Att vara social och hata människor (?)

Jag har ett problem som för mig är ganska störande i min vardag. Eller väldigt störande snarare..

Jag är inåt sett en väldigt cynisk, misantropisk och negativt inställd människa. Inget hopp för något, ingen tro på något och bara allmänt trött på allt som har med människor att göra.

Samtidigt har jag ett stort socialt behov, och även en stor social kompetens (som jag mestadels lärt mig att tvinga fram). Jag vill se mig själv som en ensamstörning för det är så jäkla mycket enklare praktiskt. Alla sorteras relationer skapar panik när de bli något djupa, även familjerelationer.

Kan inte jobba, mestadels pga annan problematik men självklart påverkar det när man är så extremt skiftande. Det blir svårt att klara sig socialt när man ena dagen vill skjuta allt och alla och andra dagen är extremt energisk och älskar alla.

Förhållanden har jag gett upp med, det är aldrig någon som har kunnat förstå sig på mig eller lärt sig att hantera mig. Inte ens jag själv har ju lyckats med det.

Kan vakna en morgon och bara sitta och halvglo på datorn och syssla med egna kreativa intressen och må ganska bra av det, finner frid i det. Men sen får jag en panikkänsla att jag MÅSTE umgås med folk, och då vill jag göra allt på en gång. Vill resa överallt, sova hos folk, socialisera i timmar och bara älska typ. Det skapar en osäkerhet kring alla som lär känna mig, framstår troligtvis som väldigt labil och osäker även om jag själv inte riktigt upplever det så. Finner bara inget sett att kunna kontrollera eller leva med det här.

Rent praktiskt så skapar det problem för att jag planerar oändligt mycket som jag inte kan fullfölja. Individer tolkar det då som att jag ser dem som problemet och är trött på just dem. men det är snarare att jag bara blir trött på allt, även mig själv.

Jag älskar att lära känna folk och lära mig saker av folk, är en intensiv människa. Jag lär känna någon och ger all energi jag har på just den personen, två veckor senare är jag förbytt och undviker kontakt totalt.

Så när jag nu vill hitta på saker och genuint är sugen på att umgås med folk så vill ingen, för jag är väl för krånglig att umgås med förmodar jag. Jag har försökt beskriva det här dilemma för en del men aldrig någon som riktigt förstått..

Finns det någon där ute som förstår vad jag menar? Finns det någon som kan ge råd eller åtminstone diskutera kring detta?

Kan uppfattas som ett löjligt problem och jag personligen kan säkert uppfattas som en bortskämd individ. Kanske är så också.. Jag har problem på andra sätt och en del diagnoser och resor till psyken och även anstalt. Mediciner, boendestöd och samtalskontakter och liknande, men det ger mig egentligen inte så mycket och har aldrig hjälpt mig att förstå eller reda ut mina riktiga problem..

Svamlar en del nu, men hade uppskattat svar iallafall.

Har du alltid känt såhär och i vilken ålder är du typ?

Det är en konstig känsla, att finna acceptans i att man är totalt missanpassad och missförstådd och aldrig någonsin kommer bli förstådd heller. Att tråna efter kärlek och äventyr samtidigt som man vet att det aldrig kommer att fungera. Att hata mänskligheten men älska människor, det är en störande egenskap.

Ja faktiskt, har bara försökt att ignorera det till o från med misslyckade resultat. Alltid kommit fram till att jag är uppenbarligen är sådan här.

Är mellan 20-30

Jag känner igen mig lite i det du skriver ena dagen hatar man allt men nästa dag vill man vara social en sak som hjälpte mig komma över detta var att börja jobba hade bara suttit hemma i tre år men så fort jag började jobba så blev allt bättre faktiskt
Har du Aspergers? Jag har iallafall det så här haft svårt med det sociala hela livet men en dag bestämmde jag mig för att klara av det sociala så jag hittade folk med samma intresse som jag och började bygga upp ett socialt nätverk men som du skrev att du efter två veckor bryter kontakt det gjorde jag med men man måste säga till sig själv att så kan man inte fortsätta fast det kan va svårt försök hålla kontrakten ta någon dag istället där du kan va för dig själv.

Jo men så är det ju.. Jobb har dock bara förvärrat situationen för mig något enormt, troligtvis pga dåliga jobb menmen!

Jag förstår hur du tänker, önskar att jag hade kunnat resonera på ett liknande sätt men inte lyckats med det. Har inte Asperger, och har ett stort socialt nätverk. Det är väl så jag klarat mig, att jag kan byta nätverk oså lite när jag vill. Men jag mår inte bra av det, ger mig ingen trygghet.. Samtidigt vill jag inte ha trygghet, är väl det som är så störande. Har noll tillitsförmåga till någon levande varelse alls, särskilt inte mig själv så då blir det väl naturligt att man försöker stöta undan sådant som kanske är bra för en.

Men samtidigt så vet jag att jag även trivs bra själv, men inte hela tiden. Lite sådär "allt eller inget", gällande just allt och det blir jobbigt..

Det låter lite borderlajnigt.

Inte läst så mycket om det, tycker ändå själv att jag är lite för stabil rent emotionellt för det. Skiftar mycket i identitet/självbild oså men ser inte självmord som någon utväg

Man kan ju ha drag av det utan att nå "full pott" för diagnos. Man behöver heller inte vara suicidal för det.

Hur som helst kan dragen bero på lite olika saker. Man kan vara född med ett visst temperament, vara född m temperament och haft otrygg uppväxt som förstärkt instabiliteten eller ha svårare traumatisering som grund. Så lite beroende på orsak så går det att behandla om man vill.

Grejer du skriver får mig att tänka på en svårare anknytningsskada. Kan du bli väldigt arg plötsligt och känna lite som att ilskan kommer från någon annanstans än dig?

Hm ja kanske det. Mitt största problem är att jag har noll tillit till psykiatrin, aldrig någonsin blivit tagen på allvar eller fått någon seriös hjälp. Snabba samtal med läkare (oftast på telefon) och mediciner bara, trots att jag bosktavligt talat skrikit om hjälp. Har ändå vart uppe på akutpsyk många gånger och även varit inne på rättspsyk, men har fortfarande inte ens en tillskriven sjuksköterksa eller kontinuerlig samtalskontakt/uppföljning med varken läkare eller någon människa.

Så jag försöker förstå problemen och hjälpa mig bäst själv, med hjälp av andra i min närhet när det behövs.

Sen påverkar det ju såklart att jag skiftar totalt i att inte vilja ha någon hjälp alls, till att skrika om hjälp. Från att inte öppna munnen till att lägga upp världens beskrivningar.

Vet inte ens vad jag vill med den här tråden, vill väl bara se om någon kanske på något sätt kan förstå just den biten och eventuellt har något förslag på vad man kan göra.

Kan absolut relatera till mkt av det du skriver. För min del berodde det på trauman som läckte ut när något påminde om det i relationer. Den typen av trauma gör också att man splittras och får två el flera "delar" i sig som kan vara extremt motstridiga. Inte olikt dissociativ identitetsstörning om du läst om det. Kan vara ngt sånt hos dig.

Du kan googla DBT skills t ex för tips i hur du kan hantera det bättre. Men imo går inget att jämföra med rätt behandling..

Bipolär tänkte jag, ena dan hatar du alla, nästa dag älskar du alla...