Kan man lära sig humor eller är det något naturligt?

Humorn i sig verkar kunna vara en medfödd egenskap. Vissa personer är naturligt roliga och har bra timing medan vissa andra inte alls har samma egenskap.

Humor har haft olika innebörder under olika tider men den har alltid funnits i någon form. Anledningen till att humorn skiljer sig kan vara kulturen den avspeglar eller helt enkelt ett sätt att bearbeta förtyck. Jag skulle vilja säga att humorn i någon mån speglar tiden och sammanhanget vi lever i. Vad som går och inte går att skämta om. För att uppfatta vilken tid vi lever i och kunna avspegla vad som är okej att skämta, lär vi oss att läsa in omgivningen och anpassa vår humor efter den. Det är däremot inte själva humorn vi lär oss. Många professionella komiker utnyttjar obekväma ämnen till sin fördel för att göra något kul av det. De är experter på att läsa av omgivningen och att anpassa sin medfödda humorförmåga till den.

De personer som betraktas som icke-humoristiska kanske har en typ av humor som inte är accepterad i kontexten och därför blir tråkiga. Ett annat tänkbart scenario är att de till naturen helt enkelt saknar humor.

Slutsats
Jag tror att humor är en medfödd förmåga. Humor är potentiell förmåga att vara rolig i många kontexter. Varje människa med humor lär sig att anpassa den till kontexten hon befinner sig i för att humorn ska betraktas som rolig. Det är däremot inte humorn hon lär sig, utan att anpassa den. För att kunna vara rolig i många kontexter måste man därför kunna läsa av omgivningen vilket även gör humor till en inlärd egenskap. Detta leder alltså till att humor både kan läras in och vara en naturlig förmåga, där den naturliga förmågan är överordnad den inlärda.

• Hur ser ni på humor? Inlärt, naturligt eller både och?
• Vilket evolutionärt syfte kan den ha om det nu skulle vara en medfödd förmåga?
• Är humor en förmåga i sig eller en samling av andra förmågor?

Alla förmågor är upptränade. Hur skulle de annars komma till? Av slump? Att vissa visar genialisk talang redan i småbarnsåren beror på att de tränat på just det området i många liv. Om man inte förstår hur reinkarnation fungerar kan man inte förklara särskilt mycket.

Vem kollar läget innan och förökar pejla in vilken typ av skämt som går hem i den här gruppen?! Ingen! Det är ju det som är humor!! Att man utgår ifrån sig själv och vad man själv tycker är roligt. Antingen gillar man ordvitsar eller så gör man det inte, antingen har man en ironisk och sarkastisk humor eller så har man det inte.

Som svar på lite av din lista så säger jag att det till viss del är inlärning eftersom man blir som man umgås.

Humor kan vara förrädiskt. Det kan vara charmerande som en yta, en make up. Men det kan också gå djupare, och ge uttryck för någonting väsentligt.

vissa sorts människor är i grunden riktigt träiga inom viss sorts humor., där en del tenderar att bli rent onda när dom försöker anamma eller kontra en viss sorts sarkastisk humor- vilket isig är humor. fast jag är inte säker på om det nödvändigtvis enbart är människan isig med humör, eller- grupperingen, eller den rådande stämning med kemi, -som skapar denna ibland skavande "humor" som i sin tur leder till nån sorts social hierarkiskt konstaterande.

-- hur som helst så är väl en del av dessa- oftast mer stelkorrekt respektingivande människor, bättre på gamla ordverser och sånt, där det i dessas äldre dar tenderar leda till något kulturreligiöst; *släktens heliga ankare drar ackord ingen hört förut*

så humor är nog ganska socialt brett. men i grunden bygger det väl på att man vill delge eller skapa något av okänd orsak. social kemi, hierarki, ge-å-ta- och sån skit. -- men iövrigt så beror det nog på personlighetstyp vilken typ av humor du dras åt att aktivt anamma; kaotiskt, genomtänkt, ogenomtänkt, stabil, igenkännande, chockartande, lågmäld...

men bara för att det inte står humor i pannan på dig i nuet. så kan du fortfarande vara en del utav den hos andra, eller i framtiden.- beroende på hur man ser på det i perspektiv, osv.

men direktvinkeln på något som ska vara aktivt kul, är ju oftast tråkigt. exempelvis när man ser igenom dom vinklar redan innan, som den som delger aktivt tänkt igenom. -- då kan man bli hatisk, och må dåligt.

Jag tror nog att det är inlärt. Genom att man skojar med små barn så lär dom sig. Om ingen skojar med dom så kanske dom aldrig får någon humor.

Tror att humor är en upplärningsförmåga, man lär sig berätta skämt, man lär sig den komiska timing som behövs för en punchline. Visst vissa födds med förmågan att komma på kvicka punchlines och oneliners. Så det är väll lite 50/50 skulle jag tro vissa har en naturbegåvning men det är ändå en inlärningsprocess.

Det är något man lär sig men grundförutsättningarna måste finnas, anlagen är medfödda. Om man tex växte upp helt ensammen, utan kontakt med andra människor, skulle man fortfarande skoja till det? Ja, jag vet inte. Det kanske inte skulle finnas något behov av det.

Alltså.. Humor är svårt och ibland väldigt personligt. Så jag tror egentligen humor är ett uttryck för en viss relation mellan omgivningen och intellektets slutsats.

Vissa skrattar åt en banal kontradiktion, Medans andra skrattar åt absurda beteenden. Andra skrattar åt skadade människor i hopp om att dölja smärta..andra skrattar i sin egna missar.

Tror inte humor är upptränad. Däremot tror jag den anpassar sig efter all kunskap och upplevelser man utsätter sig för.

Nej, men kan verkligen en människa vara helt utan humor? Skrattar aldrig, det är aldrig någonting som är roligt? En liten bebis skrattar ju faktiskt om man gör en rolig grimas eller sjunger något roligt! Dom kan tycka att det är jättekul, skrattar som fan, och då har dom ju humor!

Jag tror inte man kan vara utan humor.. En människa som saknar humor brukar vara en indikation på depression och är ett sjukligt tillstånd. Humor är vitalt för den psykiska och fysiska hälsan... Så jag tror det är en mänsklig attribut vi alla föds med.

Man kanske inte aktivt pejlar in omgivningen, men åtminstone passivt. Det kan vara så att man gör sin grej fullt ut, men om man fortsätter dra vitsar inom den gruppen är det troligt att du antingen ändrar din humor, slutar skämta eller istället gör en grej av att man har dålig humor. Genom att skämta söker man en positiv respons. Jag tror att en förändring betingas fram då den förväntade responsen på sina skämt uteblir. Aversiv styrning. Istället letar man andra vägar för att söka "rätt" respons, så att folk tycker att man är rolig, vilket förmodligen var syftet från första början.