Varför anses djurliv generellt vara mer värda än växtliv?

Vet inte om du kanske inte läste hela originalinlägget eller om du vill att jag ska utveckla det jag skrev i slutet:

Alltså, för att man ska kunna leva(oavsett om man är människa, djur eller växt) så krävs det att man orsakar direkt eller indirekt skada på andra levande varelser. Det är så det är och det är ok. Det är en grundregel för att du ska leva.

Med den insikten så finns det inte längre några etiska betänkligheter med att äta just djur.

Däremot så har jag ett annat problem, nämligen att jag nu vill minimera lidandet min existens påverkar andra levande varelser med.

Då kommer följdfrågan i hur man gör det. Ska man räkna ett djurliv och ett växtliv lika högt så blir det då onekligen bättre att äta djur eftersom ett koliv kan ge näring till många människoliv medans det krävs tusentals växtliv för att bara baka ett bröd till frukost.

Här har jag inte riktigt kommit fram till något tyvärr.

Ja men vill man inte skada något liv så dör man ju själv. End of story.

Jag äter inte djur då jag känner ett starkt band till djur.
Människan är ett djur, i begreppets alla vetenskapliga definitioner, och det är ju inte så många som tycker det är okej att äta människor?

Även om du värderar växter lika högt som djur så vore det dumt att äta djur istället för växter. Därför att det går åt mycket mer växter till att föda upp boskap än om vi skulle äta växterna direkt istället. Det orsakar alltså mindre lidande både för växter och för djur om vi väljer att äta växter.

Kör jag spaden i jorden och ser en daggmask sprattla i två delar så svider det lite inombords. Klipper jag gräset så känns det bara bra. Trots att jag vet att en daggmask inte har någon hjärna och att även gräset visar en panikreaktion när det försöker skydda sig mot uttorkning efter att ha förlorat sina mest frodiga delar.

Förklaringen är att den mänskliga hjärnan fungerar som en schackdator. Den bästa strategin för att förstå andra varelser är att utgå ifrån att de tänker likadant som vi själva gör och följaktligen projicerar vi våra egna tankar och känslor på allt vi kan identifiera oss med. Även när vi vet att det inte stämmer.

Människan har förmodligen en särställning i naturen genom att vi kan prata om döden och resonera om hur vi själva skall drabbas. Jag tror inte att grisar eller kor kan förstå att själva kan dö och att de därför inte kan känna dödsångest som en människa kan. Däremot kan de säkert lida av smärta och känna genuin rädsla för det okända och farliga.

När våren kommer och bonden skall köra kalvarna till sitt första grönbete, så kan de motvilliga kalvarna behöva fösas upp på släpet. Kalvarna är fullständigt livrädda för det okända och vill absolut inte följa med på färden. Människor som tittar på har lätt att skratta åt deras beteende då vi vet att de kommer få det bra när de väl kommer fram.

När hösten kommer och slaktbilen väntar så blir kalvarna lika rädda som när de skulle ut på sitt första grönbete. Vi tycker det är förskräckligt om de måste fösas upp släpet, för vi vet vad som komma skall. Men kalvarna vet inte och tycker vi att det är djurplågeri att köra dem till slakt så borde vi även tycka att det är djurplågeri att köra dem till grönbete.

Enligt mitt sätt att se det så är det inte värre att äta kött än att äta grönsaker, men ibland kan vi behöva kämpa med våra hjärnspöken.

Ja, där har du faktiskt en poäng.

Ska man hårddra det så borde man om man verkligen ska minimera lidande leva på existensminimum av näring och lyx.

Å andra sidan har jag redan etablerat att det är okej att skada andra varelser för min egen överlevnads skull. Sedan tänker jag inte lägga mig på existensminimum av ren egoism, så med andra ord är det ok att skada andra varelser för mer än ren överlevnad.

Så nu börjar alltså balansen mellan hur mycket skada jag kan tänka mig att ge andra varelser för min egen lyx och min önskan att minimera lidandet för andra varelser genom min existens.

Hittills har jag landat i att försöka köpa mycket ekologiskt och äta mindre kött även om jag inte tänker sluta helt pga den njutning det ger mig.

Växter har med största sannolikhet inte något speciellt välutvecklat medvetande, därför känns det ganska självklart att något sådant prioriteras lägre än kreatur som känner faktisk smärta om något sker mot det.

Tjaa, allt är ju en del av existensen. Vår förståelse för hur lidande uppfattas av annat liv än oss själva är grymt bristande. Men för att leva så krävs, som sagt, att man konsumerar annat liv. Det tycks således leda till minimalt "lidande" att konsumera mer växter, av tidigare nämnda resonemang.

Men naturen funkar ju inte nödvändigtvis så. Kometer slår ner i jorden och utrotar allt liv. Djurarter slåss emot varandra. Tallar växer starkare rötter och konkurrerar ut lövträden (tror jag minns rätt). Det är ganska diffusa frågor, alltihop.

Sen går ju många människor på direkta, irrationella känslor. En gris tycks vara mer värd än en blomma. Två blommor? Tusen blommor? En skog? Hur många plantors liv är valfritt djurs liv värt? Din katts?

Nånstans är det hela subjektivt och grundat i en personlig värdering. Någons husdjur emot en ko som vuxit upp på en gård för att mjölkas och ätas. En orkidé i fönstret emot en maskros vid vägkanten. En skog mot din svärfar.

Detta är den lite cyniska sidan av myntet. Man kan också se på det hela som ett samspel av balans, något som jag uppskattar. Allt liv hänger ihop och är beroende av vartannat, blommor behöver bin, svärfar behöver skog, människor behöver plantor, plantor behöver, ja, kanske inte människor, men nån form av djur. Allt behövs. Naturen har sin stilla gång.

I grund och botten; NATURLIGT, är ordet som man bör sträva efter och följa. Man bör försöka leva jordnära, i samspel med natur och liv och existens. Allt är lika mycket värt, och allt har sin plats. och så fort man börjar rucka på detta så kommer konstiga saker hända.

Människan är jävligt snett ute.

Djur visar känslor på ett annat sätt vilket gör det mera synd om djuren. Växter känner, men de kan inte uttrycka sig sina känslor och då tänker människor att det är mer okej att äta växter.

Jag anser att man måste använda sitt förnuft i den här frågan. Att växter är liv och har ett medvetande är ett faktum men vi måste någonstans dra en gräns.

Om vi människor är förnuftiga varelser som vi anser att vi är, då borde vi kunna använda vårt förnuft till att begränsa lidandet. T.ex. veganism. Om vi kan begränsa jordens lidande är det väl bra? Om man inte kan göra det helt, ska man då bara ge upp? Då kan man ju lika gärna gå all in på köttätande och till och med kannibalism etc.

life feeds on life. hur skulle det annars vara?