Hur tänker barn när vuxna gråter?

Missade du att jag skrev att det är bra om föräldrar är förutsägbara inför barnet. Det är man väl om man visar adekvata känslor inför något, för barnet begripligt?

Jag har drabbats av smärta från helvetet vid ett tillfälle när min dotter var 6 år. Det var bara hon och jag hemma.
Vi hade varit på utflykt en fin vårvinterdag och jag fick sådan värk i mitt knä att jag spydde. Liten stund senare hade värken spridit sig upp till ryggen så att jag knappt kunde andas. Letade upp en plats bredvid ett trä som blivit snöfritt på sin solsida. Satte mig ner där och förklarade att det inte var någon fara och att jag spytt bara för att mitt knä gjort så ont.

Vi var c:a 5 km från civilisationen men bara 2 km från min bil. Vilade där vid trädet i 10 minuter och sedan staplade vi iväg till bilen och tog oss hem. Väl hemma kom den där sjuka värken från knäet igen.
Vad jag än gjorde så fanns den där, det gick liksom inte att hitta ett läge där jag kunde lida mindre.
Helt ofrivilligt kommer tårarna men jag toksnyftar inte men gråt, lugn behärskad gråt. I stunden kände jag att något gick förlorat -jag grät inför mitt barn.

Nåväl en fem-tie minuter senare hade smärtan sjunkit och gråten var över. Under hela tiden hade jag sagt lugnande ord till henne så som -"det är ingen fara".
Fortfarande så ont att jag med svårighet kunde tal och då dyker min fina vackra dotter upp med en välfuktad handduk och lägger över mitt knä.

Mitt hjärta blev alldeles varmt av stolthet. Min dotter var lugnt och handlade sakligt/logiskt och hennes intention om att en nedblött handduk evt. kunde lindra var ju ok. Hennes tanke och vilja lindrade mer än den nedkylande handduken. Glädjetårar kom nu ur mig. -Kom hit!, bad jag henne.Hon satte sig på sängkanten och jag böjde mig upp och gav henne en lång och varm kram, en massa beröm.

Tid efter denna händelse har jag tagit upp detta med familj och bekanta om hur duktigt min dotter var den där gången jag hade så ont. De gånger hon har hört på har hon blivit stolt.
Jag tror att vi med tiden lyckades avdramatisera hela den där händelsen så att det inte blev till något hon fick gå och bära på ensam. Helt säker kan jag dock inte vara för barn är ju som redan skrivet i den här tråden tyvärr väldigt benägna att lägga på sig skuld.

Lets face it, vissa tillfällen är gråt oundviklig oavsett om du är självaste stålmannen. bara man kan förklara och agera lugnt förutom gråten kan det gå bra.