Framgångsrika föräldrar - misslyckade barn

Vad som är framgång och vad som är misslyckande kan ju diskuteras. Oftast i detta samhälle anses det ju trots allt att höga studier och välbetalda jobb är framgång medan låg utbildning och lågt betalda jobb inte är någon succé.

Undrar lite över hur vanligt det är med föräldrar som tillhör den första kategorin och får barn som sållar sig in i den andra kategorin. Hur mår dessa barn? (som förstås blivit vuxna) Hur tacklar de att inte vara lika "lyckade"? Kan de leva ett harmoniskt liv eller går de ständigt runt med en värdelöskänsla?

Erfarenheter från flashbacks expertpanel?

Väldigt höga förväntningar som kanske blir svåra att leva upp till och därför känner de sig misslyckade.

Om lyckade föräldrar innebär att de har och får allt i en väldigt bekväm tillvara och slipper kämpa för något så kan det bli ett bryskt uppvaknande när det krävs kompetens eller hårt arbete för att komma någon vart.

Jo, nog kan det vara så. Oftast dock så hör man ju att växa upp i en högutbildad "duktig" familj leder till att du blir likadan själv. Torde dock kunna vara så att pressen helt enkelt bli för stor, hör aldrig talas om det konstigt nog. Borde kunna bli att man ger upp kampen..om man har föräldrar som ligger högst upp i hierarkin och som ändå aldrig går att slå. Tycker det är ett konstigt fenomen att det är så tyst om det. Samhällstopparna sopar väl sina "odugliga" barn under mattan kanske?

Undrar också om man kan känna sig stark som människa om man har ett lågavlönat enkelt vanligt jobb och föräldrarna är typ läkare, advokater eller toppchefer?

Jag skulle vilja säga att jag VAR ett sådant exempel som du tar upp.

Mina föräldrar är akademiker och tjänar bra, välutbildade...etc. Medans jag själv gick ut gymnasiet för att sedan inte ha någon motivation för att plugga vidare, vilket jag inte gjort än. Därför tog jag några år off och blev modell på heltid, och behöver nu inte längre försöka balansera modelljobb med min utbildning. I början så var jag ''misslyckad'' gjorde mycket gratisjobb de första året efter gymnasiet, men sedan så tog det fart!

Så ur ett utbildningsperspektiv så är jag ju misslyckad som inte valt att vidareutbilda mig efter gymnasiet. Samtidigt så kan jag tjäna mer på att gå en visning (alltså ett jobb) än vad mina klasskamrater gör på en hel vecka när de sliter på Donken eller Espresso House samtidigt som de läser.

Sedan är ju det att jag är ju inte orolig. För även om min karriär som modell tar slut när jag är 30, eller om den tar slut tidigare så lönar det sig att vara barn till akademiker då jag ärver hälften av pengarna, ett hus, samt massa aktier.

Jag som barn till akademiker kommer aldrig att behöva leva på existensminimum.
Dessutom så är det svenska utbildningssystemet generöst för de som är missnöjda. Vi har HP, man kan läsa upp och tenta av sina betyg, Komvux, olika typer av basår...etc. Eller så kan man köpa sig till en hög utbildning i exempelvis Polen eller Litauen.

Visst skaver det i mig att mina föräldrar är ledsna över att jag inte vidareutbildat mig. Visst gör det ont i mig när de skall jämföra mig med kusinerna som går på läkarlinjen och handels...etc. Men tack vare det generösa systemet i Sverige så vet jag att jag alltid har en chans när det gäller utbildning om allt plötsligt går åt helvete.

Jag tycker mig se att detta fenomen har ökat medan det omvända - misslyckade föräldrar och framgångsrika barn har ökat.

Tror det beror på att många övre medelklassfamiljer och akademikerfamiljer curlar sina barn så när de väl upplever verkligheten faller dem och pallar inte trycket. Här kan också dåligt umgänge spela roll som leder en in till den kriminella banan. Sen har vi även barn från toppskikt som inte vill gå i sina föräldrars fotspår utan bli en vanlig medel-Svensson. Har en kompis som kommer från överklassen som har utbildat sig till sjuksköterska och som lever ett helt normalt liv. Denna person har dock sitt kontaktnät att falla tillbaka på och kommer aldrig vara i ekonomiska svårigheter eller så.

När det kommer till folk som har växt upp i lägre samhällsskikt eller i dåliga miljöer (missbrukande föräldrar, kriminella föräldrar etc) så har ju dessa stora möjligheter i dagens Sverige att rycka upp sig och slutföra en utbildning samt leva gott. Tycker mig se att dessa maskrosbarn lyckas allt mer i vårt samhälle. Det är lättare att göra en klassresa idag (alltså en klassresa även själsligt) än förr.

Being successful is not about winning the lottery; it's about reaching goals. It's about making smart choices, using the right strategies, and taking action.

Jag var nog lite sa, foraldrar fran battre akademisk medelklass (alltsa inte den akademiska medelklass som servar pa foretagen).

Familjen var tidigare narmare overklass och valbestalld men Ivar Krueger drog oss med i fallet

Jag var duktigt ursparad tills efter lumpen och skams otroligt mycket idag over hur jag holl pa, att mina foraldrar inte salde mig till hogstbjudande forstar jag inte.

Det tog tills jag var 24 innan jag borjade plugga till civilingenjor i england och sedan rullade det pa och har en manadslon som en svensk arslon.

Jag VET att i mitt fall var det brist pa krav fran foraldrarna och jag tanker inte gora det misstaget med mina barn. DOCK sa kanner jag ocksa att dom inte kan pressas for hart och att alla mina barn ar individuella.

Det ar alltsa flera faktorer som spelar in men om man som jag satter barnen i en battre skola sa lar dom sig att studera hart och tidigt, dom mar inte daligt av det for alla i deras omgivning gor samma sak. Efter gymnasiet sa har dom da chansen att komma in pa de atravarda utbildningarna och nar universitetet ar klart har dom en lagstaniva dom inte kan falla under om dom inte borjar med kokain.

- visst fanken spelar det roll vilken familj man fods in i men manga faktorer spelar in, pojkvan/flickvan brukar vara ett sakert kort for kollaps

Bara besöka Stureplan en helg eller Stockholmsveckan i Visby, Tennis i Båstad så kan man på nära håll studera hur lyckade föräldrar fått rent avskrap till barn, lösningen på det samvete och skam som dessa lyckade föräldrar känner är och mata dessa avkommor med massa pengar! Dessa kommer sedan curlas in på nån tjänst i pappas företag med vacker titel som de egentligen inte klarar av. När föräldern senare dör så säljs livsverket av de gökungar till barn för att sedan sprätta bort dessa pengar så snabbt de går, de åldras sedan i bitter fattigdom men vill gärna göra omgivningen påmind om deras tidigare storhet!

Torde vara enklare att göra en klassresa uppåt än nedåt på sätt och vis.

Precis, de är indviduella. Tror det är viktigt att se vad dom vill själva och stötta det, inte styra för mycket om det inte barkar helt åt helvete förstås..ska kanske inte stötta dom i att ta högre doser amfetamin.

Kanske bra att inte pengarna läggs på hög.