Hur skulle det påverka dig om du kunde åka tillbaks i tiden och återuppleva allt?

Jag drömde om detta precis innan jag vaknade idag, och tycker det gör sig till ett intressant tankexperiment.

Ponera att en utomjordisk civilisation, långt mer avancerad än vår egen, har observerat vår planet under lång tid. Istället för filmkameror som fångar en platt bild har dom en teknik som kan scanna in hela planeter i 3D, under många års tid.
Denna teknik gör möjligt för dig att återuppleva varje händelse i ditt liv i tredje person i en slags virtuell verklighet. Du kan inte interagera på något sätt med händelseförloppet, utan är bara i bakgrunden som ett spöke, som när du är inne i ett datorspel och kör free roaming-läge.
Vi bortser från intressanta möjligheter att lösa allla brott som någonsin begåtts och så vidare, utan fokuserar på det personliga planet.

Vissa skolor av terapi går ut på att man skall visualisera händelser ur sin barndom och gå tillbaka till dom för att hela sitt "inre barn". Jag tänker själv att jag skulle gå tillbaks till mina starkaste minnen. Stunder då jag blev mobbad som liten eller hamnade i någon form av trubbel som ung vuxen, konflikter, olika stunder av kärlek. Jag tror det hade varit en väldigt läkande process. Jag hade bokstavligt talat kunnat se saker ur andras perspektiv, och fått en mer balanserad syn på saker och ting. Förmodligen hade jag kunnat förlåta mig själv, och andra bättre. Samtidigt hade jag fått se mindre smickrande saker. Upplevt hur vänner snackat skit om mig bakom min rygg (du kan ju gå fritt omkring i denna virtuella värld) fått se tjejer varit otrogna mot mig och så vidare.

Vissa perioder av mitt liv ser jag på med närmast oändlig nostalgi och rosenskimrande glasögon. Tänk om jag gick tillbaks till dessa perioder och insåg att det inte alls var så himla märkvärdigt som jag trodde.

Hade detta gjort mitt liv mindre spännande? Hade man "förstört" sina minnen på detta vis? Eller hade det enbart varit stärkande? Vad tror ni?

Skulle förmodligen ta livet av mig

Varför tror du det?

Jag hade nog förstört mina minnen.

Mina ljusa minnen är i ärlighetens namn väldigt destruktiva när jag tittar på den i backspegeln, jag tror jag gör bäst i att minnas känslan från då och låta det stanna så.

Du vet den där tiden då man trodde man var ung och odödlig och verkligen försökte utnyttja det faktumet fullt ut, fan va dum i huvudet man var egentligen och jag sotar fortfarande för det.

Vad tror du skulle hända om du "förstörde" dina minnen? Skulle det ge en känsla av att ditt liv, som du minns det, är ett falsarium?

Det är väl ett sånt där scenario där jag minns saker bättre än de faktiskt var, dumt att sabba något sånt.

Då var det total frihet och gränslöshet, nu är det mest missbruk och dekadens i backspegeln, så hade jag rest tillbaka som den person jag var idag, så hade jag hur jag än vrider och vänder på det blivit tvungen att omvärdera vem jag var och hur jag mådde under en stor del av mitt liv.

Samtidigt har jag inte haft fel då, utan det är ju jag som förändrats och fått ett annat sätt att se på saker, för då var jag onekligen fri och gränslös, och förvisso kortlivat om jag inte kommit på bättre tankar med åren.

Filosofi filosofa som de säger!


Edit: Det där med insikten om att man är dödlig och sårbar är fan en bitch att inse när det gäller att förhålla sig till grejer.

Det jag ville komma fram till att man kanske behöver ett mått av självbedrägeri för att göra livet drägligt? Eller så inser man att allt är en illusion och egostrukturer ala buddhismen och blir upplyst...

Jag tror på självmedvetet självbedrägeri!

Det skulle enbart vara meningsfullt att återvända om man hade möjlighet att ändra olika scenarier.
Jag har tidigare fantiserat om att kunna viska i örat på mitt forna jag, gör detta istället för detta. Det skulle fungera som en hypnos och mitt dåtida jag skulle besvara den där personens kärlek, eller plugga det där programmet istället.

Tragisk hur mycket jag skulle vilja ändra.

Vissa minnen skulle jag gärna radera dock, om det är vad som står till buds.

Det är väl det man kallar blindspots på engelska?... Ja, nu när du säger det så utlöstes min värsta depression i vuxen ålder av att jag insåg att min självbild varit totalt felaktig. Jag fick en mer objektiv självbild och vissa av mina gamla bedrifter framstod lite likt dig i mindre smickrande dager. Men samtidigt så hade jag mycket bättre självförtroende när jag hade fler blindspots och sämre självinsikt.

Är dessa minnen av traumatisk natur? Tror du inte sådana minnen kan forma en positivt och göra en starkare, eller går det över en viss gräns så blir det enbart ett handikapp?

Sämre självinsikt ska man väl inte nödvändigtvis kalla det, du har väl snarast mer självinsikt och väljer däremot att låta dig påverkas av det i nuläget och istället behåller minnet som du förvisso inte skulle gilla i dagsläget, men där och då var det sanning, det kan man hur man än vrider och vänder på det förändra.

jag vill iaf inte påstå att jag gjorde fel förr, jag skulle bara inte göra om det med utgångspunkt i hur livet och jag ser ut och fungerar idag!