Äntligen! Ny drogpolitik väntas inom kort

Henrik Thams rapport är idag nästan lika aktuell som för 14 år sedan. Ändra årtal och siffror i statistiken så är rapporten användbar som underlag till den nationella åtgärdsplanen för perioden 2017-2020.

Flera problem som belyses i rapporten är idag ännu större. När rapporten haft så liten påverkan på svensk narkotikapolitik under 2000-talet är det uppenbart att svensk narkotikapolitik är styrd av nykterhetsrörelser, ideologier, känslor och moral. Om narkotikapolitiken styrts av kunskap, vetenskap och forskning hade vi idag inte haft denna situation med flest anmälda narkotikabrott i Europa samt höga narkotikadödlighet.

Så länge regeringars narkotikapolitiska insatser såsom ”Mobilisering mot narkotika”, ”Missbruksutredningen” samt ”Nationella åtgärdsplanen” fortsätter att bygga på ideologin om det narkotikafria samhället kommer vi aldrig att kunna minska narkotikaproblemen. Det vi ältar om idag kommer nästa generation fortsätta älta.

Efter årtionden av narkotikapolitiskt vansinne är det på tiden att politiker tar ansvar och lägger sina känslor åt sidan samt börjar bedriva narkotikapolitik på vetenskapliga grunder. Även media har ett ansvar i detta vansinne då de medvetet underlåtit att kritiskt granska den svenska narkotikapolitiken.

Droganvändare: Den svenska narkotikapolitiken dödar oss
Han ljuger. Det finns bra lösningar men han vill inte. Gabriel Wikström, den högste tjänstemannen ansvarig för att svenska medborgare ska erbjudas samhällets omvårdnad när sjukdom hotar deras liv och hälsa tycker att det är bra att det skickas polis på dom med beroendesjukdom. Hur fan kan han säga det?

Regeringen säger också att dom är för en skademinimerande politik. Det innebär egentligen att regeringen säger två saker på samma gång. Bakgrunden till det tror jag bl.a är att narkotikadödligheten i Sverige har blivit internationellt pinsamt för "liberala" och "progressiva" Sverige.

Men Sossarna tror inte att det går att vinna val på att avkriminalisera det som i dag heter 'ringa narkotikabrott' eller ens ta första steget med att avkriminalisera eget bruk. Dom vet ändå att för att kunna införa en fungerande skademinimerande politik behövs ett annat mål än dagens "narkotikafria samhälle" men har inte tillräckligt av medmänskligeht att genomföra hela programmet. Hade dom verkligen varit fokuserade på att minska narkotikadödligheten hade dom velat efterfölja Portugals exempel. Det går väldigt bra att t.ex göra på försök men viljan saknas.

Har ni testat att frågat snällt om ni kan få ert knark ?
Alla vet ju att översittare och mobbare går att diskutera och föra en saklig diskussion med...

Ni är som Judar som tror att fångvaktarna på koncentrationslägret ska sluta göra sitt jobb för att ni ber snällt om det.
Tror ni dumma fittor att ett land som har pissat på sin egen grundlag för att kunna jävlas med knarkare någonsin kommer att ge er rätt !?

Sluta rök.

Ni har förlorat och kommer alltid att göra.

Jag har faktiskt inte funderat på att ringa narkotikabrott ska avskaffas, det som jag har tänkt är att det egna bruket ska vara avkriminaliserat. Om narkotikapolitiken inriktas på skademinimering kan ringa narkotikabrott med fördel tas bort från narkotikastrafflagen vilket leder till att både eget bruk och innehav för eget bruk blir avkriminaliserat.

Hur som helst, då gränsen för mängden på innehavet styrs av praxis, d.v.s. om det är ett ringa narkotikabrott eller ett narkotikabrott av normalgraden behövs inga nya juridiska processer för avgöra om innehavet är för eget bruk eller försäljning. Det är med andra ord ganska okomplicerat att införa skademinimering i Sverige med avseende på juridik då skillnaden mellan ringa brott och brott av normalgraden redan är utredd.

Det som borde vara lättast med införandet av skademinimering är det som är svårast, att överge ideologin om det narkotika fria samhället…

Alltid en smula tragikomiskt när någon som är uppenbart obegåvad beskyller andra för att vara dumma...

I denna tråd hanteras väl mest spekulationer kring huruvida svensk narkotikapolitik kommer att ändras snart, med tanke på vad som händer i vår omvärld nu (Canada legaliserar cannabis nästa år, i USA är cannabis helt legalt i flera delstater och godkänt för medicinskt bruk i ytterligare ett antal delstater, FN har nya riktlinjer osv).

Din befängda jude-analogi håller ju inte alls. Det är väl knappast någon som tror att något skulle kunna uppnås genom att bearbeta batongpellar. Det är ju i så fall politiker som måste börja inse det orimliga i nuvarande situation, i synnerhet som t o m våra närmsta grannländer går mot en mycket liberalare hållning än vad som tidigar var fallet.

De trakasserier som sker i enlighet med svensk narkotikalagstiftning är i enlighet med lagen, det är ju det som är problemet. "Pissar på grundlagen"...?

"Förlorat"...? vad?

Du är onekligen en sällsynt dum fitta. Hitta någon annan stans att exponera dina kognitiva tillkortakommanden!

Regeringen har gett Socialstyrelsen uppdrag att tillsammans med andra förbudsförespråkare ta fram en nationell åtgärdsplan för minskad narkotikadödlighet. För att planen ska leda till syftet måste den innehålla åtgärdsförslag som förändrar narkotikapolitiken i grunden. Det innebär att narkotikapolitiken inriktas på skademinimering istället för kriminalisering. Grundpelare inom skademinimering är att narkotikabruk och innehav för eget bruk avkriminaliseras (ringa narkotikabrott tas bort från narkotikastrafflagen) samt att substitutionsprogram och sprututbyten blir okonventionella behandlingsmetoder.

Det är motstridande att de som utarbetar åtgärdsplanen föreslår skademinimerande åtgärder samtidigt som de arbetar och står för en kriminaliserande narkotikapolitik. Vi får ändå hoppas att planen leder till minskad narkotikadödlighet och inte blir en produkt föra att visa på handling likt förra regerings ”Missbruksutredningen”.

Om folkhälsoministern i lugn och ro utan påverkan från högröstade förbudsförespråkare tar sig en ordentlig funderare varför människor använder narkotika, inser han kanske att det inte är narkotikan som får människor att missbruka. Det är enkelt att skylla på narkotikan men ofta finns underliggande orsaker såsom fysisk och psykisk ohälsa innan missbruk inleds. Narkotikamissbruk kan vara symptom på sjukdom som missbrukaren försöker lindra genom självmedicinering. Att den sjuka missbrukaren är en uppgift för polis och rättsväsende är helt befängt då straff inte förbättrar hälsan, det försämrar hälsan. Detta är självklart för alla och envar men ändå är det fortfarande stor motvilja till att satsa på skademinimering, ”det skall vara jobbigt att vara missbrukare” anser förbudsförespråkarna.

Kriminaliserat narkotikabruk ska avskräcka ungdomar från att testa narkotika. Det är inte konsekvent att värna om vissa ungdomar samtidigt som man kriminaliserar andra för ett brott som är mindre allvarligt än nedskräpning. Att ungdomar testar narkotika är inte acceptabelt men hur allvarligt är det jämfört med konsekvenserna av att bli kriminaliserade i ung ålder? Många ungdomar testar narkotika oavsett laglighet. För de flesta stannar det vid ”ungdomssynder”. När de blir äldre kommer de på bättre tankar. För en del ungdomar leder det till missbruk och de blir inte hjälpta av att vara kriminaliserade.

När ungdomar provar narkotika samt blir dömda och straffade får det konsekvenser, många blir samhällskritiska och identifierar sig med kriminella. Deras framtid äventyras av stigmatiseringen som följer kriminaliseringen samt de får svårigheter med utbildning, jobb och körkort etc.

Det är givetvis mer preventivt att informera ungdomar om narkotikans risker på ett nyanserat och trovärdigt sätt än att mata dem med skrämselpropaganda. Det tåls att upprepas att ruset av alkohol och narkotika är betydligt skadligare på unga människor än vad det är på vuxna. Ungdomar är i en känslig ålder när hjärnan utvecklas. Berusning som är skadlig för ungdomar kan vara nästintill oskadlig för vuxna. Det är viktigt att ungdomar stillar sin impulsivitet och nyfikenhet och väntar med drogdebuten till vuxen ålder när hjärnan är fullt utvecklad.

Polis och rättsväsende bekämpar narkotikaförsäljning. När narkotikapolitiken är utformad så att även missbruket är en uppgift för polis och rättsväsende är det klart som korvspad att missbrukare far illa med hög dödlighet som följd. Vilka andra människor i samhället är kriminaliserade genom sin sjukdom samt behöver självmedicinera illegalt för att genomlida sin vardag, när de inte erbjuds vård eller för att vården är begränsad av ideologiska skäl?

Det är urbota dumt att människor är kriminaliserade genom sin sjukdom. Kriminalisering leder också till stigmatisering som gör tillståndet värre för missbrukarna. Det är beklämmande att inga ansträngningar görs av politiker för att ändra situationen fastän narkotikadödligheten är den högsta någonsin.

Kriminaliseringen av narkotikabruket 1988 samt straffskärpningen 1993 när fängelse införs i straffskalan för eget bruk, är stora misstag som gjorts inom den svenska narkotikapolitiken. Det allvarligaste misstaget var kanske när Socialstyrelsen under åren 1979–1984 stoppade intaget till substitutionsprogrammet. Stoppet gjordes av ideologiska skäl trots goda behandlingsresultat, ”man kan inte behandla en drog med en annan drog” hävdade högröstade motståndare till programmet. Hälften av de missbrukare som hamnade på programmets väntelista avled. Att denna vårdskandal passerat nästan osynligt förbi är förbluffande.

Det är många missbrukare som avlider för att de inte får substitutionsbehandling men motståndet börjar luckras upp och kraven för att få behandling har sänkts. Idag är motståndarna inte lika många och högröstade då substitutionsbehandling blivit allmänt accepterat.

Svensk narkotikapolitik bygger på en förlegad ideologi sprungen ur 70-talet om ett narkotikafritt samhälle. Det är av ringa betydelse för politikerna att detta samhälle inte är uppnåeligt eller önskvärt samt försöken att eftersträva det är extremt resurs- och kostnadskrävande. Nästan alla riksdagspartier står bakom ideologin som leder till en inhuman, repressiv och kontraproduktiv narkotikapolitik.

Vänsterpartiet är enda riksdagsparti som vill avkriminalisera narkotika för eget bruk. Deras narkotikapolitik är något inriktad på skademinimering vilket anstår ett modernt, västerländskt och demokratiskt land som Sverige.

Kristdemokraterna är läskigast av de läskiga. De vill ha ett narkotikafritt samhälle (vilket är en utopi) och arbetar för att stoppa alla tendenser till drogliberalisering (=fortsatt hög narkotikadödlighet). Jag hoppas innerligt att de lämnar riksdagsarbetet efter nästa val. Att de var med i förra regeringen och bl.a. fick hälsoministerposten utvecklade inte svensk narkotikapolitik.

Centern är kanske det parti, efter Vänsterpartiet, som är närmast att inrikta narkotikapolitiken på skademinimering.

Det är märkligt att Liberalerna, som ”bokstavligen” ska vara ett liberalt parti, inte driver frågan om att avkriminalisera bruket av narkotika. Ett liberalt parti ska värna om rätten att bestämma över sin egen kropp och inte tillåta kränkande tvångsåtgärder, såsom urin- och blodprov, på människor vilka är misstänkta för brott/förseelser som är mindre allvarliga än nedskräpning. Det mest Liberala med dem är namnet. Vad säger Liberalerna om denna tortyr: http://www.svd.se/fick-kateter-insatt-med-tvang

Moderaterna och Socialdemokraterna är otidsenliga, de bedriver mer eller mindre samma kriminaliserande narkotikapolitik sedan 80-talet. De kommer inte nämna skademinimering i sina partiprogram de närmaste decennierna.

Miljöpartiet vill ha ett narkotikafritt samhälle eftersom missbruk orsakar samhället enorma kostnader. Har det undgått dem att kriminalisering kostar mer än skademinimering?

Sverigedemokraterna står för en repressiv narkotikapolitik med hårda straff.

Skummar man igenom riksdagsmotioner som berör narkotikapolitik är det är ingen munter läsning om man vurmar för skademinimering. Sveriges ideologiska nolltoleranspolitik har gjort vägen till skademinimering lång.

Den sista Sovjetstaten (Norge) är på väg att byta riktning inom narkotikapolitiken. Deras statsminister har gått ut med att de vill satsa på ”skademinskning” där Portugal är förebild. Norge är en av våra få allierade inom ideologin om det narkotikafria samhället. När de lämnar ideologin blir det ett avbräck för Sverige i strävandet efter det utopiska narkotikafria samhället.

Att människor far illa och dör verkar inte vara tillräckligt för att ändra narkotikapolitiken. Inte heller är kostnaderna för samhället som narkotikaproblem medför avgörande, då kriminalisering leder till högre kostnader än skademinimering (att Portugal har satsat på skademinimering är inte bara av den anledning att de bryr sig om sjuka människor, det är givetvis så att skademinimering är fördelaktigare än kriminalisering ur en ekonomisk synvinkel vilket uppskattas av portugisiska politiker).

Efter årtionden av narkotikapolitiskt vansinne är det på tiden att politiker tar ansvar och lägger ideologin åt sidan samt börjar bedriva narkotikapolitik på vetenskapliga grunder.

Även media har ett ansvar då de har en skyldighet att granska missförhållanden i samhället. De har gått politikerna till mötes genom att underlåta kritisk granskning av den svenska narkotikapolitiken. Under de senaste 40 åren har det knappt skrivits några artiklar i etablerade media där svensk narkotikapolitik blivit ifrågasatt.

Vad är det som driver föreningar, organisationer, myndigheter och politiker att utsiktslöst fortsätta arbeta med ideologin om det narkotikafria samhället när det uppenbart leder till mer elände och lidande än skademinimering?

Du är grym på att skriva. Släng in någon källa och posta som debattartikel? Här gör det knappast någon skillnad eftersom vi redan tycker samma som du

När Sverige valde att kriminalisera det egna narkotikabruket 1988 blev det början på en mer resurs- och kostnadskrävande narkotikapolitik. Ungefär hälften av alla anmälda narkotikabrott idag avser eget bruk. Det handlar om ca 50 000 anmälningar per år. Ett brott som tillkom narkotikastrafflagen den 1 april 1988. Utanför anmälningsstatistiken finns misstänkta brukare som blivit provtagna där spår av narkotikaanvändning inte funnits.

Grundpelare inom skademinimering är, förutom att substitutionsbehandling och sprututbyte är accepterade behandlingsåtgärder, att det egna bruket och innehav för eget bruk (ringa narkotikabrott) är avkriminaliserat. När narkotikapolitiken inriktas på skademinimering tas ringa narkotikabrott bort från narkotikastrafflagen. Polis och rättsväsende fokuserar på att bekämpa narkotikaförsäljning.

Antal anmälda ringa narkotikabrott i Sverige utgör ca 90 % av alla anmälda narkotikabrott enligt statistik från BRÅ. Det är ca 90 000 ringa narkotikabrott årligen som anmäls och utreds samt leder till dom och straff. Föreställ vilka betydande resurser som frigörs inom polis och rättsväsende som kan användas till brottsbekämpning om ringa narkotikabrott tas bort från narkotikastrafflagen (innan politikerna gastar om 10 000 nya poliser, vilket urholkar kvalitét och status som bl.a. leder till att polisyrket förblir lågavlönat, bör de se över narkotikalagstiftningen samt påverka hur polisen använder och prioriterar befintliga resurser).

När skademinimering tillämpas överförs resurser från att kriminalisera till att behandla missbrukare. Fler och fler länder satsar på skademinimering, Portugal är förebilden. Tids nog kommer skademinimerande narkotikapolitik vara rådande. Kriminaliserande narkotikapolitik är, förutom att vara resurs- och kostnadskrävande, förlegad samt förlänger lidande och elände som är omgärdat narkotikaproblemen. Idag finns kunskaper inom narkomani och beroendevård som inte motiverar denna politik.

Det är många rekreationsbrukare som blir kriminaliserade genom en förseelse som borde vara mindre allvarlig än nedskräpning. Missbrukare är kriminaliserade genom sin sjukdom när de självmedicinerar. Gemensamt för alla dömda rekreationsbrukare och missbrukare är att de blivit utsatta för kränkande provtagning. Det är många provrör som blir fyllda med kroppsvätskor när politikerna eftersträvar det ideologiska narkotikafria samhället.

Kriminalisering samt medföljande stigmatisering har inte minskat missbruket eller gjort missbrukarna friskare. Idag är det problematiska bruket och narkotikadödligheten högre än någonsin.

Inte ens onda och känslokalla förbudsförespråkare kan ha velat att den kriminaliserande narkotikapolitiken skulle medföra så mycket lidande och död. Även om förbudsförespråkarna ordnat så missbrukare kan dömas till fängelse, motarbetat substitutionsbehandling och sprututbyten kan de ändå inte ha trott att nolltoleranspolitiken skulle leda till den höga narkotikadödlighet vi har idag.

Sveriges geografiska läge i norra Europa, långt bort från narkotikaproducerande områden, gör att vi har en betydligt lägre förekomst av narkotika än övriga Europa. Med tanke på detta är det otroligt att vi besitter den näst högsta narkotikadödligheten i EU samt att vi anmäler flest narkotikabrott (trots polisbrist?). Politikerna har lyckats med något som inte borde vara möjligt.

Det svenska politiker gör annorlunda än kollegerna i Europa är att de (till varje pris) eftersträvar ett utopiskt narkotikafritt samhälle med kriminalisering. I Europa är den repressiva narkotikapolitiken inte lika populär. Där är politiken istället mer inriktad på skademinimering. De flesta europeiska länder har inte kriminaliserat narkotikabruket.

Den svenska kriminaliserande narkotikapolitiken och den europeiska mer skademinimerande politiken är motpoler. Den förstnämnda tillåter inte missbruk, det är kriminaliserat. Om det sker leder det till lidande och död. Medan den sistnämnda medger missbruk men låter det ske med minsta möjliga skada.

Sveriges höga narkotikadödlighet kan förklaras och sammanfattas med att vår narkotikapolitik är ideologisk, inhuman, repressiv samt kontraproduktiv.

Estland har EU’s högsta narkotikadödlighet. Där är missbruk av fentanyl vanligare. Utbyggnad av substitutionsprogram pågår men motsvarar ännu inte behovet. Statistik från EMCDDA visar att narkotikadödligheten minskar i Estland.

Om trenden i Estland fortsätter att vara sjunkande samtidigt som trenden i Sverige är oförändrad eller ökande, kommer vi så småningom gå om i antal narkotikarelaterade dödsfall och inta den föga smickrande förstaplatsen i europeisk narkotikadödlighet.

Aldrig förutspått detta, men tänkt tanken att så blir fallet.
Det är antagligen en överhängande risk att vi går och blir etta i EU.
Lustigt vi har ~900 nått döda av droger, och 259 av bilar, och inte nån diskussion i hur man verkligen ska minska det.
Och tar man upp länder som gått ifrån straff till sjukvård, så är det rätt uppenbart vad som sker.
Men titta och besöka dessa länder och kolla hur dom gjort, känns inte som de är det minsta intresserade av.
Då det är uppenbart man vet inte hur man ska göra längre.
Det gick ju bättre för dom när de kunde säga att vi hade låg konsumtion bland unga, inte längre

Det är våran narkotikapolitik som ser till att människor dör i onödan, kidsen jaga RC droger för att vara säkra inför lagen, det var längesen RC var något så när lik vanliga drogerna.
Legalisera iaf hasch weed och tjack till att börja med.
Jag har som för mig att Tjeckien har avkriminaliserat droger, var i Prag och hörde det.

En fråga som jag flera gånger tänkt på. I toppen på alla dessa föreningar sitter framgångsrika människor som inte kan vara helt blåsta, så något annat än ren brist på intelligens borde det ju vara. Men en brist visar det på helt klart.

Längst upp på tyckarpyramiden sitter förstås dom politiska partierna som genom sina ideologier sätter an tonen och framförallt stiftar lagar vi alla måste förhålla oss till.

Men politikens ideologier är ändå förhandlingsbara eftersom ju längre upp i toppen du kommer desto viktigare blir det att erövra och behålla makt för dom som verkar där. Helt enkelt tror partitopparna att det gagnar dom att bibehålla status quo och därför görs så lite fast hundratals människor dör i onödan varje år.

Det politiska systemet har en inbyggd bromskloss och orkar inte förändra sig självt tillräckligt verkar det som. Förändringen måste komma från något annat håll än från partitopparna .

Ett av problemen med varför det ser ut så här är att grunderna för ideologierna så sällan debatteras (åtminstonde utåt), t.ex mänskliga rättigheter. Ett exempel: problematiskt bruk är ett sjukdomstillstånd och ska inte vara kriminaliserat och vi har en enorm överdödlighet pga narkotika Samtidigt vill Sverige både se sig och profilera sig som en moralisk stormakt, det går inte ihop.

Kriminaliseringen av narkotikabruket leder till kränkande och resurskrävande tvångsåtgärder som inte är i paritet med den misstänkta förseelsen. Sverige är det land i Europa där flest provtagningar (urin- och blodprov) utförs på brukare och här anmäls också flest narkotikabrott. En annan ytterlighet som tillämpas i enlighet med den svenska repressiva narkotikapolitiken är missbruksutredning i körkortsärende.

De flesta brukare av cannabis är rekreationsbrukare. Det finns människor som missbrukar cannabis (det mesta går att missbruka) men i jämförelse med människor som dricker t.ex. alkohol är det inte fler som har ett problematiskt bruk i förhållande till antalet brukare.

När brukare av cannabis döms och straffas för ringa narkotikabrott föreläggs de att genomgå missbruksutredning om de innehar körkort. Under 6 månader måste de lämna urin- och blodprov samt därefter inkomma med ett intyg till Transportstyrelsen utfärdat av specialistläkare inom psykiatri eller beroendevård med avseende på deras bruk. Görs inte detta ryker kortet.

Missbruksutredning är en form av dubbelbestraffning som ordnats av förbudsförespråkare. Denna tvångsåtgärd motiveras av visionen om noll döda i trafiken men det finns även en annan agenda som handlar om ideologisk nolltoleranspolitik på flera fronter i strävandet efter det narkotikafria samhället.

Det som är mindre allvarligt än nedskräpning får genom kriminalisering samt medföljande stigmatisering konsekvenser för brukaren som inte motsvarar förseelsen. För de oinvigda kan ett lättare rus av cannabis beskrivas som att vara salongsberusad på alkohol.

Det är inte rimligt att rekreationsbrukare som döms för ringa narkotikabrott per automatik föreställs som missbruksbenägna potentiella rattfyllerister. De som framför fordon narkotikapåverkade gör sig skyldiga till drograttfylleri, se över om denna lagstiftning är tillräcklig istället för att omotiverat och rutinmässigt utreda alla dömda brukare för missbruk.

Idag görs ingen skillnad om narkotika missbrukas eller brukas i rekreation. Alla dömda för ringa narkotikabrott är i myndigheters ögon av samma skrot och korn. De framställs utan skäl som missbrukare och får således genomgå missbruksutredning om de innehar körkort.

Människor som hamnat i missbruk borde ha möjlighet att behålla körkortet så länge de inte gör sig skyldiga till drograttfylleri. Om de framför fordon påverkat finns befintlig lagstiftning för drograttfylleri vilket leder till dom, straff och återkallat körkort. När missbrukare blir av med körkort utan att ha framfört fordon leder det ofta till att de olovligen kör och är påverkade. De har inget att förlora. Tvångsåtgärderna som används för att öka trafiksäkerheten får då fel följder.

Om missbrukare i sitt aktiva missbruk inte gör sig skyldiga till rattfylleri är det kontraproduktivt att återkalla deras körkort. Så länge missbrukare har kvar körkort är det en anledning för dem att inte framföra fordon påverkat. De som inte gör sig skyldiga till drograttfylleri ska inte straffas i onödan. När körkort slentrianmässigt återkallas (utan att gjort sig skyldig till rattfylleri) får vi istället många påverkade missbrukare i trafiken som ”skiter i vilket”.

Den omotiverade körkortsåterkallelsen påverkar missbrukares rehabilitering. För många missbrukare är vägen till nykterhet lång och jobbig. En del orkar inte och stupar på vägen. Att få körkortet återkallat utan att begått rattfylleri kan vara ödesdigert och påskyndar inte tillfriskningen.

Det är självfallet omständigheter som ska motivera missbruksutredning och inte föreställningen att alla brukare av narkotika är missbrukare. Likaledes är alla brukare av alkohol inte alkoholister. Det skulle givetvis inte vara tänkbart att tvinga alla som dricker alkohol att genomgå missbruksutredning av samma anledning.

Varför ska människor som brukar cannabis på t.ex. en musikfestival, vilka senare blir provtagna samt dömda för ringa narkotikabrott (räcker med misstanke och spår i urin) utredas för missbruk? Vi pratar om rekreationsbrukare som inte ens har varit i närheten av ett fordon under ruset som måste gå igenom kränkande och resurskrävande missbruksutredning.

Om brukare blir ertappad framförande fordon påverkad, ska vederbörande givetvis dömas och straffas för drograttfylleri samt genomgå missbruksutredning innan körkort kan återfås. Det måste finnas ett lägsta gränsvärde i blodprovet som avgör om det är drograttfylleri eller inte. Spår som knappt är mätbara och definitivt inte påverkar körförmågan ska inte leda till drograttfylleridom. Idag blir brukare dömda för drograttfylleri när de har rökt cannabis för flera dagar sedan. Detta är ologiskt och inte rättssäkert.

Sverige är enda land i Europa som rutinmässigt förelägger brukare som innehar körkort att de ska utredas för missbruk när de döms för ringa narkotikabrott. Här förbises mänskliga rättigheter och personlig integritet när det ouppnåeliga narkotikafria samhället eftersträvas.

Det är beklämmande att politikerna inte värnar om rätten till vår egen kropp när de godtyckligt beslutar om kränkande tvångsåtgärder.

Sverige bedriver den mest repressiva narkotikapolitiken inom EU.