Regeringen har gett Socialstyrelsen uppdrag att tillsammans med andra förbudsförespråkare ta fram en nationell åtgärdsplan för minskad narkotikadödlighet. För att planen ska leda till syftet måste den innehålla åtgärdsförslag som förändrar narkotikapolitiken i grunden. Det innebär att narkotikapolitiken inriktas på skademinimering istället för kriminalisering. Grundpelare inom skademinimering är att narkotikabruk och innehav för eget bruk avkriminaliseras (ringa narkotikabrott tas bort från narkotikastrafflagen) samt att substitutionsprogram och sprututbyten blir okonventionella behandlingsmetoder.
Det är motstridande att de som utarbetar åtgärdsplanen föreslår skademinimerande åtgärder samtidigt som de arbetar och står för en kriminaliserande narkotikapolitik. Vi får ändå hoppas att planen leder till minskad narkotikadödlighet och inte blir en produkt föra att visa på handling likt förra regerings ”Missbruksutredningen”.
Om folkhälsoministern i lugn och ro utan påverkan från högröstade förbudsförespråkare tar sig en ordentlig funderare varför människor använder narkotika, inser han kanske att det inte är narkotikan som får människor att missbruka. Det är enkelt att skylla på narkotikan men ofta finns underliggande orsaker såsom fysisk och psykisk ohälsa innan missbruk inleds. Narkotikamissbruk kan vara symptom på sjukdom som missbrukaren försöker lindra genom självmedicinering. Att den sjuka missbrukaren är en uppgift för polis och rättsväsende är helt befängt då straff inte förbättrar hälsan, det försämrar hälsan. Detta är självklart för alla och envar men ändå är det fortfarande stor motvilja till att satsa på skademinimering, ”det skall vara jobbigt att vara missbrukare” anser förbudsförespråkarna.
Kriminaliserat narkotikabruk ska avskräcka ungdomar från att testa narkotika. Det är inte konsekvent att värna om vissa ungdomar samtidigt som man kriminaliserar andra för ett brott som är mindre allvarligt än nedskräpning. Att ungdomar testar narkotika är inte acceptabelt men hur allvarligt är det jämfört med konsekvenserna av att bli kriminaliserade i ung ålder? Många ungdomar testar narkotika oavsett laglighet. För de flesta stannar det vid ”ungdomssynder”. När de blir äldre kommer de på bättre tankar. För en del ungdomar leder det till missbruk och de blir inte hjälpta av att vara kriminaliserade.
När ungdomar provar narkotika samt blir dömda och straffade får det konsekvenser, många blir samhällskritiska och identifierar sig med kriminella. Deras framtid äventyras av stigmatiseringen som följer kriminaliseringen samt de får svårigheter med utbildning, jobb och körkort etc.
Det är givetvis mer preventivt att informera ungdomar om narkotikans risker på ett nyanserat och trovärdigt sätt än att mata dem med skrämselpropaganda. Det tåls att upprepas att ruset av alkohol och narkotika är betydligt skadligare på unga människor än vad det är på vuxna. Ungdomar är i en känslig ålder när hjärnan utvecklas. Berusning som är skadlig för ungdomar kan vara nästintill oskadlig för vuxna. Det är viktigt att ungdomar stillar sin impulsivitet och nyfikenhet och väntar med drogdebuten till vuxen ålder när hjärnan är fullt utvecklad.
Polis och rättsväsende bekämpar narkotikaförsäljning. När narkotikapolitiken är utformad så att även missbruket är en uppgift för polis och rättsväsende är det klart som korvspad att missbrukare far illa med hög dödlighet som följd. Vilka andra människor i samhället är kriminaliserade genom sin sjukdom samt behöver självmedicinera illegalt för att genomlida sin vardag, när de inte erbjuds vård eller för att vården är begränsad av ideologiska skäl?
Det är urbota dumt att människor är kriminaliserade genom sin sjukdom. Kriminalisering leder också till stigmatisering som gör tillståndet värre för missbrukarna. Det är beklämmande att inga ansträngningar görs av politiker för att ändra situationen fastän narkotikadödligheten är den högsta någonsin.
Kriminaliseringen av narkotikabruket 1988 samt straffskärpningen 1993 när fängelse införs i straffskalan för eget bruk, är stora misstag som gjorts inom den svenska narkotikapolitiken. Det allvarligaste misstaget var kanske när Socialstyrelsen under åren 1979–1984 stoppade intaget till substitutionsprogrammet. Stoppet gjordes av ideologiska skäl trots goda behandlingsresultat, ”man kan inte behandla en drog med en annan drog” hävdade högröstade motståndare till programmet. Hälften av de missbrukare som hamnade på programmets väntelista avled. Att denna vårdskandal passerat nästan osynligt förbi är förbluffande.
Det är många missbrukare som avlider för att de inte får substitutionsbehandling men motståndet börjar luckras upp och kraven för att få behandling har sänkts. Idag är motståndarna inte lika många och högröstade då substitutionsbehandling blivit allmänt accepterat.
Svensk narkotikapolitik bygger på en förlegad ideologi sprungen ur 70-talet om ett narkotikafritt samhälle. Det är av ringa betydelse för politikerna att detta samhälle inte är uppnåeligt eller önskvärt samt försöken att eftersträva det är extremt resurs- och kostnadskrävande. Nästan alla riksdagspartier står bakom ideologin som leder till en inhuman, repressiv och kontraproduktiv narkotikapolitik.
Vänsterpartiet är enda riksdagsparti som vill avkriminalisera narkotika för eget bruk. Deras narkotikapolitik är något inriktad på skademinimering vilket anstår ett modernt, västerländskt och demokratiskt land som Sverige.
Kristdemokraterna är läskigast av de läskiga. De vill ha ett narkotikafritt samhälle (vilket är en utopi) och arbetar för att stoppa alla tendenser till drogliberalisering (=fortsatt hög narkotikadödlighet). Jag hoppas innerligt att de lämnar riksdagsarbetet efter nästa val. Att de var med i förra regeringen och bl.a. fick hälsoministerposten utvecklade inte svensk narkotikapolitik.
Centern är kanske det parti, efter Vänsterpartiet, som är närmast att inrikta narkotikapolitiken på skademinimering.
Det är märkligt att Liberalerna, som ”bokstavligen” ska vara ett liberalt parti, inte driver frågan om att avkriminalisera bruket av narkotika. Ett liberalt parti ska värna om rätten att bestämma över sin egen kropp och inte tillåta kränkande tvångsåtgärder, såsom urin- och blodprov, på människor vilka är misstänkta för brott/förseelser som är mindre allvarliga än nedskräpning. Det mest Liberala med dem är namnet. Vad säger Liberalerna om denna tortyr:
http://www.svd.se/fick-kateter-insatt-med-tvang
Moderaterna och Socialdemokraterna är otidsenliga, de bedriver mer eller mindre samma kriminaliserande narkotikapolitik sedan 80-talet. De kommer inte nämna skademinimering i sina partiprogram de närmaste decennierna.
Miljöpartiet vill ha ett narkotikafritt samhälle eftersom missbruk orsakar samhället enorma kostnader. Har det undgått dem att kriminalisering kostar mer än skademinimering?
Sverigedemokraterna står för en repressiv narkotikapolitik med hårda straff.
Skummar man igenom riksdagsmotioner som berör narkotikapolitik är det är ingen munter läsning om man vurmar för skademinimering. Sveriges ideologiska nolltoleranspolitik har gjort vägen till skademinimering lång.
Den sista Sovjetstaten (Norge) är på väg att byta riktning inom narkotikapolitiken. Deras statsminister har gått ut med att de vill satsa på ”skademinskning” där Portugal är förebild. Norge är en av våra få allierade inom ideologin om det narkotikafria samhället. När de lämnar ideologin blir det ett avbräck för Sverige i strävandet efter det utopiska narkotikafria samhället.
Att människor far illa och dör verkar inte vara tillräckligt för att ändra narkotikapolitiken. Inte heller är kostnaderna för samhället som narkotikaproblem medför avgörande, då kriminalisering leder till högre kostnader än skademinimering (att Portugal har satsat på skademinimering är inte bara av den anledning att de bryr sig om sjuka människor, det är givetvis så att skademinimering är fördelaktigare än kriminalisering ur en ekonomisk synvinkel vilket uppskattas av portugisiska politiker).
Efter årtionden av narkotikapolitiskt vansinne är det på tiden att politiker tar ansvar och lägger ideologin åt sidan samt börjar bedriva narkotikapolitik på vetenskapliga grunder.
Även media har ett ansvar då de har en skyldighet att granska missförhållanden i samhället. De har gått politikerna till mötes genom att underlåta kritisk granskning av den svenska narkotikapolitiken. Under de senaste 40 åren har det knappt skrivits några artiklar i etablerade media där svensk narkotikapolitik blivit ifrågasatt.
Vad är det som driver föreningar, organisationer, myndigheter och politiker att utsiktslöst fortsätta arbeta med ideologin om det narkotikafria samhället när det uppenbart leder till mer elände och lidande än skademinimering?