Tjyvas egna texter

Alice T:s fitta

Jag befinner mig i ett rum tillsammans med min flickvän. Är det ett konferensrum? Ja det ser så ut. En lokal i ett större byggnadskomplex. Kanske det en gång var en chokladfabrik, eller någon form av industriell tillverkning inhyst inom dessa väggar. Men efter när ägarna flyttat verksamheten utomlands, eller lagt ner, och lämnat kommunen med Svarte Petter på hand stod den tom i ett tiotal år innan den gjordes om till konferenslokal för snacksaliga liberala frihandelstyper och bortkomna kommunpolitiker som står med mössan i hand och bara tar emot.

Hur som helst, vi är nu säkra på var vi är, men inte varför eller hur vi kom hit. Så vi sätter oss ner vid ett litet bord, inte vid det stora bordet i mitten, utan lite vid sidan av så vi får god uppsikt över rummet men själva inte är i blickfånget.

Efter en kort stunds väntan, det kan inte ha varit mer än en kvart-tjugo minuter öppnas en dörr och in kommer Alice. Vi känner så klart igen henne omedelbart. Vem hade inte gjort det? Men få har nog sett henne utan en tråd på kroppen! Vi kan inte annat än att oerhört uppmärksamt studera varje rörelse hon gör, hon är ju naken! Ja helt naken som hon kom in i denna värld, förutom vattenkannan hon bär på. Men den skyler inte direkt de delarna man är mest nyfiken på. Och hon verkar heller inte skämmas för sig om man säger så.

Med vattenkannan i högsta hugg träder hon smidigt genom rummet fram till det stora bordet i rummets mitt. Ett blomsterarrangemang vi tidigare inte har lagt märke till står nu där i all sin prakt på bordets mitt. Alice börjar plocka med blommorna, ger dem lite vatten, smeker en blomma med baksidan av handen, viskar något. Vi sträcker på halsen för att se vad det är hon gör men blommorna skymmer mycket av sikten. Hon lägger märke till vår nyfikenhet och skjuter av sitt patenterade småhemliga leende i vår riktning och vi solar i den uppmärksamhet hon ger oss. Trots sin nakna utsatthet rör hon sig med grace och självförtroende. Hon får ett nöjt uttryck i sitt ansikte och verkar vara klar med blommorna, vänder sig om och tassar tyst bort till dörren, men innan hon försvinner ut vänder hon sig om och vinkar nästan förstulet till oss.

Tjejen och jag sitter där på kanten på våra stolar och är nästan helt förstummade, utbyter blickar och skrattar lite åt situationen, åt det som just hände. Tjejen är ändå snabbt uppe på fötter och skyndar sig fram till bordet där Alice nyss stått.

Vad tror du hon gjorde, frågar hon mig. Jag rycker på axlarna, tittar mot ett fönster. Jag säger att det ändå var lite spännande att få se Alice helt naken. Tjejen håller med men hon verkar vara mer intresserad av blommorna. Plötsligt börjar hon gestikulera och peka på något, försöker få mig att komma bort till henne. När jag kommer fram och ställer mig vid hennes sida ser jag att hon har lyft på några blomster och där under ligger Alice nyrakade fitta i all sin prakt och härlighet. Min tjej bara gapar. Så jag gör det också.

Tjejen säger, nej viskar, med en halvkvävd röst i mitt öra, låter nästan lite andfådd, att hon vill testa hur det känns att ha på sig Alice fitta. Jag nickar medhållande, ja det hade varit intressant. Tjejen tittar sig runtom i rummet, som om hon inte redan visste att vi var ensamma och sen sträcker hon in handen och tar upp fittan och väger den i handen innan hon stoppar in den under kjolen med ena handen och den andra lossar hon på sin egen.

Wow!, utbryter hon euforiskt. Det känns som när man stoppar in en riktigt stark minttablett i munnen eller sån där Vicks som man stryker på bröstet, säger hon med ett stort leende på läpparna.

Jag tittar ner och skrapar lite med skon i golvet och säger att det hade varit intressant att en gång få knulla Alice fitta. Det är ju inte var dag som man får den chansen, så att säga. Min tjej nickar förstående och inkännande, lägger sin hand på min axel och säger lite skälmskt att hon gärna skulle vilja veta hur det känns att bli knullad när hon har Alice fitta.

Så vi går på det.

Vi har bara börjat lite smått när Alice dyker upp igen, nästan som om det var beräknat på förhand.

Hon kommer fram och ställer sig bredvid och liksom tittar på med en nyfikenhet man finner hos föräldrar när deras barn tar sig an världen på egen hand. Vi anar nog en smula stolthet också. Det dröjer heller inte länge förrän hon börjar ställa frågor till oss om hur hennes fitta känns, om den fungerar bra, om vi har något att anmärka på dess prestationsförmåga och så vidare. Vi försöker svara så uttömmande som möjligt, så gott det går när man knullar.

När vi kände oss färdiga och också Alice verkade nöjd lämnade tjejen, om än en smula motvilligt, tillbaka fittan och så tackade vi så mycket men Alice höll upp en hand och bara log sin underbara leende och sade med mjuk röst, det är jag som ska tacka er. Hon tog emot fittan och satte fast den mellan sina ben och lika plötsligt som hon kommit in i våra liv dansade hon nu ut ur detsamma.

Det hände ibland om vi hade tråkigt någon helg att vi tog oss tillbaka dit till det mystiska konferensrummet men hur länge vi än väntade dök Alice aldrig upp igen. En gång kom han Ivar A in och lämnade av sin lilla knöliga missbildning. Tjejen tittade på mig med höjda ögonbryn. Jag utbrast, så fan heller! Hemlighetsfullt skrattade stoppade vi ner den i en hundbajspåse och begav oss till Observatorielunden och planterade Ivars lilla rot i en rabatt.

En tråd som i skrivande stund har alldeles för få visningar. Det här var konstigt, roligt och jävligt bra!

Telefånhoran

Hon såg bra ut om man betraktade henne ur vissa vinklar och jag tror hon var medveten om det och utnyttjade det till sin fördel. Men utöver den kunskapen om sig själv föreföll det sig tämligen livlöst i huvudet. Både vad gällande självkännedom som den intellektuella kapaciteten.

Hennes sinnestillstånd var ständigt i upplösning. Alltid fanns det en orsak att inte stiga upp ur sängen, eller tvärtom att uppsöka den för att undfly den för henne obegripliga och hotfulla världen utanför sängramen. Den lilla tid hon ändå spenderade vaken och ur sängen upptog håret det mesta av hennes perceptionella funktioner.

Det torra livlösa håret med delade hårändar. Hennafärgat och misshandlat av otaliga kurer och hemgjorda dekokter i hopp om att återuppväcka det från de döda. I timtal kunde hon sitta vid köksbordet med en stark skrivbordslampa och förstoringsglas och detaljstudera varenda hårstrå och om hon såg något hon inte gillade var hon snabbt framme med saxen och amputerade hårstrået.

Jag tyckte om att fotografera henne ur de vinklarna som gjorde henne perfekt. Med foton kunde man bortse från alla de andra bristerna hon hade. Jag tapetserade över med perfekta foton alla fel och brister. Mitt favoritfoto var taget en höstförmiddag när solens strålar silades genom trädkronan på ett orangefärgat träd och hela hon strålade med ett återhållet leende och huvudet vinklat precis rätt.

Om något foto av en slump kom för nära sanningen raderade jag det fort. Både för min och hennes skull.

Men ibland på kvällarna när jag var ute och rökte ställde jag mig vid fönstret och tittade in på henne. Och där och då såg jag inte genom en lins utan den osminkade sanningen som presenterades för mig. Det var svårt att gå tillbaka in till henne där hon satt och klippte i sitt hår. Tack och lov kom min räddning som skänk från ovan. Hennes fitta hade varit torrlagd i flera veckor och saker och ting stod inte rätt till men jag kunde inte sätta fingret på det. En nätt nymf trädde in i handlingen och vi förlustade oss i snickarboden. Det var en ung kvinna som brukade vara ute och jogga på kvällarna efter jobbet, hon hade sett hur det brukade lysa från snickarboden där jag satt ute och rökte och lyssnade på klassisk musik. Så en kväll hade hon tittat in. Jag bjöd på whisky och hon gav mig komplimanger för mitt fina skägg och tobaksdoften från min pipa. Snart hade vi börjat vänslas och jag brydde mig inte riktigt om hårtrassel och kameravinklarnas komplikationer.

En kväll när jag och hårhäxan gick till affären började hon prata som om hon varit tyst i flera år. Kanske hade hon också varit det. Hon pratade om att hon skulle flytta och att kärleken inte längre fanns mellan oss, i alla fall inte från hennes sida. Men allt det där hörde jag inte för jag såg ett löv drunkna i en vattenpöl och funderade på hur förgänglig tillvaron kan vara. Även för ett löv.

Kanske jag hade varit för snäll, för tillåtande, inte satt gränser tillräckligt tydligt. Förutom håret var pengar något hon var besatt av. Så pass att hon telefonhorade och fick pengar hemsickade i anonyma kuvert. Det var i alla fall vad hon sa till mig. Men jag brydde mig inte särdeles. Jag hade min nymf i snickarboden som jag fläskade på så sågspånet yrde. Nymfen var alldeles galen i min grosshandlarbuk och fläskkuk och det bästa hon visste var när jag spände fast hennes hår i arbetsbänken. Det var helt enkelt något helt annat än musen där inne som med sina sorgsna blygdläppar, ständigt återkommande svampinfektioner och oförutsägbara humör var lika slutkörd som en BMW från -83. Hon som började lipa när jag gav henne grillade revben på alla hjärtans dag, eller började packa väskan för att jag hade sagt att även om hon hade varit nazist hade jag ändå älskat henne. Det var tacken det. Nej då hade jag mer och mer börjat uppskatta det fasta fina nymfköttet.

Den där sista hösten tillsammans då bokstävernas och ordens innebörd och tillvaro var lika flyktig som löven på marken. Då när hennes mobiltelefon hade börjat plinga och vibrera något onormalt mycket. När hon stod i badrummet och gjorde sig i ordning för att åka till stan knep jag telefonen som låg obevakad på köksbordet. Sms från en kurskamrat. Kärleksdikter. Sådana jag kände igen, som hon hade skickat till mig som hon först hade fått av honom. Men allt blev bara till flyende bokstäver och oläsliga ord som drogs i rännstenen. Fortfarande idag önskar jag att det gick att stoppa ordflödet. Och jag minns orden som kom ur hennes mun när hon såg mig vid köksbordet och telefonen i handen.

Tycker den andra var bäst. Hade också en tjej som telefonhorade. Hon köpte visserligen en födelsedagspresent åt mig en gång som nog annars varit för dyr. Men ändå. Det kändes konstigt. Ännu värre om hon vore psycho som din. Eller den i texten. Kändes självbiografiskt bara.

"Ska vi dra ner å äta.", föreslog Robert entusiastiskt. Jens hade legat på sängen vänd inåt väggen hela dagen. AC:n blåste rätt i ansiktet på honom. Solen hade börjat gå ner och Roberts entusiasm var enbart spelad, i själva verket var han orolig. De hade ju åkt till Grekland för att bada och äta och ha roligt. Kanske inte att festa så som man gjorde i ungdomen, utan bara hänga på någon lugn strandkrog och beställa grillade havsrätter. Men Jens, han hade betett sig så konstigt sedan de anlänt, så orkeslös och frånvarande.

"Nä fan, där kan du inte ligga. Upp å hoppa med dig nu!", försökte Robert ännu en gång, och slängde en tom ölburk i huvudet på Jens. Jens tittade upp med en frånvarande blick och knuffade ner ölburken på golvet och hasade sig upp med ryggen stödd mot väggen. Han satt så en stund med blicken på sina vader. De hade inte fått någon färg ännu. Fortfarande likbleka. Men han hade inte varit ute så mycket. Robert hade sprungit upp med mat till honom. Robert var en bra vän. Men vad var det.... Det var någonting... som inte kändes rätt. Det var inte Roberts fel, nej det kunde det inte vara. Vad var det? Jens bet sig innanför läppen och koncentrerade sig noga, mycket noga på sitt tankearbete, den fnurra han försökte reda ut i sitt huvud.

Robert tittade otåligt på sin kompis som verkade dagdrömma. Han harklade sig, det nästan ekade i det kala hotellrummet. Jens tittade upp, med ett blekt leende på läpparna. "Va?", frågade han och såg över rummet med en ostadig blick, utan att fokusera den på Robert. Robert pekade med fingret på sin armbandsklocka och sade, "Dags att käka, ska du med idag? Tänkte dra till butiken också, men det kan vi ta efter maten." Jens gned sig på magen med handen innanför t-shirten, som om han tvunget fick lov att känna efter om han var hungrig, eller om det skulle gå att få ner någon mat. Han nickade bifall och Robert sken upp. "Kom då så drar vi!", sade han och trädde fötterna i sina flipflops. Jens böjde sig ner makligt och tog fram sina gympaskor från under sängen.

Robert var som en upprymd sällskaplig hund och sprang som i cirklar runt Jens. Äntligen kunde deras semester börja, kände han. De skulle ha så mycket roligt. Ja de kanske till och med kunde förlänga semestern med en vecka. Om nu Jens kom i gängorna igen och började bete sig normalt. De gick längs med strandpromenaden och tittade på de små fiskebåtarna som låg utspridda i viken. "Tror du de verkligen fiskar med de där fortfarande, att någon lever på den sysslan, eller är det mer som att de försöker skapa en bild av något som inte längre finns, turistnäring och sånt där du vet?", sade Robert i hopp om att starta en konversation. Jens ryckte på axlarna och tittade ner i backen. Robert knuffade till honom. Jens gav ifrån sig en knappt märkbar suck innan han svarade, "Nej, kanske, jag vet inte."

Men Robert lade inte märke varken till sucken eller svaret, han utbrast, "Tada, nu är vi framme!", och gjorde en gest med armarna som om han presenterade en ny bilmodell på en mässa. De stod framför en liten taverna med uteservering och pergola. Jens tittade skeptiskt på Robert, sedan på tavernan och åter på Robert. Inget anmärkningsvärt alls i den här delen av världen men Robert verkade utomordentligt stolt och, nästan, mallig över att ha "funnit" den. Han var ju inte så mycket för att vara ensam, han behövde alltid sällskap, någon som ständigt kunde bekräfta honom, tänkte Jens.

De slog sig ner vid ett litet bord på uteserveringen. Det var inte riktigt säsong ännu så restauranten var glest befolkad. Det var inte heller den sortens etablissemang som lockar till sig lokalbefolkningen. De blev snabbt betjänade av servitören. Robert beställde in en sallad och keftedes och tzatziki. Han gjorde ifrån sig ljud av välmående och som om han redan hade maten framför sig. Jens beställde ett glas ouzo och tog en brödpinne att knapra på. "Va, ska du inte ha något att äta?", utbrast Robert desperat. "Du har ju inte ätit på hela dagen." Jens skakade på huvudet och tuggade i sig pinnen. "Jag åt den där melonhalvan när du var ute i eftermiddags.", sade han och tittade bort mot några hundar som strök förbi. Robert tittade oroligt på sin vän, öppnade munnen för att säga något men ångrade sig och tog upp sin telefon och kollade sitt Facebook-flöde.

Maten och dryckerna kom in. Robert njöt i stora drag, och gjorde ingen hemlighet av det. Det lät som han åt upp ett helt orkesterdike. Jens läppjade försiktigt på sin ouzo och tuggade i sig flera brödpinnar. Han funderade på om han ville ha ett glas till, men bestämde sig för att ett räckte. Robert hade bett om att få titta på desserterna på menyn när Jens sade att han skulle gå hem. Robert som nu var nöjd och belåten och hade glömt bort att oroa sig för sin vän, gjorde tummen upp och sade, "Jag tänkte gå förbi och handla sen ju, ska du ha något från affären?" Jens skakade bara på huvudet, och skyndade sig hem.

När han kom upp på rummet tog han av sig shortsen och kalsongerna och tog sedan på sig shortsen igen, gick ut på balkongen och satte sig på en stol. Den svala kvällsbrisen letade sig upp innanför shortsbenen. Han satte sig mer bredbent, lutade huvudet bakåt mot väggen och lyssnade på insekterna och vågorna från viken och en hund som rotade efter något bland soporna i gränden och lät sig svepas bort av lugnet. Plötsligt började det rycka i ytterdörren och han hörde Robert svära. Robert kom in med två kassar fyllda med chips och läsk och frukt. Han verkade uppspelt.

"Fyfan, alltså fyfan! Jag var nere på svensktjorren och handlade. När jag skulle gå in i affären såg jag en löpsedel, Aftonbladet eller Kvällsposten eller vad det nu var, det såg jag inte, men, ha ha, lyssna på det här! Du vet den där författaren som skriver på det där nasseforumet? De har nu på nått sätt fått tag på en hemmagjord porrfilm med honom. Det stod på löpet. Jag har inte kollat den ännu men det verkar vara något riktigt extra!"

Jens blundade, knep ihop ögonen hårt som om han försökte önska sig bort, eller ännu bättre, önska bort Robert, hotellet och värmen och insekterna och alla skabbiga hundar, den påklistrade givmildheten och falska känslan av gemyt. Han slutade inte förrän det började blixtra innanför ögonlocken. Han hörde hur Robert var i full gång med att stöka runt, letande efter något. "Har du sett laddsladden till paddan?", "Nej.", "Den var här igår, under sängen. Här var den. Har du sett paddan?"

Jens sinnesfrid var som bortrövad. Han satte ihop benen och rätade på ryggen. I högra ögats periferi såg han att något rörde sig. Han vred på huvudet och såg en kackerlacka som höll på att kravla sig upp på balkongräcket. Inifrån rummet hördes Roberts förtjusta stämma och han gjorde segertecken. "Nu djävlar, jag har hittat filmen, ska du kolla också?" Han släckte ner belysningen och öppnade en påse chips och satte sig i sängen. Ljudet från en man och en kvinna och två barn fyllde rummet. "Fan de firar ju julafton, vad är det här för trams, jag ville ju ha knull", utbrast Robert besviket.

Antennerna på kackerlackan vajade i vinden, den tog några steg framåt och stannade, läste av omgivningen. Jens kunde inte slita blicken ifrån insekten. "Haha, vilken djävla besvikelse. Här trodde man att det var någon nazi-variant på Tom of Finland, hårig och muskler och kantig käkmuskulatur och så får man någon halvdegig velourhjälte, han ser ju nästan ut som träslöjdsmajjen på högstadiet med den där skepparkransen.", kommenterade Robert med chips i munnen, på tröjan och i näven.

Kackerlackan hade nu fått upp farten och klarat av hela kortsidan av balkongräcket och tagit vänster in på långsidan och det såg inte bättre ut än att den snart skulle passera Jens, men så stannade den igen. Kackerlackan och Jens utbytte blickar. Som två själar som möts över art-gränsen. Har de varit här förut, gjort samma sak, utbytt samma tankar med sina blickar? Jens stod nästan inte ut längre, det började kännas tjockt i halsen. Kackerlackan ställde sig på bakbenen och försökte nå fram till Jens.

"Nu är ungarna körda till sängs. Kidsen fick mjuka klappar, dags för tanten att få sitt hårda paket, hähähä", frustade Robert så att chipsen yrde över hela sängen. "Kom in nu för fan, sitt inte där ute och uggla, nu drar han fram kuken!" Jens nickade erkännande åt kackerlackan, knäppte till den med pekfingret så den for av från räcket och ner tre våningar innan den träffade asfalten med ett ljud som lät som ett vått klick, som när man tappar en glasskula på marken. Besynnerligt, de ska ju tåla kärnvapen sägs det, tänkte han. Jens fortsatte in i rummet utan att ägna kackerlackan några fler tankar, ställde sig bredvid Roberts säng och hukade sig ner för att kunna se vad som försiggick på paddan. "Äh det här är väl inget att se, han knullar ju som det vore till Lugna Favoriter. Ska vi dra ner och ta en bärs istället?", föreslog han.

Vi träffades första gången när vi båda, men helt ovetande om varandras existens, var ute och plockade svamp. Vi kom till att språkas om både det ena och det andra. Det visade sig då att han var en åldrande barberar-mästare, och en mycket känd sådan, i vissa kretsar till och med ökänd. Han fortlevde tillbakadraget i en inre, och, yttre exil, från sitt hyreshus beläget mitt i staden. Han hade köpt ett flervåningshus men camperade i våningen högst upp, i 1 rum och kök. Resten av lägenheterna stod tomma.

Han samlade på skruvar, småspik och alla sorters cylinderformade föremål av metall. Han hade en gång funnit en "stinger" till en pipa. En stinger är ett filter, eller mer menat att fånga upp fukt som kan uppstå i pipan under rökning och den fästs i pipans skaft. Hur som helst, han hade funnit en sådan som var böjd, och det grämde honom å det grövsta att han för det första inte visste vad det var och för det andra att vad det nu än var så var det uppenbarligen deformerat. Gladeligen förklarade jag för honom vad föremålet var och hur det kom sig att det var böjt. När en pipa är uttjänad väljer många piprökare att helt enkelt bryta pipan på mitten. Han skrattade åt detta excentriska förfarande.

Jag minns en dokumentärfilm som gick på den statliga tv:n för en tid sedan. Den handlade om
skråväsendet i allmänhet, men fokuset låg på barberare och deras utdöende. Alla kallar sig ju för frisörer idag. Men det finns då ändå en sorts sista reträttpost av stolta barberare, och vissa
av dessa uppbär en inte helt oansenlig renommé inom hantverkskretsar. I vilket fall så var det nu så att dokumentären i ett segment utspelade sig hemma hos en riktig storskrävlare som passade på att ha stor bjudning och hade krämat på ordentligt med champagne, kaviar och blinier och gåslever. Ja det hela var motbjudande, en oblyg uppvisning där brist på finess excellerade.
En bit in i dokumentären kan man se hur det bland festdeltagarna börjar det tisslas och tasslas om vem det är som saknas, alla vet med sig att de blott är imitationer av den stora mästaren, deras osäkerhet får sitt utlopp i en högfärd och vräkighet de egentligen inte har råd med. Stillbilder på mästarens flervåningshus hade klippts in i det rörliga fotot föreställande minglande champagneluder vars utstickande krokiga lillfingrar riskerade att haka i varandra där de vimlade runt, berättar-rösten i dokumentären läste upp flertalet "skandaler" som det vore en lista över begångna brott och att vi hade att göra med en skyldig människa, en brottsling, en vedervärdig person, ja knappt egentligen människa, "där sitter han i sitt elfenbenstorn och tystnaden är talande, den är dömande, högfärdens silentium, människoföraktets högboning!" och så vidare.

Jag hade tagit min mor och yngre bror (som fortfarande bodde hemma, han var ett så kallat
sladdbarn) till min "vän", (jag använder citationstecken då jag tror att en person med den livsinställningen egentligen aldrig kan vara vän med någon, kanske han bara utnyttjar folk som bländas av hans persona men i så fall är det en form av ömsesidigt utnyttjande då i alla fall jag upplevde det som oerhört lärofullt att för en tid gå vid hans sida) och på sätt och vis arbetsgivare, även om det mesta jag gjorde åt honom var på frivillig basis och det kom aldrig på fråga att jag bad om någon ersättning och jag tror inte han tänkte göra några föresatser att erbjuda mig någon kompensation för mitt arbete.

Jag hade tänkt mig att det vore roligt för min bror att få bli klippt på riktigt vis av en man som förmodligen snart skulle gå ur tiden och ett kulturarv gå om intet. Min mor hade gått med på det hela och hade följt med mest av nyfikenhet. Under tiden min bror fick sitt hår klippt gick jag och mor i trädgården och jag berättade hur vi hade träffats och vad jag hjälpte honom med.

Det var efter att ha sett filmen som jag beslöt mig för att uppsöka honom. Jag trodde ju aldrig att
han skulle ta emot mig. Men han var tydligen i behov av någon form av sällskap. Eller rättare sagt, hjälp. Jag skulle hjälpa med att hålla fastigheten i gott skick, rensa stuprännor, hålla putsen på fasaden i schack, beskära träden och buskarna, som du ser här har jag precis ansat enbuskarna rätt så hårt, ja in på bara benet skulle man kunna säga, förklarade jag.

Vi hade ställt oss mellan en nyrakad enbuske och en grov gammal björk. Hon tittade storögt först på busken, sedan på trädet och frågade mig nästan som ett litet barn, "Alla buskar kan väl bli till träd?"
"Jadå."
"Och träd kan bli till buskar?"
"Givetvis."
"Kan träd sedermera förtvina till sly?"
"Oundvikligen om det vill sig illa."
"Men det är väl inte ett snabbt förlopp?"
"Det kan ske på ett ögonblick!"

Min mor tittade förfärat på den gamla björken, lade under tystnad sin hand på stammen och klappade den tröstande. Jag berättade för henne om ett experiment, "The Pitch Drop Experiment" som har pågått sedan 1927 där forskare övervakar en glastratt fylld med den trögflytande substansen beck. Under dessa 83 år som experimentet har genomförts har ingen ännu sett en droppe falla, fastän det har skett nio gånger. Den senaste, nionde droppen, tog 13 år på sig för att falla.

Vi fortsatte vår vandring i trädgården, runt om huset, till vi kom fram till entrén. Jag knappade in koden och höll upp dörren åt min mor. När vi steg in i trappuppgången möttes vi av en förfärlig syn, blodfärgat vatten rann längs med väggarna och trappan. Mor fick panik och höll upp händerna för kinderna och gav ifrån sig ett gällt skrik och sade, "Herregud vad är det som har hänt?" Vi vadade upp de tre våningarna för att komma fram till ägarlägenheten, dörren stod vidöppen och när vi klev in satt min bror med huvudet bakåtlutat i schamponeringsstolen, ur vattenkranen forsade vattnet. Blodet kom från ett stort jack i min brors skalp.

"Hej mamma! Det blev ett litet jack men det är inte så farligt."
"Herregud, du är ju skalperad!"

Den gamla mästaren satt på sin säng och mumlade för sig själv. Jag gick fram för att se hur det var med honom. Han verkade frånvarande så jag tog tag i hans axel och ruskade om honom. Han tittade upp på mig och sade, "Jag spenderar så mycket tid med min katt men ändå så vet hon inte vad jag heter, vad jag tänker, eller känner. Hon vet inte vem jag är. Förstår du vad det innebär?"
"Ser du vad du har gjort med min bror?", röt jag.
"Jag gav henne en skalbagge som jag fann i sängen. Hon slog mot den med tassen några gånger, den sprang åt sidan, hon böjde sig ner och nosade på den, när den inte längre var intressant gick hon ut till matskålen."
"Han håller ju på att förblöda, din gamla dåre. Vad håller du på med?"
"Skalbaggen sprang in under soffan där, och antingen lever den fortfarande eller så är den död. Det finns ju bara två lägen att välja på. Sådan är naturen."

Det var nära att jag med grepp om rockkragen hade tvingat ut honom genom ett fönster, men insåg att han mentalt hade regredierat till kanske inte barndomen, men så till något svagsint stadium. Han höll i sin sax som en sköld mot onda ting. Min mor skrek och yrade omkring i lägenheten i jakt på förband. Min bror verkade inte förstå situationens allvar utan försökte sätta sig upp i stolen. Min mor var snabbt där och höll ner honom. Hon trodde han var i chock och försökte lugna honom med att
snart kommer ambulansen, inget att vara orolig för.

Mästaren hade lagt sig ner på golvet och rullade fram och tillbaka. Jag sa till honom att han borde gå och leta rätt på skalbaggen. Han höll med om att det var en ypperlig idé och började kravla in under sängen. Jag tog därefter fram en handduk från ett av skåpen och virade den runt min brors huvud likt en turban, tog upp telefonen ur fickan och slog larmnumret och bad om en ambulans. Förmodligen var det inte så kritiskt att vi inte hade kunnat ta oss till akuten på egen hand men jag ville lugna ner min mor.

När vi lämnade lägenheten tog jag mästarens nycklar som låg på hallbyrån och låste sjutillhållarlåset från utsidan.

På kvällen när ölen blivit för många känner man ingen misär. Men till frukost äter man det sista i chipspåsen och tre Snickers i rask följd. Känner blodsockret skrika av berg- och dalbanefasa. Sedan sitter man och läser litteratur-forumet på Flashback, baklänges. Det är pannlampa på och arkeologisk lycka när man finner en tråd med lovande rubrik daterad till 2002-04-12. Pungkulorna marineras i bakissvett i slitna mjukisbyxor fram till klockan 16:34. Grannen tror hon är företagsam som hurtigt sliter igång gräsklipparen. I köket vissnar pizzakartongerna. Flugor festar på den sura öl som finns kvar i flaskor som står lit de parad på diskbänken. Misären är här.

Framåt kvällen när muntorrheten har lagt sig börjar det pirra i ollontoppen. Inget gammalt ragg lystrar till lockropen så man får knalla ut till vägen och vinka in en tysk cykelturist. Man föser henne framför sig i riktning mot kostallet med knuffar i ryggen och väser i örat, Schnell, schnell. Mjukisbyxorna faller till det dammiga cementgolvet och tyskan, måhända schweiziska, varsamt och med van hand vrider upp klockspelet. När strupen är befuktad kränger hon av sig den trånga cykeltröjan, lägger sig raklång på det hårda golvet, pekar på bröstkorgen och med kåt och grötig röst flämtar hon fram, Scheiße, scheiße.

Snygg inramning med "misär" som signalord. Inget behöver tilläggas eller dra ifrån.

Överkurs / vidare reflektioner: jag tänker att man kunde skildra misären som tillstånd utan att dra in ordet "misär," då för man ut läsaren i gråzonen, då vet hon inte vad man ska vänta sig, då måste hon skärpa sig, då blir hon, för ett ögonblick, konfunderad. Poesi ska så klart inte vara "gissa gåtor" men gråzon alltså, gråzon, där frodas de bästa texterna.

Jag ska ta det i beaktande.

Jag röker billiga cigariller och dricker systemets snällaste v.o. konjak. Snällast för plånboken, hä hä hä. Förr när jag var älskad blev det dagligt intag av Cohiba och Courvoisier. Det bara slank ner, hä hä hä.

Men man är ju inte mer än människa. Vad som går upp måste komma ner. Jag fimpar i ett uppochnervänt kranium. Min slitna kavaj skaver. Armbågarna är icke-existerande. Bara hål. Bakom skrivbordet, framför datorn häcklar jag Ranelid, Coelho och Auster. På nätforum förstås. Min kuk sväller och sväller. Slingrar sig ner mot knäskålen, hä hä hä.

Klickar hem obskyra manuskript och förstautgåvor i franska band. Har inte bytt kavaj på ett år. Det är värt det. Jag har gjort svälten till en konstart. Sticker in ett finger mellan revbenen. Känn hur det kittlar. Jag skrattar åt mig själv, hä hä hä, och åt Ranelid, Coelho och Auster. För ingen annan gör det.

Mina tänder är fulla av hål. Cigarillerna och konjaken gör nog sitt. Tandläkaren är inte snäll mot plånboken, hä hä hä. Men vad gör det. Jag smeker mina böcker och luktar på fingertopparna. Tobak och läder. Det är min näring det.

När cigarillerna är slut smaler jag fimparna och tar fram Rizzlat. När konjaken är slut slickar och suger jag på flaskornas mynning. När hålen är större än kavajen... Hä hä hä?

Jag blev väckt av hur en envis fluga sökte sig till min bara hud, irriterat rullade jag över på sidan och försökte dra in armar och ben innanför täcket. Jag ville bara hoppa upp och ge ifrån mig ett avgrundsvrål och slita flugjäveln i stycken men var fortfarande halvsovande. Långsamt slog jag upp ögonen och upptäckte att jag låg i arbetsrummet, och mitt täcke var i själva verket den persiska mattan som skrivbordsstolen brukar stå på. Bredvid mig låg en tom whisky-flaska. Flugan surrade ovanför huvudet, flög ner bakom ryggen och gjorde en vågad inflygning på sidfläsket. Jag slog okoordinerat, vildsint, men klatschade bara till skinnet så det guppade. Jag svor och letade med blicken efter flugsmällan samtidigt som jag trevade med handen efter lysknappen till golvlampan. När jag fick tag på smällan var jag snabb upp på benen, baksmällan som bortjagad av min ilska, och drämde till flugfan när den landade på skrivbordet. Men den var fortfarande inte riktigt död, den låg där och sparkade med benen i luften, kämpade för det sista livet som var kvar i kroppen. Där kan du ligga ditt svin, tänkte jag. Hoppas du plågas så som du plågade mig! I vanliga fall när jag slår ihjäl flugor ser jag till att de är ordentligt döda. Vill helst inte se att de plågas. Men med det här fanstyget tänkte jag statuera exempel så hans polare lämnade mig ifred. Flugan fick ligga kvar på skrivbordet som en varning.

Dessa gymnastiska övningar hade fått mig en smula andfådd och svettig så jag slog mig ner i skinnfåtöljen och lät min svettiga hud fogas samman med lädret. Började tänka på ett gammalt ex, hur vi hade haft sex i den här möbeln. Kuken vaknade till. Jag började torrdra lite. Hon hade blivit kåt av att bli daskad på magen med min kuk. Jag spottade i näven och satt så en stund och drog. Men min personliga herdestund avbröts abrupt. Den gamla grannkärringen, raggarkärring, trampade ut i sin trädgård och i vanlig ordning bräkte hon i telefonen. Hon invaderade också min fantasi och jag slaknade omgående. Jag satt kvar en stund, kanske hon skulle gå in igen. Men nej, väntan var förgäves. Jag gick in på toa och blaskade av kuken, tvättade händerna och gick ut i köket. Skafferiet stod tomt. Jag behövde egentligen inte öppna och kolla, men gjorde det ändå. Torrvaror, men inget bröd. Bröd är livsviktigt. Pasta, socker, kikärtor och kakao. Men inget djävla bröd! Jag slog igen skåpsdörren hårt. Öppnade kylskåpet. Mineralvatten, grädde, röd- och vit- och äppelcidervinäger. Och en burk med kvarg. Jag drog av locket på kvargen och satte mig i vardagsrummet och åt upp hälften. Startade laptopen och surfade in på bybutikens hemsida för att kolla öppettiderna. "11:00-18:00 Hela sommaren!" Utmärkt tänkte jag. Ställde in kvargen i kylen och lade skeden i diskhon och klädde sedan på mig. 5 kilometer till affären. Det blir en bra promenad. Och jag ska ju bara ha bröd, kanske någon ost. Men det blir inte dåligt av så kort stund i värmen. Tur att jag inte ska ha kött, resonerade jag för mig själv samtidigt som jag stoppade hörlurarna i öronen och startade Youtube-appen och letade fram en spellista med Heartless Bastards.

Det var runt middagstid och morgonens svalka hängde fortfarande kvar i luften, men det såg ut att bli en varm sensommardag. Jag bodde en bit utanför byn och butiken låg på andra sidan och jag tyckte inte om att gå rätt genom samhället så därför tog jag en omväg och som i en halvcirkel rörde jag mig i byns ytterkanter. Promenaden tog 40 minuter och jag hade börjat svettas i pannan. Då var butikens svalka välkomnande. Den lilla gårdsbutiken låg inrymd i en gammal lada som hade byggts om för att klara alla livsmedelhygienska krav. Det var en charmig liten butik med inte så många varor. Bara det nödvändigaste. Och allt eko- och närodlat. Så långt ifrån snabbköpens och MAXI-ladornas likriktade överflöd. Här fanns det tomater av olika form och färg och doft, krokiga gurkor och snabelformade zucchini, stora och små lökar plockade bara 50 meter från butiken. Inlagd fetaost i oljemarinad, knäckebröd med kummin och köttprodukter från djur som levt värdiga liv. Det var nästan så det började växa i byxorna. Det kändes så bra varje gång jag gick in i butiken. Jag var en bra människa som handlade här istället för där, ja där där alla andra handlar. Där, där tomaterna behandlas lika ovärdigt som "fläskytterfilén" som kommer från någon dansk djurplågarbonde. Det var snart början på lågsäsongen så jag var ensam i affären. Jag tog god tid på mig, klämde och kände och inspekterade alla varor med ett professionellt öga, hummade lite för mig själv när jag plockade upp en grönsak. Tog en stor påse mjöl, ett halvt kilo plommontomater, en burk med närproducerad färskost, ett paket knäckebröd, 3 hekto bondbönor, några lökar, en vitlök, två ryggbiffar på sammanlagt 300g för 230:- ( fastän jag inte skulle, men det var det värt!) och sist men inte minst en flaska äppelmust. Det kostade sin summa men det är det ju värt om man kan unna sig sådana saker. Och det är ju så mycket mer etiskt också. Om man vill vara en bra människa så får det ju kosta lite. Sen kan taco-svennarna gå och handla i sina hermetiskt tillslutna likkistor bäst fan de vill. Det här är livet, tänkte jag och log och tackade expediten som lade ner varorna i en fin pappkasse. När jag kommer hem ska jag kolla om också papperskassen är etiskt tillverkad, gjorde jag en mental notis om.

När jag vandrade hem hade jag solen i nacken och flugorna kom efter mig, antagligen för att hämnas sin väns död. Jag viftade undan dem, ökade takten på mina steg så de inte skulle hinna ifatt mig. Jag tog en annan väg hem denna gången, inte genom byn nu heller, men ändå en snabbare väg. Jag gick längs med en grusväg och det kändes nästan, när syrsorna och insekter spelade i det torra gräset i vägkanten, som jag var med i en film som utspelas i Provence. Jag kände en rysning av välbehag gå över ryggen. Synd att jag inte har några vänner som är lediga och kan ta sig hit, annars skulle jag ha bjudit hit några och så hade vi kunnat sitta ute vid ett långbord på kvällen och äta och dricka vin och prata om politik och hur fel allt är i världen. Hur människor dör och hur bra vi har det här, att vi är bortskämda, och alla skulle nicka och hålla med. Sen kunde vi öppna en ny flaska och jag skulle briljera med en nygjord efterrätt och syrsorna skulle tystna för en stund och lyssna på oss istället. Vägdammet virvlade runt mina fötter där jag gick och fantiserade. Kanske det ändå är bäst att vara själv. Inte ensam, utan själv. Vad skulle det vara bra för egentligen, äta för nöjes skull? Ha! Nej man ska äta med måtta och då kan man inte ha kalas och fester för en massa folk. Och hur skulle de ta sig hit? Med bilar förstås! Jag skakade på huvudet och bestämde mig för att det var otänkbart, ja rent av barnslig idé. Om jag bjöd hit någon skulle de vara tvungna att ta tåget. Jag slog bort idén och fortsatte att vandra.

Jag kom på mig själv med att gå och tänka på expediten i affären. Hon var inte så tokig ändå. Kanske man skulle höra sig för med henne vad hon sysslar med förutom att stå i butik. Över en middag så där, lite opretentiöst utan förväntningar eller krav. Ja det måste jag ju vara tydlig med. Inga krav. Fast det hade ju varit trevligt att få vänslas lite med henne. Jag bet mig i underläppen samtidigt som jag lät fantasin skena. Och det började återigen att växa i byxorna. Jag hade nu lämnat grusvägen och kommit ut på den asfalterade landsvägen och där som jag gick i godan ro helt plötsligt en orm låg och jäste framför mina fötter. Jag stannade på fläcken, men ormen verkade slö och inte alls lika förvånad som jag. Nästan som att den hade legat här och väntat på mig. Jag såg de vita prickarna i nacken och pustade ut, klev över den lilla krabaten och fortsatte hem.