Gäller verkligen "Humes lag" eller är den helt enkelt fel?

I den här tråden tänkte jag att vi kunde diskutera Humes lag, eller den så kallade is/ought-distinktionen.

Enligt hum rör sig normativa frågor och argument på ett annat plan är deskriptiva. Att diskutera vad någonting "är" följer inte samma logiska mönster som att diskutera hur någonting "bör" vara. Enligt Hume innebär detta att man inte kan logiskt härleda ett bör från ett är och inte heller ett är från ett bör.

Vi kan alltså inte säga att rasism är fel därför så finns det inga rasskillnader. På samma sätt kan vi heller inte säga att det är naturligt att fortplanta sig så därför är homosexualitet fel (det leder inte till fortplantning).

Man måste smyga in ett värdeomdöme för att härledningen ska kunna bli korrekt. Och värdeomdömen, enligt Hume, baseras helt o hållet på godtyckliga känslor.

Om man tänker som Hume så mena man att det att man inte kan att hitta några objektiva rätt och fel i värdefrågor. Stämmer detta? Eller har Hume helt enkelt fel? Går det verkligen, på både semantisk och logisk nivå, hålla isär värderingar och beskrivningar? Följer det normativa verkligen en helt annan logik än det deskriptiva?

Naturrättsteoretiker måste ju avsky Humes distinktion mellan fakta och värderingar.

Men vad tycker ni?

Tycker det verkar rätt vettigt. Det är många som använder evolutionsteorin som argument för att något skulle vara rätt eller fel, men det faller ju på det du säger. Evolutionsteorin säger ingenting alls om rätt eller fel.

Jag tycker också den i grund och botten är vettig. Det jag undrade var om det finns någon mer filosofisk skarp kritik av den. Vissa så kallade "fenomenologer" menar ju att vi inte kan dra en gräns mellan fakta och värderingar (och inte heller mellan förnuft och känsla). De tycks mena att vilken fakta vi upplever påverkas av våra värderingar. Det finns ingen fakta som är neutral. Vi måste alltid göra en värdering när vi väljer ut fakta och hur vi presenterar den styrs också av våra subjektiva värderingar.

Andra människor går åt andra hållet och menar att det på allvar finns objektiva värderingar precis som det finns objektiva fakta. Alltså, att visa saker o ting helt enkelt är rätt och är fel. De menar att värderingar i sig är fakta och kan därför behandlas på samma sätt som fakta-påståenden. De är antingen fel eller så är de rätt. Men jag har aldrig riktigt förstått deras resonemang.

Nu gör du det svårt för mig.

Faktum är att det finns en poäng i att säga att all fakta är värderingar, och att det inte finns någon åtskillnad. Man kan tycka att matematiken är helt ren från värderingar, men trots allt utgår all matematik från axiom som är "godtyckligt" valda. Med godtyckligt menar jag inte helt slumpmässigt, utan bara att man hade kunnat välja andra axiom och få en annan matematik.

Är verkligen inte utbildad inom området så ha tålamod, men om man är lagd åt det deterministiska hållet kan man väl ta bakvägen till människan. Jag antar nu jorden är, det är ingen åsikt eller att något bör vara på något vis, jorden bara är. På jorden lever bland annat människan, en flercellig organism, som bara är. Människor föds och formas genom uppfostran, utbildning och andra erfarenheter. Människor har åsikter om vad som är rätt och fel, vilka är baserade på vad de tidigare lärt sig eller varit med om. Är då inte rätt och fel enligt en människa någonting som bara är? Alltså, åsikter/bör/rätt/fel är bara olika former av är...?

Antar att Hume hade en hel del tankar om in/determinism också. Så han har väl säkert förklarat det här. Är det så enkelt att om världen är fullständigt deterministisk så är moral lika mycket illusion som fri vilja?

Aja, vet inte om det är sammanhängande men men.

Jag är inte påläst i frågan (inte i moralfilosofi öht för den delen). Likväl vill jag påpeka att Hume hade rätt Idag är det dock poppis med socialkonstruktivism och andra dumheter - så frågan är aktuell!

Hur något är och hur något bör vara beskriver två olika världar (den faktiska världen och en möjlig värld). Det är ganska uppenbart att hur något är inte nödvändigtvis är hur detta något bör vara.

För att ta ett icke moraliskt exempel: Det står en bil utanför mitt fönster men det bör inte stå en bil utanför mitt fönster. ”[…] men det bör inte stå en bil utanför mitt fönster ” påverkar inte hur sakförhållandet är beskaffat. Det står en bil utanför mitt fönster.

Vi kan även betänka följande: Saker och ting bör falla mot marken när jag släpper dem även i morgon. Vi har ofullständig kunskap om universums beskaffenhet och kan omöjligen besitta kunskap om framtida kausala tillstånd av den enkla anledningen. Således ”Saker och ting bör falla mot marken när jag släpper dem även i morgon” är baserad på induktion (härledning från erfarenhet) och det finns inget som säger att den observerade regelbundenheten faktiskt är statisk till sin natur.

Bara genom att antyda att något inte är som det bör vara så frångår man från att prata om den faktiska världen till att prata om en möjlig värld. För om något är som det bör vara så behövs inte detta påpekas då sakförhållandet redan är som det är.

Bör vara medför att x ska ha vissa egenskaper – en bestämd natur.

Vad som är rätt eller fel är en svår fråga och inte evolutionsbaserat. Allt går inte att härleda till evolutionen, vad som är rätt eller fel är ju i viss mån åsikter.

Olika kulturer har sin syn på vad som är rätt eller fel, det är en sanning baserad på vad människor tycker. Konstruktivistisk sanningsteori kallas det. Precis samma sak som att vi värdesätter pengar eller vad som är status etc.

Hume har fel. I mänskliga relationer är alltid är och bör utbytbara, då vi inte som djur förmår avstå ifrån att socialisera eller internalisera ett är. Det är väl mänskligt att kämpa mot döden, oavsett vilket "är" vi än presenteras med? Och som människa lever jag hellre när jag lever, än kryper ner i graven med logisk fatalism.

På gravsten hos Heidenstam står det parafraserad: "du lever, det är den yttersta gåvan, håll fast vid den".

Människor förstår honom, tinget inte. Man ska väl vara glad att man lever?

Vilket "faktum" i sig är det? Tänk dig att du går tillbaks eller går djupare in i en tanke. Den förändrar sig. Projektionen ändras på något vänster. Jag tror det är de fenomenologerna menar.


Hur vet du att man har kommit på matematik? Matten är ju bara ett språk för att förstå förutbestämda mönster. De flesta matematiska regler finns ju runt oss och är i rörelse. Om man vi hittar på något annorlunda är det felaktigt?

Det är väl ganska uppenbart att matematiken blir annorlunda om man gör andra antaganden. Exempelvis om ∀x∀y(x=y → ∀P(Px ↔ Py)) inte gäller så är substitution inte möjlig. Då ∀x∀y(x=y → ∀P(Px ↔ Py)) säger att om x och y har samma egenskaper så är x och y samma objekt. Om vi anser att det är möjligt för x och y att ha samma egenskaper men vara olika objekt så kan vi inte använda oss av substitution.

Hur vet du att de förutbestämda mönster du observerat inte bara är skenbara mönster utan någon riktig förankring i verkligheten? I grund och botten så är matematik ett deduktivt system. Att de axiom som matematiken bygger på skulle vara sanna är inte en självklarhet. Hur vet du det?

Ser skumt ut.