Språkets begränsningar på förståelse

Jag tänker att språket är konstruerat efter människans behov att förstå och kunna kommunicera med varandra i det universum vi lever i. Det innebär att ordens mening endast speglar ting i det materiella universum så som vi gemensamt upplever dem. En kommunikation uppstår i en kontext och budskapet avspeglar kontexten med hjälp av ett kommunikationsmedel, ett språk. Kontexten här är vårt materiella universum. Håller ni med om det?

Är inte detta ett problem så fort vi börjar föra filosofiska resonemang? Kommunikationsmedlet sätter gränser för vad vi kan kommunicera. Om jag kommer till en djup filosofisk insikt kanske det inte finns ord som kan beskriva innebörden av insikten. Ett klassiskt påstående är att "känslor inte går att beskriva med ord". Det är viktigt att tydliggöra att ord inte är saker eller känslor utan representationer av saker eller känslor. Är det möjligt att skapa ett nytt språk där saker som inte går att representera med vanligt språk faktiskt är kommunicerbara? Så som känslor. Man kan argumentera för att en känsla är en upplevelse, går det då att göra ett språk till en upplevelse för att täcka in även detta spektra? Jag tänker att det är omöjligt, då det enda kända kommunikationsmedlet för att lära någon annan det nya "filosofiska språket" skulle vara ett "vanligt språk" som då sätter begränsningar för förståelsen av saker i det filosofiska språket. Att kunna kommunicera gemensamma yttre begränsningar för ett språk är ett krav för att kunna isolera ett språk till just ett språk och inget annat.

Det jag vill diskutera är:

• Vad är ett tillräckligt krav för att kunna förstå någonting rent språkligt?
• Går det att representera allt med språk?
• Är det möjligt att skapa ett nytt språk där vi kan representera sådant som inte går med ett "vanligt språk"? Skulle vi kunna förstå det?

Jag menar som dig, att det är omöjligt.

Diffusa känslor/upplevelser är icke-statiska och således kan man inte sätta objektiva ord på sådant som ens språkfrände förutsätts förstå den exakta innebörden av.

Du behöver flera olika meningar istället för att beskriva orden du åsyftar.

I mänskliga språk sätter vi ord på de abstraktioner vi använder när vi tänker. Grundkänslor är atomära abstraktioner i våra hjärnor och vi kan därför inte beskriva dem i form av andra abstraktioner. Jag har svårt att se att någon annan typ av språk skulle vara till större nytta, då de språk vi redan har är gjorda för att just förmedla våra tankar såsom vi tänker dem.

Är inte problemet för språket det som är subjektivt?

Exempel: Vilken ful röd jacka du har. Den andre: Jag tyckte den var skitsnygg när jag fick syn på den i affären.

Språket är en formalisering av våra inre abstraktioner och för att kunna förstå varandra behöver vi ha en gemensam abstraktionsmodell. I den modellen ingår att mina egna tankar är subjektiva och att ändra tänker likadant som jag själv tänker.

Jag tänker "vilken ful jacka du har" och orden formaliserar mina tankar. Det är allt som finns att förmedla. Jag kan göra omskrivningen "jag tycker att du har en ful jacka" och säga det istället, men du kan lika gärna göra omskrivningen själv eftersom du vet att jag kan göra den.

Varje omskrivning riskerar att förvanska meddelandet och kan i sig inte tillföra någon ny information. Jag ser det som en styrka och inte en svaghet i språket att vi kan uttrycka meddelandet i sin originalform. Om vi däremot skall beskriva samma sak för en dator som har en annan abstraktionsmodell, så är det lättare om vi väljer ett språk som vi har gemensamt med datorn.

Andra tänker som du ja. Men att säga att en jacka är ful förmedlar inte den subjektiva upplevelsen du har av jackan som leder dig till att säga det.

Vad jag vill ha sagt är att den subjektiva upplevelsen i sig inte kan förmedlas annat än som en abstraktion som ingen har en aning om vad den innebär just för dig.

Ett språk är ett ofullständigt verktyg för kommunikation eftersom var person laddar Ordet med den magi som livet fyller det med. Ett nytt språk hjälper nog knappast men kanske det att en gemensam kultur och någorlunda samsyn på samhället som fenomen är lösningen här på alla missförstånd?

Gemensam kultur som kit för språkglappet med andra ord!

Om jag mentalt inte kan beskriva min primitiva känslan av något är fult så är det naturligtvis ett problem. Men den begränsningen ligger väl i vår mentala förmåga och inte i språket?

Ja, eller är det bara att det inte finns något ord som passar just den känslan? Om du hade haft ett ord för precis den känslan så hade du kunnat beskriva den för dig själv. I något slags inre språk med dig själv. Däremot uppstår problematiken när du sedan ska få någon annan att förstå precis vad ordet innebär, då det av samma anledning som det nya ordet uppstod inte finns vanliga ord nog att beskriva fenomenet.

En viss nytta borde det väl ändå kunna ha? De naturliga språk vi har nu kan knappast vara det bästa vi kan åstadkomma. Nu finns det konstruerade språk gjorda för att vara precisa: lojban tänker jag främst på i det avseendet men det finns andra språk för andra syften.

De mentala abstraktionerna har vi ju hela tiden och hela livet är en läroprocess att koppla dessa abstraktioner till ord som vi delar med andra människor. Men när det gäller grundkänslor så går det aldrig att veta att orden verkligen betyder samma sak. Vi kan vara överens om att objekt vi ser är röda, gröna eller blå, men vi kan aldrig veta om du och jag får samma förnimmelse när vi ser något rött, grönt eller blått. Det senare går inte att beskriva därför att vi saknar den mentala förmågan att formalisera våra grundkänslor.
Kan du ge ett exempel på något som går att uttrycka i lojban men som inte går att uttrycka på svenska?

Om man tittar på litteratur så överför en duktig författare en värld som denne skapat till läsaren. Det är tankeöverföring. Visst vissa saker skiljer, men andemeningen är möjlig att överföra.

Och poesi är att ta substitut för det outsägbara. Bilden de använder är inte egentligen det som ska uttryckas, ändå fungerar den. Man tar en exempelvis en metafor för att uttrycka det. Så det representerar inte ett till ett med det som ska uttryckas, men tar ett substitut för att närma sig det. Det är lite magi i det.

Hela tiden uppfinner vi sådana nya saker med språket. Språket är för det mesta en samling stelnade metaforer. Som ett "bergs fot" eller "en tons höjd". Vi löser svåra abstraktioner genom konkreta bilder. Det är det hela.

Analytiska filosofer som försökt reda ut språket fokuserade på att skapa ett vetenskapligt språk, men de har missat mycket av det konstnärliga som verkligen utmanar gränserna i språket. De som gjort språket till yrke överskrider det. Jag har tagit upp det i andra trådar här på forumet. Till och med saker som är objektivt falska kan i en författares händer vara sanna.

Så till frågan om det går att representera allt med ett språk, jo kanske, men bara om man leker med språket. Man kan cirkla kring det som är outsägbart och genom hur man står i förhållande till det säga något om det.

Sedan har det i flera årtionden funnits en skepsis mot metaforer och liknelser, åtminstone bland svenska poeter... jag tror de tagit till sig för mycket av filosofin.