Biologisk/psykologisk förklaring till självdestruktivitet

Jag tror ju att de flesta som är självdestruktiva är feelers enligt myers-briggs (mbti) eller liknande system. Det finns ju en egen tråd om det här i forumet om personlighetstyper, men jag postar ett inlägg här apropå denna trådens fråga. Självdestruktiva är nog ofta empatiker som missriktar sin empati på något sätt.

Forskaren och psykologen Keirsey har delat in människor i fyra grupper. Alla hans anorexipatienter hamnade i samma grupp enligt hans sytem, en grupp som senare visade sig helt överensstämma med NF enligt mbti (Keirsey kände inte til mbti från början). Jag tror annars att de flesta självdestruktiva testar SF. Gemensam komponent F (Feeler).

Dvs människor med starka kopplingar till empaticentrum i hjärnan löper större risk att bli självdestruktiva.

I vissa fal är det uppenbart, om självskadebeteendet tex är kopplat till Asperger, autism, även schizofreni har väll till stor del biologiska förklaring.

Man kan närma sig frågan genom att titta på vilka mediciner som används mot självskadebeteende, SSRI-preparat är ju populärt numera, men man kan antagligen inte atomatiskt säga att självskadebeteende beror på seritoin brist.

Litium har används mot det närbesläktade Trichotillomania (att maniskt dra ut hårstrån). Lithium treatment of chronic hair pulling

Benzodiazepiner är inte speciellt effektiva, det finns en studie från 1985 (jag har letat men kan inte hitta den på nätet) där sju av tolv borderline patienter blev mer benägna till självskadebeteende under behandling med xanax.