla som handikappar hela tillvaron? Ja! Ser man det som ett förslag blir det lättare att stå emot. Precis som sexuell upphetsning inte nödvändigtvis måste leda till att du har sex, behöver inte ångest leda till någon handling. Kom ihåg: känsla ≠ handling.
Men blir det riktigt jobbigt och juridiksvamlet inte biter, kan det hjälpa att upprepa det här:
"Om jag bara sitter här och håller i mig så kommer ingenting att hända. Det finns inget i detta rum som kan skada mig och jag är inte utsatt för någon typ av fara. Ångesten jag känner är en naturlig, medfödd och frisk reaktion på att något hotar mitt välmående. Det är bara det att min hjärna inte kan skilja på fysiska hot och mentala hot. Det är rätt reaktion vid fel tillfälle. Det som sker är friskt, men inte just nu. Friskt, men inte just nu. Friskt, men inte just nu. Även om jag tror att jag ska dö så kommer jag inte det. Jag har kontroll över min kropp och jag väljer nu aktivt att sitta kvar.”
Testa också att röra lite på dina kroppsdelar, medan du för dig själv noterar att det är din vilja som gör att musklerna rör på sig. Förstärk insikten om att du har kontroll över din egen kropp. Du behöver inte alls vara rädd för att tappa kontrollen. Testa så får du se. Foten rör bara på sig om du vill att den ska det. Bekräfta för dig själv att det är du som har kontroll.
En huvudnyckel till att bli av med den här typen av ångest är att inte ta den på allvar. Så sitt kvar för helvete, din jävla ynkrygg! Låt ångesten försöka konsumera dig. Det finns inte ens något worst case scenario, för ingenting händer.
