90-talskrisen - hur drabbades vanligt folk?

Fick inget sommarjobb som trädgårdsmästare som jag hade tänkt mig, de hade redan fyllt upp med massa arbetslösa civilingenjörer och andra som blivit av med jobbet i den vevan

Min familj blev väldigt påverkad av 90-talskrisen. Det har färgat av sig på både mig och mina syskon.

Min pappas firma gick i konkurs. Mamma jobbade deltid och uppfostrade fyra barn. Föräldrarna fick sälja huset som de hade kämpat för i ett helt liv. Mina äldre syskon fick flytta hemifrån för att mamma och pappa inte kunde försörja dem längre.

Mamma och pappa började jobba natt som städare på olika kontor. Jag som liten parvel låg och sov i vagnen medans päronen gjorde rent i lokalerna. Pappa blev deprimerad och funderade på självmord, han kände sig inte som en man eftersom han inte kunde försörja sin familj. Men då var morsan stark och lyfte pappa ur missären.

De fick i 40 årsåldern börja på ny kula. Det blev en liten hyresrätt i förorten istället för den fina villan som de hade innan. Pappa jobbade lager och mamma som servitris. Det gick bra för dem till slut.

När jag själv blev vuxen så var mitt enda mål att se till att jag aldrig skulle hamna i samma ekonomiska situation som mina föräldrar upplevde. Jag har jobbat hårt, utbildat mig på universitetet och fick ett stabilt jobb. Men jag är alltid försiktig med pengar och är konstant förberedd på att det kan bli svåra tider.

Det var fattigt då. Minns när dammsugaren gick sönder så var vi tvungna att lägga undan pengar från två-tre månadslöner för att ha råd att köpa en ny. Det har satt sina spår. Jag ser det naturligt att ha en rejäl buffert för oväntade händelser.

Mina föräldrar hade köpt hus redan på 70-talet (ett ganska litet och billigt hus) och var väl mer eller mindre skuldfria i början av 90-talet. Det var bra för farsan förlorade jobbet när en av stans större industrier la ner. Dock var väl a-kassan fortfarande relativt generös på den tiden så vi klarade oss ganska hyggligt.
Flera av kompisarnas föräldrar blev också arbetslösa och för dem som då var i 45-50-årsåldern var det ganska tufft att hitta ett nytt jobb. Minns särskilt en polares morsa som gick hemma i åratal.

Men värst var det förmodligen för de som var i 25-30-årsåldern och hade köpt hus eller bostadsrätt i slutet av 80-talet. Jag känner till åtminstone ett exempel från bekantskapskretsen där ett äldre syskon fick lämna sin bostadsrätt utan att få en krona för den, samtidigt som lånet var kvar...

Inga nya villaområden byggdes i stan på säkert över tio år. Om något byggdes så var det hyreslägenheter i eller nära centrum. Och där finns faktiskt en positiv aspekt som Jan Jörnmark har skrivit om. Just för att efterfrågan var så låg så tvingades fastighetsbolagen att anstränga sig lite extra. Hyreshus från den här tiden är ofta lite snyggare och av bättre kvalitet än tidigare byggen.

Som ung på 90-talet (tog studenten i mitten av decenniet) så var det mer eller mindre givet att det var arbetslöshet som väntade efter skolan om man inte valde att läsa vidare. Minns en träff med arbetsförmedlingen vi hade på skoltid. Det handlade inte om hur man söker jobb utan mer om vilka ersättningar man kan få, hur det funkar att "stämpla", vilka arbetsmarknadsåtgärder som finns och hur man uppfyller kraven för att få deltaga i ett sådant. Det var rätt dystert faktiskt.

Det var lite som att man indoktrinerades i en offermentalitet redan från början. Typ: "Nu är det så här att vi har arbetslöshet i Sverige. Ni unga och oerfarna är de minst attraktiva på arbetsmarknaden och det finns inget ni kan göra åt saken. Här har ni alternativen."

Och jag köpte tyvärr det här resonemanget till 100 %. "Jag är arbetslös och det är inte mitt fel. Ge mig pengar." Det tog några år att släppa den mentaliteten...

Det var väl inte ditt fel heller..

Farsan köpte billiga lägenheter till oss barn. För folk med pengar var det ju ganska bra tider.