Förklaringsmodell för déja-vu
Om du föreställer dig hjärnan som ett väldigt stort och platt nätstängsel, ett sånt stängsel som brukar vara två meter högt och gå runt fotbollsplaner och liknande. Föreställ dig ett sånt nät, fast väldigt stort, säg 100 meter högt och 100 meter brett. Du har det här stängslet framför dig, liggande platt på marken. Elektriska signaler går genom stänglet, eftersom stängslet är knutet i knutpunkter kan signalerna välja vilken väg dom ska ta, och det spelar egentligen ingen roll vilken väg dom tar, bara dom blir olika. Kombinationsmöjligheterna är inte oändliga, men antalet kombinationer är i alla fall väldigt högt. När du upplever saker och ting i din omvärld strömmar elektriska signaler genom nätet och och når dig, varje intryck, varje sak du ser, hör, känner, luktar, smakar på ger signaler som strömmar genom stängslet och når din hjärna. Varje enskilt intryck tar dessutom en individuell väg.
Du har ett äpple framför dig och blir sugen på att ta en tugga. Du biter i äpplet, och då skapas en individuell bana i nätsstängslet. Nästa gång du ser ett äpple som du tuggar skapas en ny bana, en bana som ligger på eller väldigt nära den gamla banan. Man kan säga att hjärnan "minns" det första äpplet, precis som i fysiken är hjärnan lat av sig och tar det minsta motståndets lag. Det första äpplet har skapat ett spår, vägen är redan uppkörd när signalen kommer från det andra äpplet. Att banorna ligger väldigt nära varandra beror på att omständigheterna och intrycken är liknande, du kanske har en fruktskål på bordet i lägenheten, du ser samma saker runt omkring dig, känner samma smak, du kanske till och med bara äter frukt på eftermiddagen när du har kommit hem från jobbet och sitter i din fåtölj och läser tidningen. Att banorna inte är helt identiska beror på att vissa intryck inte stämmer överens. Radion kanske är på och spelar en annan melodi, det kanske är senare tid på dygnet och mörkt ute, du kanske fryser eller är förbannad på att flickvännen inte har diskat.
Känslomässiga minnen skapas genom associationer. Ju mer saker som kan kopplas ihop med andra saker, desto mer komplexare och betydelsefullare blir minnena. Säg att du blir lycklig när du äter äpplen. Varför blir du det ? När du tar en tugga går en signal genom stängslet och når din hjärna. Du tar en tugga och blir lycklig, men du vet inte varför, då delar sig signalen nånstans på vägen och går åt två håll, den första äpplesignalen går vidare i sin trygga bana, den andra signalen letar vidare kors och tvärs genom stängslet och hamnar till slut bredvid en bred fåra med andra liknande "lycko" signaler. Eftersom signalen fortfarande har lite äpple i sig ser den ganska snabbt dom andra signalerna som har med äpplen att göra och lägger sig och pratar med dom. Där pratar dom en stund om äpplen och lycka, och den starkaste av dom, en signal som heter "äpplen och flickvänner", säger att den största lyckan som överhuvudtaget finns när det gäller äpplen är den gången du och din flickvän kysste varandra för första gången, efter att ha ätit äppelpaj tillsammans på en fest. Det är nu du kommer på varför du blir lycklig av äpplen. Du gillar äpplen därför att det får dig att tänka på kyssar och flickvänner.
Déja-vu är ett trick eller spratt som hjärnan spelar oss, man kan säga att det blir en felkoppling i el-schemat, signaler hoppar över varandra och fortsätter i andra spår. Eftersom hjärnan fungerar på kemisk-elektrisk nivå är den heller inte okänslig för elektriska problem. Déja-vu är en sorts loop eller feedback som gör att ett intrycks signal delar på sig, en del av signalen fortsätter och en del försvinner någonannanstans för att med en viss fördröjning komma tillbaka i spåret igen. Det som händer är att hjärnan tycker att den ser samma sak hända två gånger i rad, när det egentligen bara är samma händelse, fast med viss information försenad på vägen. Déja-vu händer för det mesta i skeenden och situationer som vi ser eller gör väldigt ofta. Om vi går klädda i samma kläder i samma korridor vid samma tid varje morgon på väg till kontoret, och vi tänker samma "snart är det fredag!" tankar, så får signalerna likartade mönster. Ju mer lika dom blir desto lättare är det för signalerna att gå in i samma fotspår, till slut kan det bli nästan som tvångstankar, att vissa situationer lättare får in oss i vissa tankemönster, exprimentet med Pavlvos Hund visar ungefär samma sak.
