Tju.
Jag är en kille i tidiga 20-årsåldern. Har varit med om en del skit under min uppväxt, som gjort mig lite scarred s a s.
Jag har länge brottats med frågan och känslan varför livet ens är värt att leva. Säger inte att jag ska ta självmord, det är inte det jag syftar på. Snarare känslan varför det ens är värt att göra något.
Ibland gör jag någon spurt och gör en massa saker som jag gått och tänkt på att jag vill göra. Men den spurten är aldrig långvarig, utan mer bara ett ryck för att inte stanna av helt. Jag har svårt för att på djupet motivera mig själv varför det är värt leva och sträva efter saker. Min tankebana är typ
Är cynisk till livet > får en idé om något kul att göra > börjar på idén > inser att det inte kommer ändra ett skit > ger upp idén och är tillbaka på ruta ett.
Jag har väldigt låg energi överlag så det är svårt att få grejer gjorda av ren vilja. Att jag skulle ha någon fysiologisk sjukdom är uteslutet, jag vet att det inte är så, min kropp är frisk som en nötkärna. Har en del dåliga vanor som jag försöker bli av med, bland annat rökning. Hoppas att det ska öka min energi lite så jag kan ta tag i saker.
Jag har också problem med min mamma, som är den jag bor med och min enda förälder. Man FÅR inte kritisera henne eller någonting hon gör. Då blir man negligerad eller så bryter hon ihop. Så har lärt mig att va tyst och låta allt umgänge ske på hennes villkor, men en sådan approach är ju inte särskilt konstruktiv. Med bostadsmarknadens läge kan jag inte "bara flytta hemifrån" heller.
Vad ska man göra? Känns som jag bara trampar vatten.
Jag är en kille i tidiga 20-årsåldern. Har varit med om en del skit under min uppväxt, som gjort mig lite scarred s a s.
Jag har länge brottats med frågan och känslan varför livet ens är värt att leva. Säger inte att jag ska ta självmord, det är inte det jag syftar på. Snarare känslan varför det ens är värt att göra något.
Ibland gör jag någon spurt och gör en massa saker som jag gått och tänkt på att jag vill göra. Men den spurten är aldrig långvarig, utan mer bara ett ryck för att inte stanna av helt. Jag har svårt för att på djupet motivera mig själv varför det är värt leva och sträva efter saker. Min tankebana är typ
Är cynisk till livet > får en idé om något kul att göra > börjar på idén > inser att det inte kommer ändra ett skit > ger upp idén och är tillbaka på ruta ett.
Jag har väldigt låg energi överlag så det är svårt att få grejer gjorda av ren vilja. Att jag skulle ha någon fysiologisk sjukdom är uteslutet, jag vet att det inte är så, min kropp är frisk som en nötkärna. Har en del dåliga vanor som jag försöker bli av med, bland annat rökning. Hoppas att det ska öka min energi lite så jag kan ta tag i saker.
Jag har också problem med min mamma, som är den jag bor med och min enda förälder. Man FÅR inte kritisera henne eller någonting hon gör. Då blir man negligerad eller så bryter hon ihop. Så har lärt mig att va tyst och låta allt umgänge ske på hennes villkor, men en sådan approach är ju inte särskilt konstruktiv. Med bostadsmarknadens läge kan jag inte "bara flytta hemifrån" heller.
Vad ska man göra? Känns som jag bara trampar vatten.
