Din syn på problemet är det enda problemet

Att bli rullstolsburen är nog det bästa som har hänt mig, det satte mig i en mental process där jag fick börja om på nytt och med dom grunderna bygga mitt nya liv.
Visst ibland så är det känslomässigt tufft att vara förlamad, men grunderna jag bygger på vet om att det till stor del är djävulen på min ena axel som talar, och att ängeln på min andra axel talar väldigt tyst och ett språk som ofta tar ett tag att tyda.
En sak som är jobbig med förlamningen är dom gångerna jag behöver hjälp med puttning eller ta nåt jag inte når, djävulen talar om att jag är värdelös och att det är löjligt att be om hjälp, och det säger den i klara och tydliga ord direkt, medans ängeln tyst och försiktigt säger åt mig att be om hjälp och att det är helt okej, och när jag väl bett om hjälp så tar det ett litet tag innan jag förstår språket, men till sist förstår jag det och orden betyder stolthet, självkänsla och tacksamhet, och kärlek till livet, för då uppnår jag ett personligt delmål.

Nu när jag skriver detta så säger djävulen på axeln till mig att inte skriva detta för att folk kan ju tycka jag är konstig och löjlig, men vet ni vad?

Jag skiter fullständigt i vad ni tycker om mig, sålänge jag inte skadar någon annan i min handling och det gör mig själv gott så är det fritt fram, för vem lever mitt liv? JO JAG.

Nu när jag skriver det här så kan jag verkligen se meningen och orsaken till min skada, det var en gåva från Gud.

Gud har en långsiktig plan för var och en, därav kan vi ibland vara med om saker vi i nuet betraktar som jobbiga och tuffa, men ju tuffare det är desto större belöning får du.

Jag tror inte på Gud som en fysisk gestalt, jag VET att han finns här i formen av energi, och han står för välmening och paradiset som "slutdestination", sen är det upp till var och en av oss själva vad vi ska göra med hans budskap som inte visar sig i nuet, utan ofta kommer efteråt.

Jag är förlamad från brösten och ner, så jag lever mitt liv i rullstol, jag är hjulbent.
Och ja det sätter mig ibland i oro för att inte kunna hitta kärleken, men allt oftare så är jag stolt över att jag sitter i rullstol, och jag börjar mer och mer känna att livet tack vare Guds nåd och min kunskap faktiskt är en gåva.
Jag tvekar inte en sekund på att många, om inte alla, har Guds kärlek och nåd i sitt liv och att han ofta förmedlar det genom figurerna på era axlar.

Jag är ****, den killen i rullstol, men jag är en stolt och självsäker kille vars enda själsliga behov likt många andra bara är att känna mig älskad, behövd och omtyckt, att min plats här på detta jordeliv fyller ett syfte.

Kärlek till er alla där ute, för det är er själ värt och förunnat, ett av dina syften på detta jordeliv är att du är med och skappar "oss", och det jobbet gör du bättre än bäst, du är både behövd, omtyckt och älskad.

Way to go din kämpe!

Nu säger djävulen på min ena axel åt mig att vara ledsen, för att sedan säga att jag får skylla mig själv och att jag vet till nästa gång, den säger även åt mig att om inte någon tydligt uttrycker sin kärlek och tacksamhet över dehär inlägget så va de inte lönt, men ängeln har börjat tala tydligare, och Gud belönar mig med ro i själen.

Jag älskar min själs plats i universum.

Kämpa vidare, vi är alla ett och kärlek är den mest givande och starkaste energin som finns, så sprid kärlek.

Tack för du tog dig tid att läsa.

Jag blev berörd, mannen. Känner igen mig i mycket det du skriver och har liknande tankar om livet själv. Går och har gått genom ett mörker, där ljuset har varit döende, men så länge som det lever, så lever jag. Fick rysningar faktiskt. Kanske kommer med ett utförligare svar senare, har lite bråttom.

Tack, för ditt inlägg!

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Ljuset' Earle31

Det är inte förrän man går igenom något riktigt tufft som man får reda på vad man går för. Glad att du tar det på bästa möjliga sätt! Saknar ord, men gillar din inställning och du ska vara stolt över dig själv!

Ska jag vara ärlig var det nära att jag stängde ner direkt jag såg vad tråden handlade om, är det något som skrämmer mig är det att bli förlamad och liknande. Det är lättast att slippa tänka på det överhuvudtaget. Men glad att jag fortsatte. Kanske är det som du säger, att det enda som egentligen betyder någonting är vilken inställning man har till problemet, oavsett hur stort eller litet.

Natt natt & Fridens liljor.

Vad ska diskuteras?
Filosofi-forumet?

Hej

Tack för ett fint inlägg. Själv har jag det väldigt jobbigt just nu och fick gråta en skvätt. Är väldigt trött på att gråta. Jag beundrar din inställning och önskar jag hade hälften av den samtidigt som jag är livrädd för dylika "gåvor" som gav dig den.

Exakt. Precis som min signatur säger.

Påståendet i rubriken är helt sant.

Låt mig berätta lite om mig själv. 1997 blev jag tvångsomhändertagen och körd till psykiatrin på mina föräldrars begäran. Väl där hände ingenting förrän min psykiatriker kom med en papperslapp som mina föräldrar funnit i mina kläder som antydde att jag var självmordsbenägen. Konfronterad med lappen medgav jag att för ett antal veckor sedan hade jag haft tankar i den riktningen. Psykiatrikern sa att detta var mycket allvarligt och ansökte om LPT eftersom jag motsatte mig fortsatt vård. Veckorna gick och min psykiatriker dök upp med jämna mellanrum och fjäskade ända till en dag då jag medgav att personer med psykologisk kunskap hade förföljt mig ända tills jag lämnade USA (jag arbetade där) och flög hem till Sverige. När jag medgav detta utropade kärringjäveln att jag var schizofren. Snacka om att få sitt liv vänt upp och ner. Ena dagen välavlönad civilingenjör, nästa dag galen schizofren.

Min syn på problemet: Jag skall visa dom rövslickarna som kallar sig för läkare att jag inte är galen. Allt som återstår nu är att vänta på att Japan drabbas av en jordbävning som är något i hästväg. Fast man kan ju alltid hoppas att läkarna har insett att dom är rövslickare och lägger ner hela psykiatrin.

Hej på dig.

Jag är uppvuxen med en pappa som är alkoholist (Han är är nykter sen nio år tillbaka så stor eloge till honom).

Men eftersom mamma va mentalt instängd i pappas sits så märkte jag att jag inte fick den uppmärksamheten för dom bra sakerna jag gjorde, så jag började känna att det inte spelade någon stor roll om de va bra eller dålig uppmärksamhet och däri byggde det sig ett bo och har left med det länge nu, började med droger väldigt tidigt men va noga med att säga det till mamma nån dag efter, för då fick jag uppmärksamhet.
Jag behövde bli förlamad från bröstet och ner innan jag såg det beteendemönstret, och nu ett år senare har jag börjat älska livet.