Den totala rörelsen

Vi är i en process.
Något fortlöpande.
En händelse.
Iallafall från våran mänskligt medvetande vinkel.

Är vi en miniatyr process av den stora processen?

På vilka sätt fungerar vi som människor som den stora hela rörelsen?
Vilka likheter finns det och hur fungerar dom?

Jag tror människan vill se det så. Men universum skulle förmodligen rent av skita i om vi skulle vara utdöda imorgon.

Men vi ser ju processen.
Allt annat vore ren och skär lögn.
Från perspektivet vi har.
Så.
Vilka rörelser ser vi som kommer om och om igen?
Och på alla skalor?

Det verkar tydligt finnas start, eller födelse, för allt.
Från universum till stjärnor till planeter, till oss.
Det verkar tydligt finnas slut, eller död, för allt.
Från universum till stjärnor till planeter, till oss.

Återkommande händelser i rörelsen totalt.
Kan man se nåt i det?
Utläsa nån typ av mönster?

Våran mänskliga process fortgår mellan start och slut.
Jag brukar se start och slut som samma plats och se rörelsen utvecklas runt den punkten.
Testa att verkligen se det!

*Gäspar en riktigt djup gäsp, av uttråkning, och gnuggar ögonen, tar mig för pannan och skakar uppgivet på mitt hängande huvud, med ett långt suck och högt stön*

Ja, allt, hela universum, är en odelad rörelse, pågående evolution, den inre och yttre rörelsen är odelbara.

Ja, vi är mikro universum som är odelbara med makro universum.

Ja, universum föds när vi föds, och dör när vi dör, vår födelse är singulariteten och Big Bang, och vår död är Big Chunch, återgången till singulariteten, därför är allt odelbart, vi skulle inte finnas utan den och den skulle inte finnas utan oss – den skulle inte veta att den fanns annars, därför är allt en odelad rörelse. Vi är universum i miniatyr.

Ja, det är fortlöpande, som ett trädd som växer.

Det mänskliga perspektivet är universums perspektiv, det är därför vi finns – universum vill uppleva sig själv, därför föds vi och dör som den. Vi är här för att transcendera dualismen, livet och döden, och således transcendera, evolvera universum, genom att förstå sig själv, så förstår man alltet, då alltet och en själv är odelbara.

Det är ihopsmältningen mellan kvinnan och mannen som skapar barnet – tomheten/döden är kvinnan och universum/livet är mannen – singulariteten är barnet – ett nytt universum, du är singulariteten. Du är kvinnan och mannen transcenderad och målet med livet är att transcendera barnet, dig själv. Det är ingen brådska dock, du har gott om tid – universum och du är är en evig process då energi inte kan skapas eller förgöras, bara byta form, det är således inte "du" som fortsätter processen, det är bara en annan form av dig som upplever världen som att det vore första gången, precis som du gjorde. Universum vill veta vad som finns bortom kvinnan och mannen, och för att kunna göra det så måste den transcendera dualismen, sig själv, som sagt, och höja blicken och växa till en ny dimension.

Ja, det är gud som andas genom oss, och ja, allt är ett stort firande, du och jag är odelbara, man är gud. Ja, gud är skönhet och evig villkorslös kärlek.

Ja, man kan säga att det är gud som vill uppleva sig själv genom dig/universum, och den gör det utav kärlek för alltet, universum, dig. Så, ja, du är en miniatyr av gud.

Allt är en dans, jazz, lek, fest, ett firande.


https://www.youtube.com/watch?v=PGYAAsHT4QE


Förövrigt en fullständig "meh"-tråd.

Gör Flashback en tjänst – stäng och släng tråden.™


Med vänliga hälsningar,
Windom 'God is never far away' Earle31

Vad händer om du lever och dör utan att reproducera?
Vad händer med den insamlade informationen?

Alla rörelser är cirkelrörelser fast för varje fullbordat varv så blir cirkeln lite större så ett spiralmönster bildas.

Själens eviga pilgrimsgång går från ljus till mörker till ljus osv. Det är ett dygns- eller årskretslopp i makroskopisk skala om du så vill.

To everything, turn, turn, there is a season turn, turn.

Håller med.
Att vinkla.

"Den totala rörelsen" är alltså en själs involution in i materia/mörker/okunskap och evolution tillbaka till ljuset och vi kan jämföra den med ett årkretslopp här på jorden.

Detta "år" har sex faser (eller "dagar") där den andra dagen, djurriket, är den mörkaste. Djurriket är okunskapen om livets- och "dödens" kulmination och tjänar som kontrast till all kunskap om livet. Idag har den "döda" materiella vetenskapen kommit långt men livets vetenskap är typ på noll. Det finns gott om människor här på forat som gärna argumenterar för att de själva är döda maskiner.

Jordemänniskan är i sin evolution fortfarande i djurriket men precis på gränsen att träda in i nästa erfarenhetssfär. I denna sfär är skapandet av människan "i guds avbild" färdig. Människan har då ätit klart av kunskapens träd och kan äntligen skilja på gott och ont, och kan istället äta av livets träd i "himmelriket".

Ett väsen som i likt människan står på gränsen mellan skapelsens olika "dagar" är den köttätande växten som håller på att lämna växtriket och kliva in i djurriket.

Du menar att man lär sig?
Att informationen hänger kvar?
Man byter ut och vinklar om.
Ända sedan första början?

Ja, ja, ja och ja.

Okey
Måste dubbelkolla för att bevisa för mig själv att jag förstår vad du menar.

Bra det. Jag gillar din filosofi Ivan. Den verkar komma ur dig själv och inte ur något du läst.

Man lär sig mycket under ett jordeliv. Särskilt lidandeserfarenheter får oss att växa och i längden bli mer kärleksfulla. Varför skulle denna kunskap kastas bort och inte komma till nytta? Något sådant kan man inte se någonstans i naturen.