Känna att man hör hemma i en annan tid?

Som barn hade jag en fantasivärld där jag var viktig och hade en speciell roll. "Använde" också detta för att lättare klara mig i vardagen på vissa sätt. Den var typ science fiction/framtidsorienterad. Det var väl ganska harmlöst egentligen och jag övergav det också senare. Kanske delvis simultant med detta men även senare, fantiserade jag mycket om King Arthur och riddare. Jag brukade läsa om riddare och teckna dem, även vapen, borgar och rustningar. Jag la till "Sir" framför mitt namn, och kände att jag hellre hade levt på medeltiden.

Än idag är jag intresserad av svärd, medeltid, vikingar, egyptier, greker, romare etc. Ser egentligen den tid de levde på som bättre och mer nobel än dagens samhälle. Jag kan även känna så om 1800-talet och 1900-talet första decennier. Även 60-talet har något sorts romantiskt sken över sig. Hur människor var då, hur de talade, artigheten och dygdigheten som idag delvis gått förlorad.

Är jag väldigt konstig eller andra som känt så här eller något liknande? Att ni kanske inte helt känner er hemma i eller sympatiserar med dagens värld och samhälle.

Fortsätt att fantisera och dröm dig iväg till olika tidsåldrar och forska samt bli amatörarkeolog kanske.
Rollspel finns ju, lajva.

Du vill inte missa det du har framför dig eller bakom, det kan bli underbart sirGameplayer

Själv är jag född i slutet av 70-talet men hade mer än gärna velat vara tonåring i slutet av 60- början av 70-talet. Det känns som om folk i allmänhet var mycket gladare, kunde prata mer lättsamt och öppet med varandra då och folk hade mer framtidstro då välfärden var på topp mellan 1962-1975. Idag är folk så tråkigt reserverade och allvarliga, musiken är kass jämfört med den tiden och allt går ut på konsumtion och att tjäna bigga pengar, bekräftelse och utseende m.m.

Jag är definitivt född i fel tid.

Efter en serie absurda händelser i elva-tolvårsåldern så har jag alltid haft den känslan att inte höra till. Aldrig vågat lita på någon. Alltid hållit människor på armlängds avstånd känslomässigt. Innan det var jag ett synnerligen livligt och välanpassat barn med lätt för det mesta. Har läst någonstans om naturfolk där individer som blir uteslutna från gruppgemenskapen på några dagar självdör - om det ligger någon sanningen i det har jag ingen aning om, men ibland har jag tänkt att det inte var meningen att jag skulle finnas i den här världen.

Kanske

Men jag håller inte på med detta så mycket längre. Det var mest under tiden tonår och tiden före det. Senare började jag läsa fantasy och har läst hundratals böcker.

Rent generellt har jag nämnt detta att teman som följt hela mänskligheten länge, är att vi har minnen av någon sorts "gyllene tidsålder" i det förflutna. I framtiden kommer också enligt vad vissa tror en bättre tid. Så vi befinner oss på något sätt mellan dessa epoker.

Ja, att världen och samhället på vissa sätt blivit sämre stämmer nog. Jag levde själv igenom hela 70-talet. Minns inte direkt vad jag tyckte om det, men kom senare fram till att väldigt mycket från 70-talet var fult. Män med långt hår och stora polisonger. Manchesterbyxor och breda byxben. Gula blommiga tapeter och bruna bilar. Rent estetiskt var det inte så vackert... Det verkade som alla designers kollektivt fick hjärnsläpp då.

Ok det låter inte så roligt... Det du skriver på slutet är något som jag också funderat lite på gällande mig själv. Jag har dock aldrig haft större problem med vänner och så och nästan alltid varit väldigt social. Det som fått mig att fundera är dock andra saker kring min födelse och annat som är underligt. Det är dock både ganska privat och dessutom i stort sett ot för denna tråd.

Jag tycker inte du är konstig. Egentligen tycker jag allt är väldigt märkligt, men det resulterar i att jag inte tycker något tänk eller agerande är märkligt om du förstår vad jag menar. En liten paradox?

Kan tänka mig att det är ganska vanligt att romantisera andra tider. Jag romantiserar ibland "lilla huset på prärien" tiden för att avsnitten får mig att må bra. Sympatiserar inte med dagens värld och hur systemet är uppbyggt, men gläds åt en hel del ändå.

Tack! Jo, jag förstår hur du menar att hela världen och tillvaron egentligen är ganska konstig om man tänker efter. Mycket jag har skrivit här handlar ju om att ifrågasätta allt möjligt. Lever man bara i världen utan att begrunda den så lär man sig nog inget nytt.

Lilla huset på prärien. Det förknippar jag inte mest med en tid utan med en speciell miljö och känsla. Jag har ju själv vuxit upp med det också, så det har kanske präglat mig på något sätt. Familjen Mcahan var dock ännu "större".

Jag sympatiserar inte heller med en hel del i den här världen. Jag tar till mig allt som är nytt och håller inte kvar något gammalt i onödan. Så visst uppskattar jag mycket nytt, och det gäller även t.ex. den musik jag lyssnar på. Det jag är emot är mer vårt politiska system, våra politiker och deras värderingar och allt annat som är dåligt.

Jag känner ofta så och inte för att jag tror att saker och ting var så mycket bättre förr, men allt (främst estetiskt) jag tycker om hör hemma i en annan tid.


Det kan bero på att man känner till mycket mer om andra förgångna tider, så mycket man kan sätta fingret på än man kan om sin egen. Vi (här & nu) fortfarande håller på och är med om att "skapa" vår tid, den är inte lika självklar eller lätt att identifiera, ingen "facit i hand".

känner att jag skulle passa in mellan 1880-1950 bäst eller 1830-1900. I England skulle jag leva som en gentleman. Annars skulle jag vilja leva i guldåren i hollywood 1910-1950.

Verkar inte som att folk hade det så bra under medeltiden, finns ingen större anledning att åka tidsmaskin hundra år eller ännu längre bakåt i tiden. Godbitarna från den tiden i form av viss kultur och fina slott m.m. kan man ju alltid uppskatta dock som sagt.

Men som gammal gubbe så upplever jag också att det var bättre förr. T.ex. under 1980-1990-talet. Dagens svenska samhälle är alldeles för konstgjort. T.ex. ekonomin är nu helt och hållet fejk och bygger på privat skuldsättning. Under min ungdom tillverkade och lagade man saker här i Sverige. Nu köper vi saker istället utan att ha en aning om hur det fungerar under skalet. I Clas Ohlsson-butiken kunde man som man känna sej hemma förr då deras sortiment bestod av svarvämnen, zenerdioder, engelska dynamoficklampor och rejäla svenska bacho-verktyg. Nu är det kinesiska engångsmuggar i rosa plast och annat billigt skräp i samma butikshylla, det är så man vill kräkas över denna utveckling.

Nu under 2000-talet pluggar folk i flera år i eftergymnasiala utbildningar och skuldsätter sej hos csn, går i terapi i åratal för att bli socialt kompetenta och flexibla och utåtriktade med personligt driv, trots detta så duger vi inte. Vi tvingas sedan tävla om ring-och-spring-deltidsvikariat med långa håltimmar i kassan på mataffärn eller inom hemtjänsten för att ha råd att betala boräkningen. Många svenskar har inte ens riktig bostad idag eftersom det är tio års bokö till det lilla krypinet i byhålan. Svenska män har det idag ofta lika dåligt som kvinnor, så var det inte förr.

Jag personligen hör nog hemma i 1900-talet m.a.o., det var faktiskt andra tider då.