Kommer ihåg när jag käkade svamp för första gången. Tog inte så mycket, ett gram kanske. Det jag minns bäst från den trippen var att jag kände sådan glädje för att jag existerade. Jag var i extas. Jag var tacksam. Jag såg en spindel hängandes framför mig, det kändes så naturligt, det kändes som att vi hade något gemensamt – vi existerade.
Är det inte något magiskt med existensen? Spelar det någon roll hur länge man lever, då oavsett hur länge man lever så tillhör man ju alltet – man består ju av atomer? Är inte "tävlandet" om vem som lever längst lite som att vem som kan hålla andan längst?
Med vänliga häsningar,
Windom 'Den tacksamme' Earle31
__________________
Senast redigerad av WindomEarle31 2016-04-21 kl. 03:30.
