Medicin mot ångest

Har haft problem med ångest i flera år nu, har gått i KBT och känner att jag blir bättre sakta. Ibland har man bra dagar, ibland mindre bra. Ett problem för mig är dock att i vissa situationer får jag fortfarande ordentlig ångest. Som till exempel igår var jag på en arbetsintervju, jag ville väldigt gärna ha jobbet. Självklart tänkte jag på ångesten en bra stund innan, vilket gjorde att jag hade bra med ångest när jag satte mig ner för att intervjuas. Det gick inte så bra, känns skit rent ut sagt.

Jag funderar på om man kan få ut medicin för att dämpa ångesten under speciella situationer som denna. Mitt problem är att jag spänner mig som satan, speciellt i ansiktet, typ ögonen ser ut som att jag ser ett spöke ungefär. Jag får väldigt svårt att hålla tankarna i styr. Jag vet ju om att folk märker detta, vilket gör det otroligt svårt att hålla tillbaka. Speciellt i situationer som denna då jag vill göra ett bra intryck.

Finns det någon bra medicin som kan hjälpa mig med detta? Jag har undvikit mediciner för att jag är rädd för hur de ska påverka mig, att det kan vara farligt, att jag blir beroende osv. Men skulle kunna tänka mig att använda det i väldigt specifika situationer. Vad har ni för erfarenheter?

Det är helt normalt att känna och även uppleva ångest om man sitter framför någon som mer eller mindre skall avgöra ens framtid.
Eller hur menar du som nu?

Inte så att du förväxlar nervositet med ångest?

Kort och gott finns det inga mediciner för folk med riktig ångestproblematik som inte innefattar risker.

De medicinerna som faktiskt fungerar tillfälligt är bensodiazepiner som är beroendeframkallande och inget som kommer hjälpa mot ångesten långsiktigt, snarare tvärtom.

Bensodiazepiner är det som fungerar i såna situationer men de kan göra en seg. Finns säkert annat.
Om du upplever det som ett så stort problem att det hämmar dig avsevärt eller förstör för dig ska du prata med en läkare, inte fråga på flashback.

Men det ska oftast vara grova problem. Du kanske bara kan "arbeta" bort det. Lycka till.

Kan nog vara så? För TS och TS som arbetssökande här infinner sig ändå hos en arbetsgivare, trots då sin sedan gammalt tillbaka "svåra ångest"? Lider man av "svår ångest" så klarar man inte av att sitta framför en arbetsgivare/ sitta på en arbetsintervju.
Finns inga mediciner och inga tabletter som bättre här i världen och som kan få en arbetsgivare att "gilla" en.
Det är således HELT NORMALT att vara nervös under en pågående arbetsintervju.

Nej jag förväxlar inte ångest med nervositet, jag har varit nervös inför arbetsintervjuer innan min ångestproblematik började så jag vet vad det innebär och hur det känns. Problemen jag har är något annat. Jag får ingen hjärtklappning eller så, ingen panikångest, blir däremot spänd som satan (speciellt i ansiktet), varm och har svårt att tänka och prata. Under en period var det olidligt att vara på jobbet, bara folk var i närheten så var jag på helspänn. Att sitta med folk runt fikabordet var otroligt jobbigt, även fast ingen fokus låg på mig. Gick i KBT, fick diagnosen social fobi som sedan ändrades till generaliserad ångest. Känner dock att mina kvarvarande problem är starkt knutet till interaktion med andra människor.

Det knepiga är att folk märker av detta och blir själv väldigt obekväma runt mig, värst är nod min chef som brukar se ut ungefär så här när han stöter på mig: http://images.dailykos.com/images/111825/large/eyes3.jpg?1413759001
Jag ser ungefär likadan ut själv när jag får ångest, uppspärrade spända ögon.

Det är bättre nu, men ångesten finns fortfarande där. Det går inte en dag (på jobbet i alla fall) som jag inte har några problem. Som sagt ibland mer ibland mindre, men eftersom jag fick så stora problem på intervjun så funderade jag över om det finns något som kan hjälpa svåra situationer.

Jag började känna ångesten precis innan jag skulle sova dagen innan intervjun för att jag inte kunde låta bli att tänka att jag inte skulle ha ångest på intervjun. Någon timma innan var det ganska illa, på tågstationen kunde jag inte tänka på något annat än hur jag skulle ta mig ur ångesten (jag vet, dumt men lyckades inte styra tankarna åt annat håll). Det blev obehagligt att ens kolla på folk på stationen. Att gå fram till receptionen och säga att jag var där för intervju var värre.

Intervjun gick ok stundvis, men jag såg nog ut som jag sett ett spöke 80% av tiden. Märkte att de som intervjuade mig besvärades av detta och hade svårt att möta min blick. De kisade väldigt eller kollade bort. När det var klart så kändes det inte så bra såklart, stämningen var minst sagt obekväm och spänd när jag sa adjö.

Men varför då detta fokus? Inte en jävel runt dig brydde sig i dig, men ändå låg och förelåg där ändå något slags fokus kring dig och då ändå att du trots allt satt där? Du med då din "svåra ångest".
Jag undrar vem har egentligen något och detta slags "fokus" kring dig, du som då ändå kan typ sitta där kring fikabordet och allt?
Jag menar att DU verkar inte alls ha några och något problem med detta alls!?! Jag menar du sitter ju för fan ändå där!?! Ja, detta liksom alla de= de övriga OCKSÅ gör?!

Vad menar du? Jag tror att jag får ångest för att jag tänker att folk ser att jag ser ut som jag sett ett spöke. Jag blir rädd att någon ska kolla på mig och se hur "galen" jag ser ut.

Vad menar du?
Du SITTER ju nu ändå där???

Vad är det för sjukt och vilken sjukdom är det och som du vill se hos dig själv?

Men herregud, förstå att det finns olika typer av ångestproblematik och olika grader. Bara för att jag klarar av att sitta där så betyder det inte att jag inte har ett problem. Klart att det finns folk som har det mycket värre, men att må skit av att sitta vid fikabordet med 6 andra känns inte normalt. Har aldrig haft sånna problem tidigare i livet.

Du TROR att du får ångest?