Att vara social och hata människor (?)

Tack för du delar med dig och diskuterar Vill inte framstå som bitter eller något men just DID tror jag inte på eftersom jag helt enkelt är fullt medveten om att jag bara är en människa med en personlighet..

jaaa bipoläriteten har varit uppe flera gånger hos psykiatrin, jag personligen anser att jag svänger för mycket för det. Eller för snabbt, min erfarenhet av bipolära är att det sker tämligen succesivt och perioderna kan vara väldigt länge.

Äsch du är helt normal. Sitt mindre vid datan bara.

Visst det kanske stämmer för bipolär sjukdom I och II. Men det finns en variant som går under namnet 'cyklotymi', där humörsvängningarna är täta och snabba.

Jag tänkte först på personlighetsstörning men när jag läst mer och hela inlägget, tycker att det ändå pekar åt det bipolära hållet. I det du beskriver finns definitivt humörsvängningar, sen så vitt jag vet är vissa mildare former av bipolär svåra att diagnosticera, blir väl att psykiatrin hellre avvaktar.

Jag tycker att du ändå borde ta lite blodprover, kontrollera hur hormonerna i kroppen fungerar t.ex. sköldkörteln, var din T4 ligger på skalan 10-22. Problem med sköldkörteln eller ju högre upp i skalan man kommer även om det faller under "normalvärden" kan också ge humörsvängningar som liknar bipolär.

Nej, alltså DID menade jag inte heller. Det var mer en jämförelse av hur personlighetsstörningar kan funka. Med bl a skillnaden att man inte tror sig vara flera personer.

Hoppas du hittar lindring iaf.

Klockren beskrivning som passar in på mig Jag gör så gott jag kan, men det är inte lätt.

Ok, jag har ingen jättekoll på bipolaritet men det kanske är samma där.

Googla MBTI och i ditt fall eventuellt INFJ.

-På nätet; Tumblr, Pinterest, bloggar; finns det massor av människor som sitter och ojar sig över hur jobbigt och speciellt det är att vara av en viss personlighetstyp. Där kan man få tips och insikt för fortsatt själaskådande.

Kan känna igen mig lite i det du skriver, eller iaf som jag var förut. Jag är också socialt skillnad även om jag innerst inne är en enstöring. För mig var problemet att jag inte riktigt var nöjd med mig själv. De där kreativa timmarna handlade mycket om sysselsättning på ett eller annat vis, dvs ett sätt att fly från tid och tankar.

Min rekommendation är att "lära om" när det gäller hur du ser på tillvaron, livet och människor. Detta är ingen snabb process utan det tar tid. Börja med att uppmärksamma dig på vare gång du får en negativ tanke. Tvinga dig då att vända den på ett positivt sätt och tänka om den några gånger.

Om du har en dimma av tankar, oroligheter omkring dig när du är ute och går,,, syna dig själv och tvinga dig till att ändra sinnesstämning. 1) Titta upp mot solen och försök känna hur ljus och varm den är (även om det inte finns en sol, fantisera)
2) Byt fokus från dina destruktiva tankar till allt som finns runtomkring. Dvs titta och försök hitta något fascinerande i saker/miljön runtomkring
3) anonyma människor som du har negativa tankar om. Syna dig själv. Personifiera dem istället för att objektifiera dem

Just some ideas... Det tar tid att ställa om sitt mentala men det går. Att sätta en etikett på dig hjälper knappast.

Varför är du trött på allt som har med människor att göra? Låter som en besvikelse ligger begravd här. Föräldrar, skola och vänner?

Här verkar det vara en störning mellan vad du vill och vad du gör. Varför har du tvingat fram det?
Varför får du panik när det blir djupare relationer? Ställer dom för mycket krav? Känner du skuld?


Vilken problematik?

Denna panikkänsla, vad innebär den?


Det jag kan utläsa är brist på trygghet och stabilitet. Försök få bukt med trygghet och stabilitet och du ska se att dessa saker löser sig.

Det du kan göra, samt jag gör är att du skaffa dig fler än en tjej. Dra ut på krogen och få fler. Då har du många du kan välja samt umgås med.

Tycker faktiskt det låter som borderline även om inte alla kriterier finns med, men det finns det knappast hos någon.

Det är bra att du inte vill ha mediciner för dem blir du bara fet och trött av. Du låter som en ganska ung människa och då tror jag någon form av terapi borde vara det bästa.

Borderline är en svår sak att ha. Dessutom blir de taskigt bemötta i vården, något du har blivit. Det är en skam av sjukvården att dissa vissa människor p g a "fel" symptombild.

Ska du bli bättre bemött får du dra till med att du hör röster eller något sådant. Psykotiker blir väldigt bra omhändertagna och får bästa tänkbara vård. Det är skit men så är det.

Tilläggas kan att jag själv också har lärt mig det sociala spelet utan att vara speciellt social egentligen. Har f ö diagnosen social fobi, social ångest alltså. Men det kan ingen gissa. Jag har alltid mitt poker face on.

Detta har bidragit till att jag är en mycket bra människokännare. Hehe...