Jag och universums mönster

Eftersom min första trådstart blev skrotad utan förklaring så ska jag försöka utveckla mina tankar lite mer i denna då.
Om denna blir skrotad skulle jag vänligt bara vilja veta varför.
För mig är detta filosofi.

Vem är jag?
Och hur skapar jag frågan om mig själv?
Ur mitt inre från inget utstrålar jag färger
som pekar finger på former och symboler
som utvecklas och blir till fulla meningar.
Likt en inre big bang börjar idén.
En evolution som sätts igång och får färgerna
och formerna att förändras över tiden.
Likt ett universum i rörelse rör sig tankarna.
Men jag är kvar i mitten och ser allt röra sig runt mig.



De jag menar är att vi alla har vårat eget centrum.
Ett stilla centrum. En absolut punkt.
Med saker som flödar runt och mellan våra centrum.
Vi, våra tankar, planeter, stjärnor och galaxer rör sig på samma sätt fast på olika nivåer.

Hur ser ni på detta?
Vad har ni för syn på eran mitt?
Om ni ens tror att ni har någon?
Tror ni att universum ett typ av universellt mönster?

Det är intressant. Det finns ju ett krav från naturen att vi ska lämna vårat lugna centrum och så att säga röra om i grytan. Det tror jag har att göra med att varken vi eller naturen tål inaktivitet någon längre tid. Kommunikation är det viktigaste och den måste uppstå. Vi kommunicerar genom att agera.

Paradoxen är alltså att vi hela tiden måste bryta med vårt trygga centrum och ge oss ut på ovissa stigar. Detta finns över oss som ett krav från existensen som vi nog inte gärna skulle vilja vara utan.

Det är hela tiden en pendelrörelse mellan att vara sig själv och att vara en del av något annat och det är denna pendel som ger livet dess dynamik.

Jag gillade hur din syn på hur idéer uppstod som en big bang i huvudet.

annars

https://www.youtube.com/watch?v=NAj26rVWK14

HA!
Jag håller med.
Kom in i nåt äckligt flow.