Orolig för min brors psykiska välbefinnande

Min bror är född den tionde januari 1981, det vill säga en månad och två dagar efter det att musiklegendaren John Lennon blev skjuten till döds. Idag är brorsan alltså 35 år gammal, och jag börjar oroa mig för hans mentala hälsa. Han påstår sig nämligen ha varit John Lennon i sitt förra liv. Han sa att han dog, hamnade i ett svart "rum", var tvungen att vänta där i evigheter innan någon skickade ner honom till min mammas mage.

Hans teori är att alla foster är själlösa, och att döda själar helt enkelt får möjligheten att bli en ny själ till ett nytt foster. Han säger också att anledning till att transsexuella människor existerar är att de brukade vara det motsatta könet i sina tidigare liv, kommer ihåg det och känner sig trygga med tanken.

Han påstår att han har minnen från livet som John Lennon. Jag har varit ett Beatles-fan sedan barnsben, så för skojs skull frågade jag honom om olika händelser i Johns liv, och hans svar var antingen inkorrekta eller osammanhängande/förvirrade.

Uppenbarligen är hans mentala hälsa på svikt, men vart ska man vända sig för hjälp om vanföreställningar bland vuxna människor? Jag undrar även om han har börjat knarka, hur kan man få reda på detta?

Du kan kolla på hans ögon ifall han har tagit droger . Det finns säkert guide på interner.

http://www.vof.se/skepdic/magiskt-tankande/

Jag lider av magiskt tänkande och får ofta ut för sammanträffanden som växer sig stora men då är de mer exakta. T.ex fick Exet sina barn på mina syskons födelsedagar eller i anknytning till dem. Förförra snubben fångade mitt intresse då hans födelsedag (nåväl hans "svenska" dag) var på samma dag en annan kille dog, vilket resulterade i att jag började omvärdera min syn på mig själv, mitt liv och andra. Jag har råkat ut för otroliga sammanträffanden, de är helt meningslösa och nuförtiden läggs de inte ens på minnet.

Det andra låter som helt vanliga prylar människor yrar om och som är rent nonsens. Ja i stil med budskap, änglar och spökerier.Men i värsta fall är han psykiskt sjuk.

Du kan köpa drogtester på nätet och be honom lämna prov. Kolla pupiller, ändras de efter ljuset långsammare, är ögonen röda? Glansiga? O en massa annat.

Osammanhängande är en psykosvarning. Tror vissa psykoser blommar ut vid en trettio.

Intressant. Du säger att du "lider" av detta. I en negativ mening. Så du tror inte på det själv? De "otroliga sammanträffanden" du har varit med om känns nu meninglösa och läggs inte på minnet? Hur kommer det sig?

Det är en meningslös åkomma, lider gör jag nog inte direkt.

T.ex har jag varit ganska empatilös o kall i många år. En dag fick jag syn på en kille i mitten av ett gäng med ett uttryck över sig av barnslig öppenhet över sig och jag fylldes av en känsla jag förr hade inom mig inför de flesta människor. En varmt kärleksfull, ömhet. Jag skrev om det på Flashback, att jag hade uppfattat honom som vacker trots allt och tyckte det var synd med en så ung människa. (Det här var ju bara en hastig blick och ingenting som egentligen säger något om en annan människa, obetydligt egentligen) Jag postade inlägget, dagen därpå skedde en olycka och en kille brännskadades när eld slog upp mot hans ansikte. Jag la upp den artikeln på Facebook, i smyg fascinerad över sammanträffandet. Då kommenterade en släkting och berättade att personen var hens vän.

Du förstår att min hjärna registrerar sådant som inte betyder något för andra. Det som betydde något för någon annan var slumpen att jag la upp det gällande någon annans vän. Kanske någon annan brännskadad snubbe på något vis läst inlägget på Flashback och då gett det betydelse för sig själv. Jag vet inte. När mitt ex, fd flickvän kontaktade mig fattade en skog eld i samma veva. När jag gick in till polisen för mitt förhör gällande honom var det ett tjockt täcke av rök där omkring. När jag klev ut var borta. Helt obetydliga saker. T.ex mina systrar talade med varandra i telefonen medan jag satt bredvid den ena på en balkong. I exakt samma stund min ena systers röst brast och istället blev till gråt, öppnade sig himlen lät regnet börja ösa ner samtidigt som hennes tårar.

Varenda gång liknande sammanträffanden sker hajar jag till lite, sedan faller de ur minnet. De betyder ingenting. Killen jag träffade som exempel, han blev det aldrig något viktigt av med. Det enda märkliga är att jag kände till datumen och då kunde sätta dem samman. Tänk allt vad man missar. Skulle de flesta börja sätta ihop saker så skulle de se fler samband eller snarare mönster. Jag mår helt ok nu och "ser" inte då dessa saker. Jag kan vända o vrida och det finns ingenting som kan associera, synkroniseras eller slumpmässigt passa samman. Sedan drabbas jag plötsligt av det istället.

Jag tror att det har med hjärnan att göra. Är den i olag hakar den upp sig på mönster. När den är i fas är den blind för onödiga detaljer. Men jag vet inte. Däremot så är det oftast rätt speciella individer som börjar prata storögdt om övernaturliga krafter och liknande skit.