Om allt är allt

Om vi hade varit allt,
så hade vi inte upplevt något
ty allt är allt.
Inga skillnader.

Vi upplever.
Så något saknas oss.
Något vi inte kan nå eller förstå.

Vi är en del av allt.
Men inte allt.
För då hade vi ju som sagt inte upplevt.
Det hade varit statiskt.

Var vi från början allt?
Och glömde en del av oss själv för att uppleva?

Så ser jag det.
Vad säger ni?


Liksom,
vi är allt,
men har dödat/glömt en del av oss själva
för att kunna uppleva.
Så vi kanske inte borde gräva mer i det här?

Det här är fel. Du använder dåtid för att säga nått om nu. Det här är nonsens.


Det här är obegripligt, du säger det själv.


Låt mig föreslå att du inte postar såna här obegripliga saker igen, åtminstone här i Filosofi forumet. Snubbarna i det här forumet äter vad du säger som vore det knäckebröd: (FB) Psykologi

Och jag håller med, gräv inte mer i detta. De skulle förmodligen inte gilla det heller trots att de har större spadar och starkare tänder.

Okey, jag testar nya ord.

Det du är och upplever är en viss mängd.
Men hur långt än dina tankar och din kropp når så finns det något som du inte kan se eller uppleva.
Dessa 2 ting,
Det du upplever (Du)
och inte upplever (Det andra),
är 100% tillsammans.

Så.
Du är en del av 100% som upplever.

Upplevelsen kommer ur att vi inte vet eller kan allt.
Det är det som får oss i rörelse.


För om vi vet allt.
Så vet vi allt.
Allt som kommer och allt som har varit.
Det blir
STATISKT.



Förstår nån vad fan jag säger?
Jag drillar bort mig själv ibland.
Och om du tycker det är obegripligt så kanske du måste steppa upp ditt game.
Inte jag.
Jag rår inte för att du inte tror att du har kapaciteten att förstå.

Sätt ser jag det även om Allt sker nu. Vi behöver därför inte sträva efter något. Vi behöver bara komma på det vi valt att glömma. Att vi redan är allt.

"Vi är inte vågen i havet, vi är havet i en våg"

Så hur ska jag behandla andra människor?
Det finns inga andra. Det finns m a o inget utanför dig själv. Ganska spännande tanke.

TS har helt rätt. Problemet är att det är omöjligt att på förhand veta om det man kommer lära sig ger något positivt eller något negativt, därför lägger jag inga begränsningar på vad jag vill lära mig, för jag har konstaterat att det att jag vill lära mig är en grunddrift.

Kanske har vi nått gränsen för vad som är hälsosamt att veta, det kan vi inte veta. Vi måste vidare.

Att vara allvetande måste såsom du säger vara det samma som att vara död, och det är ju lite tragiskt, men jag tror vi är långt därifrån. Det finns ingen risk att vi blir allvetande snart.

Sen har vi glömskan, som är en av livets viktigaste funktioner. Man ska vara glad att man glömmer för glömska är det som gör livet möjligt. Såsom du säger så var det först när vi började glömma bort oss själva som vi började leva.