Med långsint menar jag då de som vid nån konflikt, stor som liten, istället för att ta upp det direkt väljer att ge kalla handen och ignorera folk en tid.
Hamnade visst i konflikt i fredags med en kompis. Enligt mig, ingen stor sak alls utan något man på sin höjd blir besviken över men absolut inte arg eller ledsen. En annan kompis håller med om min ståndpunkt att det var en smågrej man kunde löst direkt. Nåväl, hon beslöt sig för att ignorera mig fram tills idag. Sen...börjar hon skriva precis som att inget har hänt alls och vi låtsas som ingenting
Jag förstår inte riktigt det här med att vara långsint, vad är poängen? Mår inte båda parter sämre om man ska hålla på sådär än om man tar upp det direkt och löser det?
Denna gången var jag relativt lugn. Mådde såklart inte bra över situationen, men jag gick iaf inte in i en depression som tidigare gånger, där jag knappt sovit och ätit. Nu har jag liksom insett att "Jaha, är det dags nu igen? Jaja...låter dig väl vara då

" och vänta ut det. Även om jag inte ska ljuga och säga att jag inte hade katastroftankar kring om detta skulle bryta vänskapen.
Nåväl, det har löst sig, det är inte poängen med tråden.
Min fråga är till de som är så här; varför? Känns som sjukt oproduktiv konflikthantering som bara skjuter på det hela. Jag vet inte hur ni tänker men jag tycker i alla fall att det blir riktigt mycket mer obekvämt att komma tillbaka efter X dagar när man ignorerats än om man tog upp det direkt, men det kanske bara är jag?
jag är inte den som blir sur heller vid en direkt konflikt utan jag försöker sköta det så snyggt, hövligt och diplomatiskt som möjligt och det vet min kompis, då kan man fråga sig varför hon inte vågar ta det direkt att hon blev ledsen/besviken.