Biologisk/psykologisk förklaring till självdestruktivitet

Fråga; finns det någon biologisk/psykologisk förklaring till varför man ibland utövar självdestruktivitet (skär sig, bränner sig, dunkar huvudet i väggen etc) vid ångest?

Handlar det enbart om att fysisk smärta är mer hanterbar än psykisk, eller vad är det om?


(Och snälla söta, skippa kommentarer om hur fjortis det är att ägna sig åt sådant, eller att jag borde växa upp whatsoever. vad jag vill veta är om det finns någon egentlig förklaring till det, inget annat.)

Beroendefaktorn finns väl alltid.

Det jag undrar är hur det hela började. Någon måste ju ha varit först...

Jo, visst, man blir beroende av det, eftersom det är ett lättare sätt att hantera det på, men det jag undrar över är just precis det där med hur det började/börjar.

Med det jag sett så tror jag att det uppväxtförhållanden. Som tillsammans med droger t.ex. alkohol, skapar detta väldigt osunda beetende. Drogerna är inte ett måste, men en bra grund. =S
Samtidigt som tror jag detta kan stoppas om man inte säger gud vad synd det är om dig, och håller på att schåpa sig med personen, utan istället säger: ta tag i ditt egna jävla liv för helvete, den ända som kan ändra det är du. Personen skall mötas med avsky och förskjutas när den skär sig själv. Man får hitta andra sätt att få utlopp för sin ångest än att hålla på att belasta kirugerna med skråmor. Så som man gör i andra länder. Schåpet gör att personen lär sig hur den ska göra för att få kärlek. Kärlek som den kanske saknade tidigare.

Det är väldigt otroligt sällan som dessa personer verkligen försöker ta livet av sig, (i och med att de vet hur de inte ska skära för att kunna dö). Samt att det är en psykoligisk farsot, som sprider sig mellan olika självskärare, och i víssa fall så gott som tävlar i det.

Enbart miljö. Mina 0.02 €


Edit: Sjävskärning är ångestdämpande. Fan vet varför.

Nej, du/ni förstår uppenbarligen inte min tankegång..
Vad jag är ute efter är inte vad som har orsakat ångesten man förskjuter genom sitt destruktiva beteende, utan om det finns någon vetenskaplig förklaring till varför man t.ex. skär sig.

Det handlar inte nödvändigtvis om att få uppmärksamhet; folk som skär sig i ljumskarna och på andra ställen där såren/ärren inte syns för allmänheten gör det ju inte för att bli uppmärksammade, utan för att det är ett sätt att behandla sin ångest på.
Och det är ganska sällan man (av mina erfarenheter) skär sig i syftet att ta sitt liv; att försöka begå självmord genom att skära sig måste vara ett av de mest opraktiska &plågsamma sätten någonsin.

Vad jag vill veta är om det finns någon renodlad fakta som talar om vad det är som gör att det destruktiva beteendet uppstår. Inte vad som orsakat ångesten, eller hur man bör behandla de som faktiskt hänger sig åt självdestruktivitet.

FAKTA? Det här är psykologiavdelningen... Den psykologiska vetenskapen är väldigt modellbaserad och teoretisk.

Fysisk smärta frigör endorfiner vilka leder till att personen även mår psykiskt bättre. Om man bortser ifrån mer extrema varianter med knivar och dylikt så är det nog ganska vanligt att slå knytnäven in väggen när man blir frustrerad.

Jag (som icke-utbildad) gissa på att det hela beror på mer eller mindre medvetet självförakt, vilket i sin tur kan bero en kombination av både uppväxtmiljö, omgivning och gener. Grovt förenklat man blir man ju både det man förutbestämts att bli, det omgivningen förväntar sig att man är och samtidigt det man själv tror sig vara.

Det finns ju människor som haft en normal barndom, många vänner och inga större svårigheter i livet som ändå blir deprimerade, medan det är tvärtom för andra.

Så det är alltså inte mer än så? Att fysisk smärta är lättare att hantera?

den fysiska smärtan ÄR lättare att hantera PGA att man VET vad som ORSAKAR den och vad man kan GÖRA FÖR ATT TA BORT DEN. Samtidigt AVLEDER man psyket från ångest till fysiska "hanterbara" saker utanpå kroppen. Sånt man kan göra något åt... sånt som andra kan göra något åt... Sånt man lätt kan få hjälp med.

Psyket är mycket mycket svårare... Ingen vet, ingen vill veta... It sux bigtime...

Magsmärta, kan man alltid inte göra något ont.
En del gånger har man bara haft så ont i magen och faktiskt skrikit,
"Skjut mig"


OT:
Så vet jag inte riktigt varför det blir "lättare" med psykisk smärta. Kanske att de går över och man glömmer den ett tag, eller kan vara den där teorin som. Har du ont i fingret, slå dig hårt på benet. Då känner du inte att det gör ont i fingret

Glöm inte broder danielfaktorn..

*himlar med ögonen och suckar*


Gjorde jag mig inte tillräckligt tydlig i mitt första inlägg, eller vad är det frågan om?
Vad jag talar om är människor som skurit sig sedan sju års ålder, inte några djävla popfjollor som tror att de är så djävla djupa för att de rispar sig på armarna och har sååå trasiga själar.

Bra första inlägg! Det handlar väl om att få kontroll sin psykisk smärta. Bara det att man kan avleda psykisk smärta är en känsla av makt och därmed ger en positiv kick.