Vad är lycka för er och hur uppnår man den?

Som rubriken lyder.. Pengar, droger brukas vara saker som anses göra en lycklig, men som enligt mig inte är riktig lycka.

För mig är lycka skapa familj, ha en stabil ekonomi så att man är oberoende, hjälpa människor som har det tufft ställt, söka mitt inre och meditera, ex gå till kyrka och be till gud.

Vad är alltså lycka för er och hur uppnår man den?

Stabil ekonomi, droger, musik och att ha ett ganska stabilt liv överlag är lycka för mig.
Ge mig en joint och 20 miljoner, sen är jag nöjd.

Jag kan tala om ett exempel som gjorde mig väldigt lycklig inatt. Jag blev akut skitnödig i omgångar och var så lycklig över att jag befann mig hemma. Det är en form av lycka för mig.

Annars vet jag inte riktigt. Jag är tacksam och glad för mycket.

Lycka är inte att uppleva vissa saker. Lycka är att slippa uppleva vissa saker, sådana saker som gör en olycklig.

Därför bör man inte kämpa för att få saker, man bör kämpa för att göra sig av med saker.

Man uppnår sann lycka den dag man slutar jämföra sig med andra. När man slutar vara avundsjuk på dem som har det bättre. Okej, det låter klyschigt men är inte desto mindre sant. Jag har personligen upptäckt att det finns inget som väcker andras avundsjuka så mycket som när man trivs med sig själv och sitt eget liv, trots att man inte har mycket materiellt eller statusmässigt.

Svenskar är så jävla dumma att de tror att de blir lyckliga när de har det senaste inom teknik eller när de har det bra ställt. Ja, det blir de kanske, för stunden. Tyvärr är också svenskar så pass bortskämda att de efter ett tag inte alls uppskattar vad de har. Mycket-vill-ha-mer-syndromet är det som tar död på lyckan, men det fattar inte folk själva.

Något som är grundläggande när det gäller att bli lycklig eller tillfreds med livet är att alltid jämföra sig med de som har det sämre. Med de som är handikappade, psykiskt sjuka, utslagna eller på annat sätt missgynnade. När man börjar jämföra sig med samhällets verkliga olycksbarn, fattar man snart hur jävla bra man har det.

Hur lyckas du stanna kvar i det läget? Behöver du påminna dig själv titt som tätt? Jag behöver stanna upp då och då för att hinna reflektera över hur det egentligen ligger till och varje gång är det som att gå på moln när man inser hur jävla bra man har det. Vore underbart att kunna göra det hela tiden.

Jag är också emot konsumtionssamhället eftersom det orsakar så mycket stress och skit i samhället. Jag blir äcklad när folk springer som dårar för att köpa någon struntgrej på REA som de egentligen inte behöver som efter någon vecka hamnar i soptunnan. Jag försöker köra på någon form av minimalism där fokus ligger på kvalitet före kvantitet. Ett köp sen behöver jag inte lägga tid och pengar på att köpa en ny nästa år, lite buy once, cry once typ.

Ge mig en säng, en spotifylicens och en platta bärs i veckan så är jag nöjd.

Inget fel i att vilja unna sig saker, det tillhör den mänskliga naturen. Men när man börjar värdera sig själv och mäta sitt egenvärde i vad man har och äger, så lägger man en säker grogrund för att bli olycklig. Hur mycket man än har, finns det alltid de som har mer. Det är bättre att satsa på att bli en skön personlighet, som folk gillar. När man tillför andra människor något, det är då man blir omtyckt. Pengar kan man ha i överflöd, men om det inte är uppbackat med en personlighet som tilltalar folk, så blir man nog jävligt ensam.

Din definition är även det som jag stark strävar efter och tror på. Tummen upp.

I min livsfilosofi är lycka och nöje inte ideal att sträva efter för själva nöjets skull, utan snarare en biprodukt, en följdeffekt, av att besegra en form av motstånd; att övervinna en rädsla, gå segrande från en strid mot en fiende, bemästra en svår uppgift, uppnå en barndröm etcetera. Allt som står i ens väg till framväxt. Min syn är att smärta och lidande i livet inte skall undervärderas. Vad som får oss att intensivt uppskatta något är tidigare lidande. En känsla av döden får oss att bli kära i livet; en lång resa gör ett återvändande hem så mycket mer njutbart. Hinder och motstånd orsakar smärta, och endast genom hinder kan vi öka vår makt. Utan hinder och smärta skulle vi inte ha utvecklats till den kraftfulla komplexa varelse vi är idag. Smärta är nödvändigt för liv. Det gör livet mer avancerat. Vårt huvudsakliga mål i livet, som jag ser det, är alltså att växa, att öka vår makt och inget annat. Inte kunskap. Inte nöje. Inte gemenskap med en gud.

Även om människor enligt mig kanske medvetet tror att de agerar för att uppnå glädje eller lycka, så är det inte medvetande som gör att de agerar, utan än en gång är det viljan till mer makt. I själva verket så förkastar jag den fria viljan eftersom jag ser det som att vårt medvetande inte orsakar våra handlingar, utan endast följer dem. Uppgiften för medvetandet är att presentera till vår vilja olika möjliga åtgärder och deras konsekvenser. Viljan bestämmer sedan genom vilken handling som ger oss mest makt. Vi tror bara på det som är i vårt intresse, i vårt maktintresse vill säga. En person som känner sig förslavad kommer att värdera frihet eftersom dess manifestation skulle ge mer makt till den personen. En person som har mer makt kan värdera rättvisa eftersom det kan användas för att tjäna honom övertag över dem med mer makt. En person med överflödig makt kan värdera kärlek till mänskligheten eftersom det utgör, för honom, hans form av stabilitet. Ta påven, till exempel. Han håller för straffpredikan om de fattiga, om moral, om fred , men under tiden han presiderar över den mäktigaste organisationen i världen (1500-1600 talet). Och alla hans handlingar är i grunden om att öka hans makt. Den effektiva sanningen är att påven är ett politiskt vilddjur och att hans handlingar oundvikligen verkar för att upprätthålla den katolska kyrkans som den mest framstående plats i världen. Den religiösa svada är helt enkelt en del av hans politiska spel, och fungerar som en störande enhet.

Religiösa övertygelser är, för det mesta, också ett perspektiv grundat på undermedvetna maktframgångar. Den erbjuder ett abstrakt straff till ens fiender i efterlivet eftersom en verklig fysisk bestraffning inte är ett alternativ. Den erbjuder ett evigt liv i ett njutbart paradis, endast av värde för någon som lider av livet. Det erbjuder en uppsättning objektiva moraliska fördelar - medkänsla, ödmjukhet, underdånighet, lika rättigheter, etc. - endast av värde för den svage på bekostnad av den starke.

Lugnt och tyst i huvudet och minimalt med fysisk smärta. Jag uppnådde det första med kontinuerlig meditation i drygt 10 år, det andra är betydligt enklare, undvika att stoppa i sig för mycket skräp går en lång väg.

Smärta är oundvikligt, lidande är valfritt.

Lycka är ett väldigt brett ord, den är olika för olika personer.
Jag blir lycklig och mår bra när mitt barn mår bra, det är min lycka och det räcker för mig.
Lycka är högst personligt.

Mvh.

Ganska bra svar. Vad nu kämpa betyder? Kanske ska man förhålla sig lite filosofiskt skeptiskt till begreppet. Saker (att göra sig av med) kanske också kan utvidgas till att handla om mer abstrakta saker, som orättvisor, oförätter.
Vissa saker kan man dock inte köpa, studera sig till, eller stoppa in(utveckla) i utvecklingen vid vilken tid som helst. Har man t.ex. inte haft en trygg/bra uppväxt är det inget man kan skaffa senare. Ett mönster/ordning/trygghet ersätter ett annat. Ta t.ex. varför vissa narkomaner efter många år av renhet, frivilligt väljer att gå tillbaka i bruk/missbruk. Många delar i det som vi lite löst kan kalla för utvecklingspsykologin, är sådant som nästan gör en djupt oäkta om man skulle bemästra dem med "tankens kraft".

Således är min och andras lycka beroende av hur väl man "förstår" sig själv och andra. Viljan att förstå hindras såklart av en mängd olika faktorer. Ja, ja, vem som helst kan skriva hur mycket som helst om detta ämne.
Plattityd som får mig att tänka på tankeexperimentet "lyckomaskinen" och autenticitet.
Olyckan och lidandet har ett kommunikativt värde vilket utan något gemensamt hopp för framtiden inte kan finnas. Typ.

Var väl den populära filosofen Slavoj Žižek som sa något i stil med, att han hellre är intressant än lycklig. Den som är intressant vill man ju förstå. Lidandet är verkligen inte intressant för många idag, då det behandlas med de nyliberala-kapitalistiska verktygen psykofarmaka, och självförbättrande KBT och liknande.