Kvantmekanisk roulette - någon frivillig?

Det behöv ett medvetande för att omvandla sannolikhetsvågor till reell sinnesuppfattning.

Jo, men å andra sidan skulle ett ynkligt signalfel beroende på en enda vilselupen elektron i ett microchip någonstans i Hallsberg kunna göra att tåget blir fem minuter försenat, och i så fall möter jag bara luft där jag står just då!


Jag försökte googla akronymen DAG, men hittade ingenting relevant. Vad menar du? (Att varje världslinje förgrenar sig oavlåtligt tar jag för givet, men lika litet som med fysiska träd betyder det att den har grenar gemensamma med andra!)

Makroskopiska system (ett microchip) brukar vara rätt stabila mot mikroskopiska variationer (en vilselupen elektron). Hur mycket vi än hoppar och skuttar här på Jorden så fortsätter Jorden att snurra runt Solen.

Men du har förmodligen rätt ändå. Som Ludvig Boltzmann tidigt påpekade så finns det alltid en teoretisk möjlighet att alla partiklar samtidigt gör något osannolikt var för sig. Sannolikheten är så liten att vi normalt kan bortse från den, men den är inte strikt noll. Rent kvantmekaniskt kan tåget köra rakt igenom dig utan att du tar skada, och då måste det finnas en sådan värld där du ruskar på dig och obekymrat går vidare.

Problemet är dock att det finns många fler världar där du precis överlever men ändå blir svårt skadad av tåget.
En DAG är en riktad acyklisk graf, det vill säga ett träd där grenarna kan växa ihop igen. Om två grenar leder till samma kvantmekaniska tillstånd så går de ihop till en gren.

Vi kan naturligtvis inte empiriskt avgöra om vi lever i parallella världar, men vi kan studera mindre system utifrån och se om de ser ut att göra det. System upp till atomers storlek vet vi stämmer med teorin. Kvantdatorer är tänkta att fungera på större system där beräkningarna förgrenas i parallella världar och där man sedan samlar ihop resultaten till vår egen värld. Guth menar att en kvantdator är ett tillräckligt komplext system för att testa att teorin stämmer även för större system som mänskliga hjärnor.

Men man har fortfarande inte lyckats bygga några fungerande kvantdatorer och det gör mig skeptisk. Orsaken till att man inte lyckas kan ju vara att teorin helt enkelt är fel.

Ja fel.

Mycket intressant tankeexperiment. Om vi utgår i från att many-worldstolkningen av kvantmekaniken stämmer, så funkar det alltså ungefär så här:

Vi befinner oss i universum A där vi står med denna kvantmekaniskt riggade pistol riktad mot tinningen och trycker av. I detta ögonblick delas universum i två. I universum B så klickar pistolen och du lever vidare, i universum C skjuter du dig själv i huvudet och dör. Externa observatörer i universum B håller med om att du har överlevt, men i universum C (vilket du själv aldrig kan uppleva) anser man att experimentet har misslyckats eftersom du ligger död på golvet.

Vi trycker på avtryckaren en gång till i universum B där vi fortfarande lever och universum delar sig ytterligare en gång. I universum D har du nu tryckt två gånger och överlevt, medan du i universum E tryckt en gång och överlevt, för att sedan trycka igen och dö.

Sen fortsätter det så här i all oändlighet. För N antal försök finns det ett universum där du tryckt på avtryckaren och överlevt varje gång, och N - 1 universum där du tryckt N - 1 gånger för att sedan dö på nästa försök. Detta blir ju ganska intressant om N är säg, en miljon. När du gör ditt miljonte försök och överlever, så har du samtidigt skapat 999 999 olika universum där du (från en extern observatörs perspektiv) skjutit ihjäl dig själv, även ett där du överlevt 999 999 gånger för att sedan dö på det miljonte försöket.

Vidare så kanske man även bör ta med i beräkningen att du kan hamna i ett universum där du överlever men får allvarliga hjärnskador och inte kan fortsätta experimentet, det blir lite svårare att avgöra om du hamnar där eller i en gren där du är helt oskadd.

Ett genomgående mönster inom kvantmekaniken är att allting alltid stämmer när man tittar i backspegeln. Vi har skjutit oss N gånger och varje gång har pistolen klickat. (Jag förutsätter en ordentlig puffra som aldrig gör ett halvfärdigt jobb.)

Man kan tycka att utspädningen är ett problem, att i bara lever kvar i en av 2^N möjliga världar. Å andra sidan fanns det 2^M världar innan vi föddes (med M >> N) och vi lever bara i en av dessa 2^M världar. Jag har ingen empirisk erfarenhet av att denna utspädning är dålig och då borde inte framtida utspädning vara det heller.

När jag nyktrat till inser jag att det kanske var Tegmark och inte Guth som föreslog experimentet. Skitsamma, det förändrar inget i sak.

Det finns en existentiell botten i att dö för det man tror på. Heder.

Hur vet du det? Du måste med sannolikhetslära räkna med utfallet att du överlever eftersom vi inte kan bekräfta att samma universala lagar kommer gälla för alltid. Kasualitet eller det som är "statiskt" är a-priori.