Existentiell kris

Vad sjutton är en existentiell kris? Hittar knappt någon fakta om det på Internet. Ska försöka formulera mig så bra som möjligt. Tror jag genomgår/upplever en existentiell kris. Har tidigare haft en måttlig depression men idag har jag en mildare variant. Alltså jag upplever saker mer roligare än förut. Vilket är oerhört betryggande. Känns mycket lättare nu än tidigare. Men saken kvartstår jag upplever fortfarande en kris. Fick det förklarat av en sjuksköterska att jag har någon form av existentiell ångest. Jag är mellan 20-25 år, brukade umgås med mina vänner hela tiden. Har runt ett 50-tal kompisar att välja mellan. Inte endast Facebook vänner utan IRL. Men på senare tid så har jag knappt spenderat någon tid med dessa alls. All min tid spenderar jag med min familj, mina intressen eller på gymmet.

Men jag fann så mycket nöje i att vara på krogen och röja runt att jag knappt känner igen mig själv. Var alltid den populära killen i kretsarna som bidrog med allt roligt. Men i dag så har jag ingen lust att träffa mina kompisar alls för den delen. Har väl att göra med att man har flyktigt bekanta eller kompisar. Alltså inga närmare vänner, vilket jag saknar. Det hade jag när jag var mindre. Hade ett gäng som alltid höll ihop. Hittade på galenskaper med. Som man kunde prata med allt mellan himmel och jord med. Men på något sätt så gled vi isär och man hittade sina kretsar/sig själv. De tiderna kan jag sakna så enormt. Idag känns det knappt som att man kan ha kul. Utan det är bara måsten hela tiden. Är det en del av mognadsprocessen att bli vuxen? Känner mig nästan kluven på den frågan här.

Hur ska jag göra för att förbättra min situation? Innan hade jag kul med MDMA/kokain på krogen och raggade på tjejer vilket var mitt allra största intresse, alltså droger i sig. Men det känns som om jag har vuxit ifrån det hela. Kan sakna alla galna saker man gjorde på krogen. Kan eller vill inte ta droger igen för diverse anledningar. Har nog haft mitt roliga med substanser, vilket jag tycker är synd. Ingenting varar för evigt eller vad säger man? I dag så lever jag en mer lugn och sansad miljö.

Sen mina planer på att utbilda mig till något, har alltid fått höra att jag är en bra kille som kan bara jag tar tag i saker. Så att landa på ett bra jobb med en bra lön är nog inte omöjligt. Men jag vill kunna uppleva galna saker som jag gjorde innan jag la av med drogerna. Inte bara vara hemma med familjen i en trygg miljö. Det känns som om jag missar något, precis som jag gjorde innan jag började festa med droger. Jag har upplevt en hel del händelser som jag aldrig kommer att ångra eller sakna. Känns som om man har blivit en ny människa på något sätt. Att man måste släppa det gamla för att komma vidare. Men jag är nog lite ängslig vart det kommer att ta en härnäst.

Låter det som en existentiell kris av något slag? Oseriösa inlägg undanbes helst. Tack! Hoppas ni kan få en inblick i min situation.


Ska tillägga att alla dessa tankar/händelser drar upp en enormt massa känslor i mig.

Ingen som har erfarenheter av kriser här?

Jag gick faktiskt igenom en liknande kris i höstas/vintras. jag och mina polare då vi va hjältar tyckte man, vi va ute gjorde hyss jämt. samma gamla gäng, vi sköt pistol, slogs å ragga på brudar. sen tröttna jag på det, kände att livet har mer att erbjuda.

Det som hände va väl att jag fick en jävla ångest ett tag och tyckte att allt kändes meninglöst, för dom vännerna träffar jag inte så mycket längre, blev väl mindre populär när man ville sluta härja. Va alltid killen i centrum och va inbjuden överallt.

Men allt har sin tid, det du beskriver är vanligt, är nog en mognadsprocess som du säger. så va det för mig. Idag mår jag bra och har mer tid till att göra det som jah faktiskt tycker om, läsa, träna och skaffade ett extra jobb som ger mig mycket lycka. har ett 5tal riktiga vänner som jag talar nästan dagligen med, det är mer på riktigt.

jah gick hos en psykolog under tiden faktiskt, och hon sa det att man går igenom en sån förändring så att det kommer kännas kanske lite tomt och ibland ångestladdat. men det blir bättre tro mig. Du kommer finna en balans i allt till slut men ge dig själv lite tid, det kan ta ett halvår år liksom.

Okej! Känns tryggt att det finns flera där ute. Alltså ska man sikta framåt.

Ja precis då känns det lite lättare, precis blicka framåt och gör vad som känns rätt för dig. men inte på ett egoistiskt sätt för det gillar ingen

Finns hjälp att få, försök ta kontakt med en terapeut försök sätta upp lite livsmål och arbeta ur dig din situation.Ibland glider man ifrån folk. Men finns alltid möjligheter att träffa annat folk på andra ställen.Genom utbildningar kurser klubbar m.m. Sen behövs ju inte alltid droger för att ha kul. Men ibland behövs en livsplan.

Depressioner är mitt liv i ett nötskal. Försök hitta något du brinner för och arbeta utifrån det. Vänner kommer och går. Gäller hitta guldkornen i vardagen och små saker som ger dig lycka

Tack för de kloka orden! Ska ta med mig dem.