Språkets begränsningar på förståelse

Jag tänker att språket är konstruerat efter människans behov att förstå och kunna kommunicera med varandra i det universum vi lever i. Det innebär att ordens mening endast speglar ting i det materiella universum så som vi gemensamt upplever dem. En kommunikation uppstår i en kontext och budskapet avspeglar kontexten med hjälp av ett kommunikationsmedel, ett språk. Kontexten här är vårt materiella universum. Håller ni med om det?

Är inte detta ett problem så fort vi börjar föra filosofiska resonemang? Kommunikationsmedlet sätter gränser för vad vi kan kommunicera. Om jag kommer till en djup filosofisk insikt kanske det inte finns ord som kan beskriva innebörden av insikten. Ett klassiskt påstående är att "känslor inte går att beskriva med ord". Det är viktigt att tydliggöra att ord inte är saker eller känslor utan representationer av saker eller känslor. Är det möjligt att skapa ett nytt språk där saker som inte går att representera med vanligt språk faktiskt är kommunicerbara? Så som känslor. Man kan argumentera för att en känsla är en upplevelse, går det då att göra ett språk till en upplevelse för att täcka in även detta spektra? Jag tänker att det är omöjligt, då det enda kända kommunikationsmedlet för att lära någon annan det nya "filosofiska språket" skulle vara ett "vanligt språk" som då sätter begränsningar för förståelsen av saker i det filosofiska språket. Att kunna kommunicera gemensamma yttre begränsningar för ett språk är ett krav för att kunna isolera ett språk till just ett språk och inget annat.

Det jag vill diskutera är:

• Vad är ett tillräckligt krav för att kunna förstå någonting rent språkligt?
• Går det att representera allt med språk?
• Är det möjligt att skapa ett nytt språk där vi kan representera sådant som inte går med ett "vanligt språk"? Skulle vi kunna förstå det?

Håller med om att en insikt kan vara spirituell.

Det du missar är att benämna litteratur, teater eller annan konst som ett existentiellt språk. Det kan enligt mig framkalla ett varande, dvs sinnesstämning eller förhållningssätt. Är inte det något som går bortom empiriska medel?

Det som inte kan härledas fysikaliskt går utanför skriftspråket men kan ju fortfarande bestämmas som ett språk i sig. Utan regler eller förhållningssätt. Något projicerar det i alla fall.

Kan inte svara på din frågeställning för att jag inser den vara missanpassad, inget dåligt menat kompis.

[...] Men som sagt, jag menade snarare att konsten är en förlängning av känslor och tankar vi inte har ord för.

Finns det någon förlängning av känslor och tankar som konsten inte har konst för?

Det lär det göra eftersom konsten utvecklas hela tiden. Det borde kunna tolkas som att konsten som den är idag inte lyckas få med hela registret av känslor och "abstrakta" tankar.

Hur utvecklas konsten i sådana fall? Vad och hur lär man sig för att utveckla eller höja abstraktionsnivån?

Hur kan man lära sig ett språk som det inte finns ord för i "vanliga språk"? Går det? Det kan knappast finnas en ordlista, eftersom innebörden saknas i det ena språket. Är den egna upplevelsen det enda sättet att lära sig det nya språket?