Mår dåligt av missförstånd med invandrare

Har försökt stå ut och försöka acceptera, men nu orkar jag inte mer. Jag behöver tips, råd och möjligen lite tröst.

Jag pluggade till sjuksköterska och tog sedan ett år av för att jobba heltid då jag vill samla ihop en så stor kontantinsats som möjligt innan jag flyttar hemifrån.

Nu till hösten ska jag ta upp studierna igen, men jag börjar tvivla på om jag verkligen vill jobba som sjuksköterska i dagens Sverige.

På jobbet (jobbar i butik) blir det dagligen missförstånd med kunder som har svårt med svenskan. Jag förstår inte vad de säger och de förstår inte vad jag säger.
Vissa reagerar med att ge upp och gå vidare men andra blir irriterade över att jag inte förstår vad de säger. Som idag till exempel. En kund frågade vart vi hade "töhfsk". "Vadå?" frågade jag. "Töhfsk!" sa kunden irriterat. "Tö... Öhm... Va?" jag förstod fortfarande inte.
"Töhfsk!!!" fräser kunden och jag försöker komma på vad hon menar. "Förlåt, jag förstår inte vad du menar" säger jag, och kunden suckar högt och visar irriterat med gester och fräser än en gång "Töhfsk!!!". Till slut gissar jag tonfisk vilket var det hon var ute efter. Jag berättar i vilken gång det ligger, men hon verkar inte fatta. "Visa!!" fräser hon irriterat. Får till slut be henne följa med mig så fick jag gå dit och visa henne exakt vart det låg.

Jag är orolig över att liknande kommer hända i framtiden när jag jobbar med patienter på sjukhus. Då handlar det inte längre om någon vara hit och dit, utan det handlar då om liv och död.
Dagligen sker missförstånd mellan mig och kunder med bristande svenska, så varför skulle inte detsamma ske i ett yrke som sjuksköterska?

Jag kan visserligen flytta, men jag har svårt att tänka mig ett liv utan mina nära och kära boendes i samma stad. Byter jag land kommer jag hitta nya vänner osv, men jag får ont i magen bara av att tänka på det. Jag vill gärna stanna kvar i Sverige, men en annan sida av mig vill lämna landet på grund av utvecklingen i landet.

Oroar mig dagligen över detta och har ångest. Har kollat på andra utbildningar, men jag vet inte...

Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske ska man ta kontakt med en samtalsterapeut? Jag är dock trött på massinvandringen och har ingen lust att bli stämplad som rasist om terapeuten skulle vara PK.
Ska man kanske ta och lämna landet ändå? Någon som sitter i liknande sits?

Jag orkar inte mer.

Skit i terapeuten vilket bara skulle vara bortkastad tid. Egentligen vet du ju redan vad som gäller och det enda terapeuten skulle kunna göra , i ett drömscenario, är att instämma men antagligen kommer den bara att mata dig med värdelösa floskler.

Fullgör din utbildning, vi behöver svenskvänlig sjukvårdspersonal i framtiden och du får väl se ditt brottande med idiotiska kulturambassadörer som har noll respekt för vår kultur och språk som den uppoffring du gör för vårt folk.

Men för helvete ta dig samman.

När jag en gång började mitt arbetsliv i tonåren, så arbetade jag heltid i en livsmedelsbutik. Det kunde ibland kännas pinsamt att jag inte förstod vad en kund menade. Hur många gånger kan man fråga vad personen sa, när man inte ens är säker på om denne säger något ord man inte känner till eller om det är en själv som hör taskigt? Det var inte så illa om det nu var någon som endast talade enbart t.ex. italienska, spanska och franska, även om det kändes lite pinsamt att inte begripa en jota av något av språken. I regel kallade man på någon som talar språken (precis som jag blev ibland kallad för att förstå och förklara något på finska). Värre var det dock när jag för mitt liv inte kunde begripa vad en dansk sade, eftersom det kändes som jag borde göra det. Delvis berodde det väl på att jag inte har svenska som modersmål och dessutom inte var lika beläst då som idag, då jag inte längre har så svårt att förstå talad och än mindre skriven danska. Ja, jag var t.o.m. med om att jag en gång hade svårt att förstå en skåning! Måste ha varit någon märklig lokal dialekt...

Att det kändes pinsamt generellt, samt att jag hade svårt att ibland greppa talat språk, kan möjligtvis ha med min Aspergers att göra (för jag är i övrigt väldigt lättlärd när det gäller språk).

Men i vilket fall har jag ibland tänkt tanken att jag inte bara vill slippa att jobba med kundinriktade servicejobb, utan att med dagens stora antal invandrare som inte behärskar varken svenska eller engelska bra, så gissar jag att liknande situationer skulle uppstå mångfaldigt oftare än tidigare. Enbart på senaste tiden har jag sett flera fall där kassapersonalen i min lokala livsmedelsbutik har kämpat med språkförbistringen, som endast för några dagar sedan när personen i kassan inte förstod (och det gjorde inte heller jag) vad en person ville och till slut fick personen ge upp. Awkward... För att nu inte nämna för ett tag sedan när en av tiggarzigenarna, en äldre man som satt i rullstol med krycka i handen, av någon anledning höll sig kring kassorna och blockerade vägen helt för alla kunder (innan dess försökte han bl.a. blockera ingången till butiken när jag skulle förbi) och de anställda förgäves försökte förklara att han måste flytta på sig, fram till att de helt enkelt fysiskt flyttade på honom. I förbigående låtsades han istället inte kunna ta sig fram vid utgången bakom mig när jag gick ut, för att det därefter kom en förbannad mörkhyad kund som helt enkelt greppade handtagen på rullstolen för att ge gubben en våldsam skjuts ut ur butiken och ur vägen för honom/kunderna.

Men som sagt, hade jag varit en annan slags person och inte en aspie, så hade jag kanske inte alls brytt mig om liknande, så betänkligheten gäller just för mig som kanske inte klippt och skuren för kundserviceyrken i vilket fall som helst...

Edit: Det förefaller inte vara ovanligt med Asperger eller liknande personlighetsdrag bland läkare. Förvisso tar de också emot patienter, men deras arbetstid kanske inte i lika hög grad består av kommunikation och servande av patienter som en sjuksköterskas? Dessutom går det alltid att rikta in sig på en mer forskningsbetonad karriär. Har TS funderat över möjligheten/villigheten att byta yrkesinriktning på studierna?

Dra till Norge om du är trött på babbar, gjorde själv det i ca 2 år. Som sjuksköterska så tjänar du dessutom jävligt bra. Finns mycket svenskar där och norrmän är typ världens trevligaste folk. Kände mig mer hemma där än här i Sverige. Kommer så småningom flytta tillbaka dit

Det är klart man blir frustrerad. Jag har inte så långt kvar på en utbildning med en hög andel invandrare. Vissa, dock naturligtvis inte alla, är så katastrofalt dåliga på svenska att de inte förstår vad man säger till dem trots att man anpassar ordvalet när man pratar med dem. Att de sedan låtsas att de förstår gör det bara värre...

Att de inte kan svenska är ju knappast mitt problem egentligen (ja förutom när man får sitta och skriva hela grupparbetet ÅT dem då...), men risken är väl stor att det blir det när man är på samma arbetsplats och deras språkkunskaper hindrar dem.

Att yrkestiteln finns med i regeringens lista över de s.k snabbspåren gör det ju knappast bättre. Borde inte patientsäkerheten komma i första hand?!

Förutom det här problemet avskyr jag också att hamna i en situation där jag inte förstår vad invandrare säger, t ex inom de serviceyrken jag har haft. Det går ju liksom inte att avvisa kunder på jobbet, som går att göra annars.

Skitbra tips där! Å andra sidan uppstår kanske problemet att inte förstå norska .

Haha jo kan va svårt dom första veckorna men sen lär man sig ^^

Yes, vid kassan är det ofta problem. Även med tiggarna när det kommer till att visa upp leg för cigg och öl när det kommer till de yngre tiggarna. I början på jobbet var jag tålmodig och körde på mycket acceptans, men nu har bägaren runnit över för mig. Jag orkar inte längre. Det ska bli skönt att plugga igen, men när jag börjar arbeta igen så lär det vara samma visa igen.

Har tyvärr inte de betyg som krävs för att bli läkare. Har kollat upp andra utbildningar, men jag vet inte... Sjuksköterska har alltid känts självklart för mig. Finns andra yrken jag skulle vilja prova på, men just sjuksköterska är det som verkligen kallar på mig. Känns ju dock inte så kul om arbetstiderna kommer gå till att försöka göra sig förstådd för patient och patientens anhöriga.

Vissa dagar lyckas jag, men andra dagar är energin helt slut.

Har funderat på det faktiskt! Inte superlångt ifrån hem liksom. Även Åland har jag funderat på, eller något ställe i Finland där man talar svenska då jag ej kan finska.

Lite OT möjligen, men vad var det som fick dig att lämna Norge?

Finns inget du kan göra, förutom naturligtvis göra det enda du kan göra, välja var fjärde år ifall du vill fortsätta ha tiggare och asylinvandrare.