hur kommer man ur känslan av att vara ett problem?

2005-11-19, 18:11 #1

Medlem

Reg: Sep 2002

Inlägg: 4 607

Jag ska inte lägga ut nån lång historia här, men jag ska skona er.

Jag har kommit på att jag känner mej nästan alltid ivägen, och att detta "ursäkta-jag-andas-och-finns", är något oerhört vanligt.
Jag hade inte skrivit detta, korta, och även lite torftiga toåic om jag inte led så fruktansvärt av det.
Jag känner mej LIMITERAD från att vara den jag är, och leva det liv jag leder, att jag ibland nästan hamnar i paralys; "märk väl" -NÄSTAN. jag är inte typen som ger upp, jag älskar att härda mej. Men ingen, inte jag åtminstone, vill gå och må skit; för jag upplever att folk hatar mej, eller att jag är en last, ett problem; eller ivägen. Det kanske handlar om min farsa, som ofta tyckte det, jag vet inte. Jag är ingen psykolog.
VAD ska jag göra, om jag inte söker psyk. hjälp? Bara några tankar som kan lätta mina bördor? Jag lever i en sjuk skuldmedvetenhet..även om jag inte gjort något alls kan jag ibland drabbas av denna skuldmedvetenhet...den hör samman med problematiken.
Någon som känner igen sig.

Hur kommer man ur känslan av att vara ett problem..
Min första association är ett litet barn, typ en flicka; bråkande föräldrar, och hon är ledsen och har ingenstans att ta vägen.

som sagt; jag hade ALDRIG skrivit ned detta; och så pass personlingt, ifall det inte var för att det gjorde mej så pass illa.

Tack!

Martin

Citera

2005-11-19, 23:00 #2

Bannlyst

Citat:

Ursprungligen postat av Lost dreamer

Jag ska inte lägga ut nån lång historia här, men jag ska skona er.

Jag har kommit på att jag känner mej nästan alltid ivägen, och att detta "ursäkta-jag-andas-och-finns", är något oerhört vanligt.
Jag hade inte skrivit detta, korta, och även lite torftiga toåic om jag inte led så fruktansvärt av det.
Jag känner mej LIMITERAD från att vara den jag är, och leva det liv jag leder, att jag ibland nästan hamnar i paralys; "märk väl" -NÄSTAN. jag är inte typen som ger upp, jag älskar att härda mej. Men ingen, inte jag åtminstone, vill gå och må skit; för jag upplever att folk hatar mej, eller att jag är en last, ett problem; eller ivägen. Det kanske handlar om min farsa, som ofta tyckte det, jag vet inte. Jag är ingen psykolog.
VAD ska jag göra, om jag inte söker psyk. hjälp? Bara några tankar som kan lätta mina bördor? Jag lever i en sjuk skuldmedvetenhet..även om jag inte gjort något alls kan jag ibland drabbas av denna skuldmedvetenhet...den hör samman med problematiken.
Någon som känner igen sig.

Hur kommer man ur känslan av att vara ett problem..
Min första association är ett litet barn, typ en flicka; bråkande föräldrar, och hon är ledsen och har ingenstans att ta vägen.

som sagt; jag hade ALDRIG skrivit ned detta; och så pass personlingt, ifall det inte var för att det gjorde mej så pass illa.

Tack!

Martin

Jag förstår på ett plan hur du menar. Känslan av att vara ivägen och ställa till bråk med ens blotta existens. Föräldrarna kanske jämt bråkar om en, eller liknande o.s.v. Farsan kanske beskyller en för att vara dålig, eller så.

Men att det enda jag har hört om saken är att man ska försöka GE FAN i att beskylla sig själv för att man haft "dåliga" föräldrar. Mer än så kan jag inte säga. Det är iallafall vad jag har hört.

Citera

2005-11-19, 23:21 #3

Medlem

Reg: Sep 2002

Inlägg: 4 607

Tack Maeztroo!
Det värmer o höra.

Citera

2005-11-19, 23:31 #4

Medlem

Reg: Jun 2004

Inlägg: 330

Jobbar med ungar som ofta dras med den här problematiken...
dom lyckas på något sätt alltid hamna i klistret ...och få skit för hur dom beter sig..
För mig personligen är dom de mest utmanande och intressanta personligheterna som ger mer än dom tar ...

Citera

2005-11-19, 23:33 #5

Medlem

Reg: Feb 2004

Inlägg: 1 071

Du kanske har mycket empati?

Acceptera då att du har det och att du inte är en "kall" mäniska.

Och sedan får du leta upp folk som du kan ge empati till, som vill ta emot den

Citera

2005-11-19, 23:36 #6

Medlem

Reg: Jan 2004

Inlägg: 1 031

Aggressivtet och ilska kan hjälpa mig genom en attack. "-Dra åt helvete, jag kan inte ta ansvar för allt här i världen" den typen av tankar.
Men i det lägre loppet?
Jag vet inte, men man måste nog sluta ställa så många krav på sig själv och framför allt inte bara automatiskt ta på sig krav från omvärlden.

Citera

2005-11-20, 00:35 #7

Medlem

Reg: Okt 2005

Inlägg: 151

Har du någon gång funderat på varför du pappa agerade som han gjorde? Och då menar jag naturligtvis inte att det skulle finnas en godtycklig anledning som gav honom rätt att trycka ner dig verbalt, utan om du har funderat på vad den bakomliggande anledningen till att han är den person han är?

Jag tänker mig att om du kan hitta anledningen till hans sätt att vara, så ger det dig kanske en förklaring till hans agerande som du kan förlika dig med och som gör att du inser att det egentligen aldrig handlade om att du var dålig, utan om att han inte var kapabel till att förmedla en annan känsla till dig pågrund av hans tillkortakommande.

Det gör inte hans handlingar till något acceptabelt eller ens lite rätt, men kan du finna en förklaring så kanske det i sig kan leda till att du kan sluta att vara självdestruktiv genom att slå ner på dig sjäv så som du gör och istället börjar ta för dig av livet och vågar ta mer plats utan att känna att du inte skulle ha rätt till det.

Citera

2005-11-20, 00:59 #8

Bannlyst

Citat:

Ursprungligen postat av Tinker

Har du någon gång funderat på varför du pappa agerade som han gjorde? Och då menar jag naturligtvis inte att det skulle finnas en godtycklig anledning som gav honom rätt att trycka ner dig verbalt, utan om du har funderat på vad den bakomliggande anledningen till att han är den person han är?

Jag tänker mig att om du kan hitta anledningen till hans sätt att vara, så ger det dig kanske en förklaring till hans agerande som du kan förlika dig med och som gör att du inser att det egentligen aldrig handlade om att du var dålig, utan om att han inte var kapabel till att förmedla en annan känsla till dig pågrund av hans tillkortakommande.

Det gör inte hans handlingar till något acceptabelt eller ens lite rätt, men kan du finna en förklaring så kanske det i sig kan leda till att du kan sluta att vara självdestruktiv genom att slå ner på dig sjäv så som du gör och istället börjar ta för dig av livet och vågar ta mer plats utan att känna att du inte skulle ha rätt till det.

Jag vet rent igenom varför min far är som han är, men det hjälper mig faktist ingenting. Jag har tänkt samma sak själv faktist, att ifall jag greppar hans tankegångar så mår jag bättre och kanske till och med kan tala med honom om saken, men det går inte. Så fort man nämner negativa saker angående ens barndom sätter "deras" försvarsmekanism in. Det är ju inte så att det är fel på mig, men inte heller dem. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga utan att vara "anklagande".. Hur ska man angripa detta problem i en diskussion med ens föräldrar utan att vara fördömande?

Jag har prövat att själv berättat först om de egenskaper som fattas mig för att sedan se hur det fungerar, men det är ALLTID samma försvarsmekanism som ingriper hos berörda part.

Bullen, hur löser jag detta?

Citera

2005-11-20, 01:06 #9

Medlem

Reg: Nov 2005

Inlägg: 503

Har också alltid kännt att jag var ivägen

Varje gång jag kommer någon nära, så bråkar jag eller ställer till för mig.
Den ända som kanske står ut är min mor. Även fast där jag bråkar hej vilt,
låser ut henne från min värld och lever mina dagar, tills jag hör av mig igen.

Hatar verkligen det

Citera

2005-11-20, 02:01 #10

Medlem

Reg: Sep 2002

Inlägg: 4 607

Citat:

Ursprungligen postat av Tinker

Har du någon gång funderat på varför du pappa agerade som han gjorde? Och då menar jag naturligtvis inte att det skulle finnas en godtycklig anledning som gav honom rätt att trycka ner dig verbalt, utan om du har funderat på vad den bakomliggande anledningen till att han är den person han är?

Jag tänker mig att om du kan hitta anledningen till hans sätt att vara, så ger det dig kanske en förklaring till hans agerande som du kan förlika dig med och som gör att du inser att det egentligen aldrig handlade om att du var dålig, utan om att han inte var kapabel till att förmedla en annan känsla till dig pågrund av hans tillkortakommande.

Det gör inte hans handlingar till något acceptabelt eller ens lite rätt, men kan du finna en förklaring så kanske det i sig kan leda till att du kan sluta att vara självdestruktiv genom att slå ner på dig sjäv så som du gör och istället börjar ta för dig av livet och vågar ta mer plats utan att känna att du inte skulle ha rätt till det.

En vis kompis sa till mej häromdagen:
Om du kan lära dej förstå hur dem/den personen tänkte, och varför de gjorde dessa handlingar, så kommer du komma över krisen...
Han har mycket rätt i detta..förståelse är en STOR nyckel.
Min farsa slog mej när jag var liten, jag förstod aldrig varför; för jag inte gjorde som han ville förstås, men inte VARFÖR han ville skada mej. i efterhand har han sagt att han aldrig menat göra mej illa någonsin, inte medvetet i alla fall. Skall jag göra samma sak där? Lära mej förstå hans handlingar genom att han levde under press te.x eller vad det nu är? Varför skall alltid de som utsätts för trauman tvingas förstå elaka människor? De som säger världen är rättvis ljuger.

Men jag är mkt tacksam för ditt inlägg, det gjorde faktiskt gott.
TACK!

Min farsa har många gånger sagt; du har då alltid trott det är nåt fel p dej, fast det inte alls är så.
-men vad ska ett barn tro, som får stryk verbalt genom ständiga HOT samt stryk?

Fan vad många gånger jag velat dö, det är hoppet om nån slags hämnd som hållit mej levande ibland t.o.m.
Nu mår jag som tur È bättre, även om många bitar skall falla ned.

Tack alla!Ska besvara er mera imorrn.

Citera

2005-11-20, 02:02 #11

Medlem

Reg: Sep 2002

Inlägg: 4 607

Citat:

Ursprungligen postat av Benso

Har också alltid kännt att jag var ivägen

Varje gång jag kommer någon nära, så bråkar jag eller ställer till för mig.
Den ända som kanske står ut är min mor. Även fast där jag bråkar hej vilt,
låser ut henne från min värld och lever mina dagar, tills jag hör av mig igen.

Hatar verkligen det

Tycker inte en människa någonsin skall få känna sig i vägen-..ALDRIG
Det är ett helvete, när det är på allvar.
Lider med dej.

Citera

2005-11-20, 02:04 #12

Medlem

Reg: Sep 2002

Inlägg: 4 607

Citat:

Ursprungligen postat av o-asen2

Jobbar med ungar som ofta dras med den här problematiken...
dom lyckas på något sätt alltid hamna i klistret ...och få skit för hur dom beter sig..
För mig personligen är dom de mest utmanande och intressanta personligheterna som ger mer än dom tar ...

Ett enormt bra och givande inlägg..!
Visst är skillnaden mellan dessa olika sorters människor milsvid?

Vissa verkar bara existera för sig själva, i sin egen värld, och tar bara hela vägen. stackars barn, som alltid; stackars barn.

Citera

hur kommer man ur känslan av att vara ett problem?

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Skapa ett konto

Logga in