Ätstörningar

Jag lider av många saker och har en del diagnoser, utvecklade även ätstörningar för några år sedan.
Nu ska jag börja på länsät i Gävle och skit.
Känner mig så jävla ensam, särskilt eftersom jag är en man och det är ju mindre vanligt att män utvecklar det än kvinnor.

Är det någon mer som har det här? Hur fungerar vården för ätstörningar?
Svar från killar eller tjejer spelar ingen roll, vill bara prata med någon...

Hej på dig! Min erfarnhet är att kvaliten på vården kan skilja sig väldigt mycket runt om i landet. Personligen hade jag en dålig erfarenhet (var i princip bara fokus på vägningar o att jag skulle upp i vikt, ingen hänsyn till ångestproblematik, hot), men känner andra som haft helt andra upplvelser (överhuvudtaget vårdare som är förstående och som lyssnar på dig, inte bara avfärdar ens tankar och känslor för att man är "ssjuk" och att de alltid vet vad som är bästa tillvägagångssättet för dig).

Tror det viktigaste är att försöka inse att du gör det här för dig, det är för din skull du måste försöka bli frisk - inte för någon ananas skull. Det kommer vara värt det, jag lovar.
Vet inte vad mer jag kan säga, förstår att du befinner dig i en extra tuff position, men det finns sannolikt många runt omkring dig som går igenom liknande saker utan att du vet om det- du är inte ensam! Kram på dig, önskar dig lycka till (och kämpa som fan, okej?)

Hej! Ah jo jag har förstått att det verkar variera väldigt mycket, är rädd för att dem bara ska koncentrera sig på att få upp min vikt och bara skita i ångesten, men förhoppningsvis får jag någon bra som faktiskt förstår all och ångest runt mat, vikt osv. Det är ju mer det som man behöver hjälp med.

Jo jag hoppas det är värt det, jag vet inte om jag är redo att bli bättre, detta är mitt första försök. Men jag håller verkligen tummarna och tänker ge allt för att bli bättre! Försöka är ju alltid bättre än att bara bli sämre och sämre åtminstone! Tack för svar och dina snälla ord iaf, kram på dig!

Jag har haft anorexi (kille) och tog mig ur det själv. Räddningen var att jag ville prestera fysiskt, samt att tänka att andra skiter i hur jag ser ut så länge jag är normalviktig.

Dock har jag en del ångestproblematik i perioder och är inte nöjd med mitt sociala liv. Kämpar fortfarande med negativa tankar då och då.

Wow, riktigt stark att ta sig ur det själv alltså!

Ah jag förstår, ångest är skit. Kämpa på bara, har du tagit dig ur det där helvetet finns det nog inget du inte klarar.

Jag var aldrig så där extremt djupt i skiten som vissa kan vara. Vägde som minst 64 kg på 182 cm med ett massivt energiunderskott. Mycket förvrängd kroppsuppfattning och en besatthet med att inte ha magveck när jag böjde mig fram. Hade svårt att resa mig en dag och i kombination med ledsna släktingar och det jag nämnt så började det vända. Jag kunde inte göra illa dem.

Hade börjat hetsäta ett tag innan men det blev extremt eftersom jag mentalt gav upp. Kunde lika gärna bli fet var tanken. Men jag gick upp i vikt och blev med tiden bättre. Dock en massa cykler av hård träning följt av hetsätningar. Repeat. Efter 3 år slutade jag med hetsätningarna också. Har ett nästan helt normalt förhållande till mat idag.

Ah okay, förvrängd kroppsuppfattning och besatthet av magveck har jag också.
Förstår, mest pga av min familj jag sökt hjälp nu också faktiskt, därför jag är tveksam om det kommer fungera, för jag vet inte om jag själv är redo att gå upp i vikt alls faktiskt.

Låter skönt att du har det nästan normalt nu tycker jag, minns knappt hur det känns.
Jag började med hetsätning och spy, dvs B/P. Nu är det mest självsvält, överträning och kräkning.
Vikten kryper dock allt lägre och alla runt omkring är så jävla orolig och tjatig hela tiden, även mina arbetskollegor.

Förövrigt skönt att prata med någon på svenska, pratar bara om det här på myproana nästan, sällsynt med svenskar där..verkar det som iaf. xD

Jag undrar över en sak, inte för egen del utan med tanke på någon i min närhet:

Om någon säger sig älska att laga mat och baka och ständigt bjuder på bufféer där alla kan plocka själva, kan det vara ett sätt för vederbörande att dölja sina ätstörningar? Jag tänker så här: om man lagar en rätt och sitter ner alla runt ett bord märks det om någon inte tar av maten. Men om det är buffé och alla går omkring tänker ingen på om den som gjort i ordning buffén tar av maten eller inte. Alla har fullt upp med sitt.

Jag frågar då en nära anhörig till mig i många år levde med någon med svår anorexi. Nu har han blivit ihop med en person med samma kroppstyp - liten och tunn. Hon lagar massor av mat och bakar men jag tycker aldrig att hon äter av det hon tillagat. Jag har märkt att 1.det är alltid buffé, dvs alla går omkring och plockar och ingen har koll på andra och 2. hon bjuder aldrig hem folk på sittande middag, dvs då alla sitter runt samma bord och tar av samma rätt. Nu börjar jag undra om det är medvetet för att blanda bort korten .Hon är typ 1.60 mg och väger 45 kg. Bara skinn och ben. Samma som med den förra tjejen. Jag börjar misstänka att personer med ätstörningar kan blanda bort korten. Tjejen jag syftar på nu kan t.ex. gå på restaurang och beställa in en ostburgare men be att få osten bortplockad. Servitören påpekar då att det är en ostburgare = ost. Hon säger att hon inte vill ha ost, men det var ju en hamburgare innan det var en ostburgare så de måste ju kunna ta bort osten. Dividerande uppstår. Till slut får hon in en ostburgare men vägrar skrapa bort osten då " hamburgaren ändå smakar ost". Det slutar med att hon tar en sallad utan något fett. Allt detta får mig att tänka ätstörningar men jag vet inte hur det fungerar, bara att många med ätstörningar är duktiga på att dölja det för omvärlden.